Efter att jag lärt känna dig och fått en hel del inblick i och även kunskap om endomedrios, har jag blivit väldigt uppmärksam på flera tjejer i min omgivning som jag tycker uppvisar tydliga tecken på endometrios. Den ena av dem skickade jag lite länkar till som beskrev endometrios och hon tog det på allvar eftersom hon nu har bokat tid hos en läkare för sina svåra menssmärtor. Jag hoppas att hennes läkare är bra och kan ge henne en diagnos snabbt.

Personligen har jag varit skonad från menssmärtor under hela mitt menstruerade liv. Faktum är att jag inte ens vet hur en menssmärta känns - och då har jag ändå gjort en medicinsk abort för bra mga år sedan och inte ens det kände jag av. Så just när det gäller menssmärtor, känner jag mig ungefär lika okunnig som random man (trots att jag är kvinna). Vi kan ju konstatera att jag haft tur, men i egenskap som kvinna vill jag givetvis hjälpa mina medsystrar så gott jag kan och försöker därför sprida den kunskap jag sitter inne med så snart jag ser att någon annan lider av plågsamma menssmärtor.

Men, ja… Vad är "normalt"? Inga menssmärtor alls? Måttliga? Svåra?

Jag skulle nog dra gränsen vid måttliga mensmärtor - allt däröver är det lämpligast att undersöka hos en gynekolog.

Normala menssmärtor är att man kan fortsätta leva sitt liv utan större krångel. Typ ta nån Ipren och ta det lite lugnare.

Men har man så ont att gå till skola/jobb blir en stor ansträngning, och om receptfria smärtstillanden knappt hjälper, ja då ska man söka hjälp!

Samma sak om man blöder rikligt och/eller oregelbundet. Visst kan man bita ihop, använda mängder med mensskydd och kanske ta Cyklo F. Men varför? Sök hjälp!

När jag var fjortis hade jag så mycket mensvärk att jag oftast fick stanna hemma två dagar från skolan. Jag minns ett tillfälle då mamma gav mig en Treo Comp (receptbelagt smärtstillande). Trots denna hade jag fortfarande väldigt ont. Mamma diagnosticerade mig då som hypokondrisk skolsmitare. Själv hade hon aldrig haft sådana problem, så det slog henne bara inte att min värk kunde vara sjuklig.

Hmmm har haft mensvärk hela mitt liv…tänker att det kan vara genetiskt, då det finns i släkten…allt kanske inte är en sjukdom?

När jag var yngre var det verkligen platt fall….i större utsträckning i åtminstone 3 dagar….åt då P-piller(minskade problematiken) bl.a, men det vill man ju inte fortsätta med i hela livet…påverkar annat! Idag är det en dag, några timmar av kaos o liggande på hallgolv, men i förhållande till min ungdom är det ändå en västanfläkt"! Tänker att det inte kan vara endometrios när det ändå skett en förändring mot det bättre…..!

Håller med att kvinnor  ofta blir nonchalant bemötta o ska härda ut…alt. så får man alltid fråga om könssj. som om det skulle bortförklara allt…! Har fått stå på mig o ibland bara acceptera att kroppen är en märklig manick!

#3 Ptja, endometrios anses vara genetiskt och kan bli mycket lindrigare efter att man skaffat barn eller närmar sig klimakteriet. Dessutom anses endo vara "naturligt fluktuerande", dvs att den kan komma och gå under årens lopp.

Jag säger inte att alla är sjuka, men rent statistiskt är vi enormt många som har endometrios, PCO, myom, dysmenorre och annat strul med livmodern.

Ibland räcker det gott att "bara" äta p-piller. Andra blir hjälpta av omlagd kost. Men kontentan är att det finns hjälp att få!

Jag har en kollega som mer eller mindre är i sin egen värld 2-3 dygn varje månad. Hon kan inte göra nåt, inte ens ta hand om sina barn. Hon får jätteont och migrän och spyr och stänger in sig ensam i ett mörkt rum, med nerrullade gardiner. Hon är runt 35 och har haft det såhär alltid och alldrig sökt vård!  Har försökt peppa henne till att söka men hon är väldigt skeptisk till läkare och sjukvården.. och allt som inte är "naturligt" t.ex. skulle hon alldrig vilja äta något hormonpreparat och troligen är det ju det en gynekolog skulle rekommendera…

Kanske är det så att man från början får veta att såhär är det att ha mens och så accepterar man läget och vänjer sig vid nästan vad som hälst?

Själv var jag väldigt förskonat.  Från 14 till 41 års ålder har jag kanske ätit totalt 5 st panodil för mensvärk.  Fast efter min sterilisering blev det helt anorlunda!  Och när jag läst på själv förstår jag att jag drabbats av sammanväxningar efter operationen (dessutom berättade kirurgen att jag hade massor med sammanväxningar i buken).  Kan även själv läsa mig till att det som kan göras är hormonbehandling typ p-piller och eftersom min största anledning att sterilisera mig var att jag mådde pyton av p-piller så tar jag hällre smärtan än börjar knapra hormoner!  Det kan få göra rejält ont innan jag föredrar hormoner!

Jadu.

Kan bara säga att för min egna del så har det varit så himla mycket annat strul med kroppen som har gjort att mensvärken har fått stå tillbaka. Har kännts mera prioriterat att kunna skriva överhuvudtaget och kunna gå. Sen så har min mensvärk bara blivit värre och värre det senaste halvåret..

Sen så om ens mamma, syster etc också har kraftig mensvärk får man nog en bild av att "såhär är det att vara kvinna", när de också i själva verket kan ha endo eller någon annan sjukdom!

Jag hade extrema smärtor förut vid mens men sedan började jag med p-piller och det blev så mycket mindre, nu har jag p-ring och det är ännu bättre. jag hade väl tur antar jag.

Jag har alltid upplevt att min omgivning ansett att man inte ska tala om mens. Man får nämna att man har värk, men that's it. Man ska hålla det lidandet för sig själv och det kommer inte på fråga att ta upp om man har andra problem, ex konstiga flytningar, saker som verkar underliga osv. Så jag gjorde det jag blivit uppfostrad till att göra: bet ihop. Trots att jag knappt kunde röra mig eller lägga ihop 2+2.

Jag hade dock turen att p-piller och andra preventivmedel tog bort det värsta av värken till att jag kunde hantera den med vanliga smärtstillande.

jag vet inte varför man inte söker hjälp.. antar att det e som många andra sagt i denna tråden att man blivit uppfostrad i att mensvärk e naturligt.. ofta blöder jag igenom tampong på en timme o då har jag en binda i trosan för att motverka att det ska blöda igenom mer.. Jag accepterar smärtan o att det forsar blod… jag vet ju att det går över igen..tanken har faktiskt aldrig slagit mig att jag ska söka hjälp..