Kicka ut honom

#1: Vi bor ihop. Vi har semester ihop i april, allt betalt redan.

Jag äger nästan alla möbler och kan bo kvar men är rädd för att han ska vilja ha kvar lägenheten. Står i bådas namn. Fast han tjänar lite lite så han skulle behöva en inneboende. Vet inte hur allt detta fungerar… Gör vi slut försvinner han inte bara direkt. Vill inte behöva ha honom arg hemma…

Du kan inte förändra honom. Han vill inte förändras och du kan inte tvinga någon till förändring för det fungerar inte. Du skriver det själv: han har sett dig bryta ihop, gråta och lida över den här situationen och han bryr sig inte. Du är inte värd mer än hans egna bekvämlighet och han prioriterar allt med sig själv över ditt välmående och din psykiska och fysiska smärta. Han struntar i din smärta för det påverkar inte honom. Han bryr sig inte.

Det här är ett vanligt problem hos många män och du är långt ifrån ensam att befinna dig i den här situationen. Den här sången tycker jag säger det ganska bra och det är tragiskt att det här bara fortsätter i generation efter generation:

https://www.youtube.com/watch?v=H_sSuViPBHs

Han vill inte lära sig att vara vuxen och ta ansvar själv. Han försöker lägga det på dig genom att kräva att du ska göra listor på vad han ska göra för sysslor så han slipper ta på sig det mentala ansvaret att sköta hemmet och vara vuxen. Det handlar inte om att han inte kan. Vi lever i ett informationssamhälle och allt han behöver veta finns en Google-sökning bort på hans telefon. Han kan lära sig och det är hans egna ansvar att lära sig, men han vill inte för han föredrar att du tar på dig allt ansvar och städar efter honom och lider över det för det påverkar inte honom.

Jag upprepar: han bryr sig inte och ditt lidande är inte värt mer än hans egen bekvämlighet. Handlingar, ageranden och faktisk förändring är vad som visar att man bryr sig, inte tomma ord och falska löften.

#3: Hur vet jag att jag gjort nog…? Hur vet jag att det inte beror på mig?

Och hur gör man slut? Kanske låter korkat men jag har aldrig gjort slut. Jag vet inte hur man ska tänka. Vad man vill planera i förväg.

#4: Det är inte du. Det är aldrig du i en sån här situation. Han är inte ett barn, även om han beter sig som ett förvuxet sådant. Han är vuxen. Du är inte hans mamma. Det är inte ditt jobb eller ditt ansvar att ta hand om honom och försöka förvandla honom till en fungerande vuxen människa genom att bryta ner dig själv fysiskt och psykiskt.

Du har försökt så hårt, så länge och du har kämpat med allt du har. Det syns i texten du skriver. Det gamla ordspråket "Du kan leda en häst till vatten, men du kan inte tvinga den att dricka" stämmer in ganska bra här. Hur mycket du än försöker så spelar det ingen roll när den andra individen inte vill.

Jag känner inte dig och jag känner inte honom, så jag tror att mitt bästa råd till dig är att prata med dina föräldrar. Det låter som att du har en bra relation till dom och att dom vet mer om er och situationen? Jag tror att dom kan hjälpa dig mycket bättre än vad jag eller någon här kan.

#5: Tack.

#6: Du får naturligtvis posta mer här och fler personer lär dyka upp och kan komma med mer stöd och råd. Jag kände bara att det är det bästa råd jag personligen kan ge dig i stunden.

Frågar även en vän som känner oss båda men som man kan lita på för att jag mest känner att jag behöver andras perspektiv. För det är så svårt när man själv är involverad…

Nästan sugen på att göra slut innan semestern men det känns taskigt, vi har liksom planerat den och han säger hur han ser fram emot att komma bort från allt.

#8: Det är jättesvårt när man själv befinner sig i situationen och allting blivit så normaliserat, samtidigt som man själv sitter i mitten av så många känslor på köpet. Ovanpå det så brukar många av oss människor vara oerhört duktiga på att skuldbelägga oss själva och tro att allt är vårat fel och det finns alltid manipulativa avskum därute som gärna spär på den känslan och försöker måla upp oss som skurkarna. När allt vi egentligen begär är grundläggande respekt och en gnutta omtanke.

Det låter jättebra att du har både föräldrar och en vän att kunna prata med och som kan stötta dig!

Betr lägenheten ( i samboskap) gäller att den som har störst behov av den kan få den tillskiftad.

Om du kan visa att du betalat hyran och att du kan göra det även fortsättningsvis så har du stora chanser att få den. Särskilt om han inte har tillräcklig ekonomi för att kunna bo där själv

#8: Vännen verkar tycka att det är problem som går att lösa. Att vi ska sätta oss ned och prata. Och att även jag inte alltid är en bra partner (vilket jag vet).
Men jag känner lite… okej… så varför ska ett samtal nu, efter 2 år av dessa samtal, helt plötsligt ändra något? Jag får ju knappt säga vad jag tycker… Dessutom tycker vännen att min partner har en hel del problem som han skulle behöva hjälp med. Alltså psykiska. Han bara öppnar aldrig upp sig. Men jag tror inte vännen fattar hur psykiskt påfrästande det kan vara att leva med någon som 90% av tiden är världens underbaraste person och 10% av tiden skriker åt en.

Igår var en underbar dag. Min partner var hur fin som helst. Det var mysigt. Får mig att känna att jag vill stanna. Men… samtidigt har det hänt flera saker som om någon skulle säga "Dethär gör min partner mot mig" skulle jag säga åt dem att lämna.

Pratade även med min partners ex, skittrevlig person som jag litar på. Exet fick fler detaljer än vad ni har här och fler detaljer än vad vännen fick. Och där blev ordern att lämna. Att det är ett destruktivt förhållande. Och ja… ibland… är det ju det… Men jag har ett sådant dilemma för vi har så många underbara stunder. Igår kväll städe min partner dessutom köket.

Samtidigt känner jag att vi drar inte lika… Jag vill göra resor jag vet att han aldrig skulle vilja med på. Vi ser varandra inte ofta då han sitter uppe och spelar halva nätterna. Han är inte gärna ute och rör på sig vilket är något jag gillar. Och så var det ju det där med städandet och att jag inte känner att jag får ta upp problem i relationen utan att han får utbrott.

Jag är förvirrad för han är härlig. Men jag vet att han gjort saker som inte är okej. Men är det okej då det är många månader sedan? Är det okej då? Eller blir sådant aldrig okej även om beteendet inte visats det senaste 6 månaderna.

#12: Det låter tyvärr som att er gemensamma vän är mer hans vän än din vän och jag skulle inte vara förvånad om den gemensamma vännen varnade din partner om vad ni pratade om och vad du funderar på. Därav att han plötsligt anstränger sig lite med städningen av köket och försöker bomba dig med kärlek och omtanke för att få dig att ändra dig.

Om du inte vet vad "love bombing" är så sök på det och se om du känner igen dig i det. Han försöker få dig att vilja stanna genom att göra sakerna du konstant har bett honom om för att han antingen vet via den gemensamma vännen eller genom att se och läsa dig och ditt kroppsspråk att du håller på att checka ut ur det här förhållandet. Då förlorar han sitt hem, sin bekvämlighet, pengarna han får in via dig och hans gratisstäderska som tar hand om hans hem och alla hans personliga och intima behov utan att han behöver göra något. Om han såg dig som något annat än det sistnämnda så hade han börjat arbeta på att göra dessa förändringar redan i början när du tog upp det här.

Du är inte hans psykolog och det är inte ditt jobb att finnas där och vara hans verbala, emotionella eller psykiska slagpåse för hans eventuella psykiska problem tills den dagen han kanske behagar söka professionell hjälp för dom. En dag som aldrig behöver komma heller. Du kan inte fixa hans eventuella psykiska problem och han är inte intresserad av att fixa dom nu heller.

Jag tycker du ska lita på huvudsakligen två personer i det här scenariot: dig själv och din partners ex. Du skriver själv att du skulle råda vilken annan person som helst som hade all information om allt som har hänt att lämna förhållandet. Varför förtjänar inte du det? Varför förtjänar du sämre?

Ett förhållande som är destruktivt ibland är fortfarande ett destruktivt förhållande. Destruktiva förhållanden är aldrig destruktiva 100 % av tiden, utan dom är oftast större delen av tiden väldigt "bra" och den misshandlande partnern är oftast oerhört snäll, mysig och kärleksfull större delen av tiden tills det brister och det händer igen och sen går dom tillbaka till att vara snälla, mysiga och kärleksfulla.

Du vill inte lämna honom för att dom bra stunderna inte var tillräckligt bra eller för att dom inte fanns alls. Du vill lämna honom för att han knäcker dig emotionellt, psykiskt och fysiskt, misshandlar dig verbalt 10 % av tiden, har gjort andra saker du inte vill dela med dig av (vilket är helt okej, du behöver inte) som är värt att lämna för oavsett hur länge sen det var och visar inga tecken på respekt eller omtanke för dig såvida han inte är rädd att du ska lämna relationen.

Vilket skulle påverka honom och det är först och endast då han bryr sig, som jag nämnde tidigare. Han bryr sig bara om sig själv. Han bryr sig endast om dig när du riskerar att påverka honom negativt. Det är ingen partner. Det är en parasit.

Nej, vissa saker blir aldrig okej, oavsett hur lång tid har gått sen dess. Jag vet inte vad som hänt, jag kan bara ge exempel. Om jag örfilar min bästa vän så kommer det inte vara okej att jag örfilade min bästa vän om några månader, ett halvår eller ett år. Min bästa vän kan förlåta mig med tiden, men det gör aldrig mitt agerande okej oavsett hur lång tid som går. Samma sak om jag skulle hota min bästa vän eller avsiktligt ha sönder min bästa väns saker. Även om jag blir förlåten så blir inte mina handlingar okej för det.

han låter riktigt läskig. du säger hela tiden att han blir arg så jag gissar att du tycker det är obehagligt. det låter så destruktivt