Ja, jag har kommit ifrån ett stort bekräftelsebehov. Mycket med hjälp av terapi.

Men jag måste säga att jag undrar lite över personen du träffade - legitimerad psykolog OCH medial? Det låter som en märklig kombination, och en som jag tror Socialstyrelsen skulle kunna ha en del synpunkter på.

Såvida det inte var en person utan den utbildningen/legitimation som kallade sig för psykolog, psykoterapeut eller liknande? I så fall är det bra att veta att både psykolog och psykoterapeut är skyddade titlar, som det är olagligt att kalla sig om man inte har legitimation från Socialstyrelsen (som man också kan bli av med om man inte följer reglerna för yrkesutövningen).

När det gäller att bekräfta sig själv tror jag inte det funkar att bara fläska på med beröm och lovord över sig själv. Har man dålig självkänsla har de där orden nämligen en tendens att klinga ihåligt - delvis därför att de är ihåliga. Du ÄR inte bäst i världen. (Nu vet jag att det inte var så du sa, men ändå.) Du är en människa, med olika sidor som kan vara positiva och negativa, du har fel och brister och blinda fläckar, och allt det är ok. Ditt värde sitter inte i att du är duktig på saker, eller att du är söt i en viss vinkel. Du har ett omätbart människovärde för att du finns till, om du så skulle vara groteskt ful, elak och så dum att klockorna stannar. 

Det hindrar inte att man arbetar med att förändra de saker hos sig själv som inte leder en i den riktning man vill. Och det första steget är att se på de sakerna med klara ögon, observera sina tankar och känslor, och förstå varför man gör som man gör. Sen kan man välja att göra på ett annat sätt. Man kan lära sig att stå ut med att ha en känsla utan att agera på den. 

KBT (Kognitiv beteendeterapi) är bra för sånt, jag skulle även kunna tänka mig hårdträning i Mindfulness. Men om du går till en psykolog eller terapeut, se till att hen är legitimerad!

#1: Lite Ot men det finns en hel del psykologer som även anser sig som mediala. Bara för att man anser sig medial utesluter det inte att man är psykolog, precis som det finns kristna eller muslimska psykologer. Så länge man som du säger är utbildad och öppen mot sina patienter och patienterna själva är okej med att ha en psykolog som anser sig vara medial så är det inga problem.

# 1 Tack för ditt svar!  Jo, det var en kvinna som var både leg psykolog, samtalsterapeut samt medium (håller enskilda o storseanser) o hon kunde "känna in" mig o vilka problem jag har… Det hon sa stämde väldigt bra.

"Man kan lära sig att stå ut med att ha en känsla utan att agera på den. " Det är väl just detta jag har svårt med.. Jag går igång på bekräftelser o vet inte riktigt hur jag ska sluta bry mig. Jag vill ju känna att jag duger ändå, att det bara blir en bonus om ngn tycker jag gör ngt bra/ser bra ut. Jag har börjat lite med affirmationer, att läsa dem då o då.. Sånt jag vill tro på/känna. Det funkar ju iaf åt andra hållet: tänker man 50 ggr om dan hur ful man är, ja nog tycker man det efter ett tag!

Har testat KBT för social fobi (som jag jobbat bort mkt själv nu istället), vilket inte fungerade alls. Jag ville vara fröken duktig o göra terapeuten nöjd med mig genom att säga att det går så mkt bättre än det gick! Gjorde hemläxorna, men sedan när man inte sågs mer efter ett visst antal veckor ramlade jag ner igen. Behöver liksom en piska på ryggen.

Mindulness har jag funderat på! Har du prövat det? Läser du böcker eller går kurser då?

Ingen annan som känner igen sig….??

#3 Den kvinnans jobb som psykolog hänger nog ganska löst.

Att fungera både som leg. psykolog och aktivt medium är absolut inte lämpligt och en sådan legitimation borde dras in omedelbums.

Bekräftelsebehov bottnar i viljan att ha MER. Ge mig mer, mer… 

Ett sätt att byta fokus lite grann kan vara att försöka tillämpa tacksamhet. Skriv ner saker du är tacksam för varje dag. Försök hitta på nya saker du är tacksam för. Meditera över vad som gör dig glad och tacksam. Då tror jag att en tillfredsställelse kan tränga sig in där in i själen. =)

När du möter andra människor kan du försöka tänka på att ge istället för att tänka på att få. Försök bekräfta andra.. försök tänk på att andra människor också har behov och sår, och att du kan ge något värdefullt till dem. Det handlar inte om att jämföra vem som behöver mest, jag tror bara att vi mår gott av att försöka se andra och inte bara oss själva. :)

Den här tanken är så klyschig men jag tycker ändå den är så bra - det finns alltid någon som har det värre. Så är det ju. Jag tycker det är bra att tänka på det ibland och återkomma till tacksamheten över allt som är bra i våra liv.

Lycka till!

Jag har precis börjat med mindfulness och jag tycker det hjälper med otroligt många saker. Själv gör jag mindfulnessmeditation varje dag och när jag känner mig stressad. Meditationen är väldigt enkel, du sitter ner och fokuserar på dina andetag. När tankar och idéer dyker upp så accepterar du dem och återgår till att vara medveten om andningen. Principen är att du ska vänja dig vid att acceptera tankar och känslor utan att reagera på dem. Det finns jättemycket att läsa på internet, men jag tycker meditationen är en bra övning och sen kan man försöka utvidga det ju duktigare man blir. Precis som allt annat ger övning färdighet :) Mindfulness kommer från buddismen och inom de traditionerna finns det många olika meditationer som kan hjälpa med liknande saker. Loving-kindness meditation tex. Men som sagt är det nog bäst att börja med grunderna först.

#8 fast du är ju äcklig som säljer dom till honom. seriöst, har folk ingen respekt för sig själva!

Jag har läst att bekräftelsebehov kan ha en koppling till att man har/har haft en dålig/osund relation till sin pappa. (behöver inte ha med det att göra). Men det stämde in på mig när jag hade bekräftelsebehov och även en väninna till mig som inte insåg sitt bekräftelsebehov förrän jag berättade det för henne. 

Hos henne yttrade det sig så hennes vänner även fick lida.
Hon hade korta relationer med killar, hoppade in i relationer allför fort som inte höll i längden, hon har haft flertal sexrelationer och blivit utnyttjad ett flertal gånger. Sedan började hon även säga till mig och vår andra vän "Kolla på de där tjejerna, tänk om VI kunde vara så snygga". Eller så kommenterade hon på vårt utseende så hon själv mådde dåligt. När jag konfronterade henne med det efter ett stort bråk, så blev hon oerhört tacksam efteråt eftersom hon aldrig tänkt på det själv. Tyvärr är det många unga tjejer som lider av bekräftelsebehov, och det yttrar sig ju på olika sätt. 

För mig yttrade det sig istället att jag under högstadiet satt och berättade öppet och detaljerat om mitt sexliv och exakt hur samlagen gick till samtidigt som HELA klassen satt samlad och lyssnade när inte läraren var i klassrummet. Jag ville höras och märkas och skämde därför ut mig medvetet på olika sätt. Jag hade liksom min vän på gymnasiet behov av att få synas av killar och klädde mig alltid i djup uringning och hade korta relationer med killar.

Det som fick mig att "läka" var faktiskt mina egna resonemang. Jag har alltid resonerat och reflekterat massor om mig själv och andra. Så efter att tiden gick och jag blev äldre så försvann det av sig själv genom att jag kom till självinsikt och blev medveten om varför jag betedde mig som jag gjorde. Så jag tror det är ett stort steg på vägen att du är medveten om det, tyvärr vet jag inte hur du ska fortsätta men de andra har ju gett dig värdefulla råd.

Lycka till

#6 Tack för dina tips! Jo, det kanske inte är saå dumt att fokusera utåt istället. Men jag är ganska duktig på att se fina egenskaper mm hos andra och ge komplimanger. Men ändå har jag som ett tomt hål i mig som jag försöker fylla, vilket inte går. Att vara tacksam är ju också vettigt, försöker ibland stanna upp o tänka efter! Vad har jag? Vilka har jag? Men att skriva ner allt man uppskattar kanske kan hjälpa…

#7 Hej o tack! Är det så "enkelt"?? Jag har provat meditation till o från men inte hållit ut tillräckligt länge. Känner mig stressad och/eller uttråkad o avbryter för tidigt… Jag vill ha snabba resultat, o det är väl det jag kanske kommer ifrån om jag jobbar med mindfulness…?! Håller på att prova med ledd meditation/avslappning på skiva för att se om det kan få ner mig i varv…

9# Där slog du huvet på spiken!! De flesta av mina "problem" som vuxen bottnar i min relation till pappa… Eftersom han (nästan) aldrig bekräftade mig, bara klankade, inte fanns där för mig, var alkoholiserad mm.. Har alltid känt en stark vilja att göra honom stolt över mig, än idag. Men hur hårt jag än jobbar ser han bara fel. Därför jagar jag bekräftelser var jag nu kan hitta dem! Speciellt dem från män känns bäst, för stunden. Jag blir aldrig nöjd med en komplimang, den kan jag inte leva på länge. Blir lätt krävande mot min sambo som "måste" bekräfta mig hela tiden.. Jag kan tom. tigga om bekräftelser. Försöker jobba bort detta, men svårt att veta hur man ska gå tillväga….

#10 Ja egentligen är det så enkelt. Jag hade jättesvårt för meditation, kunde aldrig slappna av, tills jag slutade leta efter resultat.

Nu har jag sysslat med det i kanske 3 veckor och jag tar 15 minuter om dagen till meditation (jag har fortfarande inte tålamod för mer). Sätter en timer bara och så sitter jag där och tänker på andningen. Oftast tänker jag på andra saker, men ibland tänker jag nog bara på andningen.

Idag slog det mig att jag ju egentligen inte vet hur mycket jag tänker på andningen, för det tänker jag ju inte på. De gånger jag tänker på andningen tänker jag ju inte på att jag tänker på andningen. Om du förstår hur jag menar.

Men det fina med mindfulness är att du egentligen inte behöver meditera sittande, du kan göra det medans du går, väntar på bussen, diskar osv osv. Finns massor att läsa om det, men principen är samma. Bli medveten om din kropp, dina rörelser och din andning.

Jag kan säga att efter 15 minuter om dan (som är ingen tid alls egentligen) i några veckor känner jag mig bra mycket mer avslappnad generellt. Då har jag inte riktigt försökt så mycket utan bara tagit mig tiden varje dag och låtit bli att ge upp 🙂

#11 Det låter ju super!! Jättebra jobbat 👍 Kanske borde försöka mig på en kortare stund jag med… Ställer man timern behöver man ju inte hålla koll på klockan.. Har iaf tänkt sätta mig o skriva ner vilka olika "behandlingar" jag håller på med och prioritera vad jag tycker fungerar bäst, då jag har ganska mkt på gång o då tappar motivationen lätt.. Jobbar med vestibulit bla. o då är ju avslappning väldigt viktigt (iaf för mig), så meditation har jag fått tips om ganska många gånger. Måste bara få tummen ur…..

#10 Du! Jag kom på nu, det handlade inte bara om att jag är reflekterande som jag kunnat läka. När jag var 18 flyttade jag från mitt familjehem till något som kallas för "ungbo" vilket betyder att ungdomar som inte har föräldrar som finns där ersätts av utbildad personal som man kan ringa dygnet runt och man får även hyra en lägenhet av socialen och de har ett behandlingsprogram som siktar in sig på att man ska känna sig självständig och att man fått stöd från vuxna etc. Det var DÅ den största förändringen hände för mig, när jag bodde själv och fick jättemycket tid för mig själv att tänka, jag var tvungen att stå ut med mig själv dygnet runt utan folk omkring och lärde känna mig själv. 

Jag har också en pappa som är alkoholist och när jag flyttat hemifrån så började jag se min och pappas relation på ett helt annat sätt. Från det att jag hade varit stolt över min pappa som om han vore mitt barn och höjt honom till skyarna när jag pratade om honom så förstod jag äntligen hur illa han faktiskt gjort mig, vilken egoist han var och hur mycket jag ställt ut på honom sedan jag var ett litet barn och aldrig fått något tillbaka. Jag insåg även sanningen, han kommer aldrig bli nykter och han kommer dö av sitt beroende på ett tragiskt sätt, det gjorde ont att inse sanningen, det gör det än. Men i och med hela den insikten, att jag kunde se hur snäll och bra jag alltid varit mot honom så fick jag samtidigt bättre självkänsla och självförtroende och blev av med mitt bekräftelsebehov. Hur häftigt det än låter :P

Jag vet inte hur din relation ser ut med din pappa, om du kommit till den bittra sanningen än (behöver inte betyda samma som för min pappa såklart). Jag vet att när jag kom till det steget så insåg jag för första gången i hela mitt liv vad de vuxna menade med "det är inte ditt fel". Jag hade alltid omedvetet lagt skulden på mig själv för saker som hände för att skydda min pappa, och detta gjorde jag omedvetet. Men när jag äntligen kunde släppa all skuld och faktiskt lägga den på alkoholisten så blev jag flera kg lättare och även hatisk mot min pappa. Det har lugnat sig lite, men jag tycker fortfarande illa om honom.

#13 Aha! Ja, att stå på egna ben o utmana sig själv i att göra saker som känns svårt, det växer man av! Vad skönt att du kommit till insikt med er relation o hur mycket du fått tåla genom åren. Synd att han inte gjort det (eller har han?)

De senaste åren har jag tänkt mycket/bearbetad min barndom o min relation till min pappa. Alkoholet kan förvandla människor till stora egoister, men min är en även i nyktert tillstånd tyvärr. Jag har förstått mer o mer hur han faktiskt utnyttjar mig genom att "trycka på mina knappar", där han vet att det gör ondast. Han vet precis hur han ska göra för att få sin vilja fram, precis som ett barn. Manipulativ och har svårt att känna medkänsla med andra. Arvsynden har man ju hört talas om… Vill inte vandra den vägen.. Tack o lov har jag blivit mer som min mamma (på gott o ont).

Min pappa har naturligtvis även goda sidor o tyvärr "använder" jag dem i hans försvar när jag tänker hur dåligt han beter sig. Kanske ska fösöka ställa det åt sidan för att lära mig säga ifrån åt honom. Vi bröt kontakten i flera år, pga hans hemska beteende men vi har tagit upp den igen. Jag har fortfarande inte fått ett förlåt för alla hårda ord han kastat ur sig innan vi bröt, även om jag verkligen önskat vi kunde få prata ut. Men det vill han inte…

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!!

#14 Nej han har inte kommit till insikt och kommer aldrig att göra heller, och det var också en hemsk sanning. Nu i efterhand är det värre än att han skulle bli nykter. För när han är full så berättar han att han älskar mig, vi kan prata djupa samtal etc. När han är nykter är han frånvarande och det känns som att han undviker att vara i närheten av mig, och vi kan aldrig prata då. Så även om han hade blivit nykter, så hade det inte gjort någon skillnad. Han är samma person, en person som präglats av ett blandmissbruk sedan han var 14, han vet ingenting annat så det är en omöjlighet för honom att agera som en normal pappa, en "normal" 60 åring.

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Och ett tips är som gör oerhört oerhört ont är: Förvänta dig att han ALDRIG kommer be om förlåtelse, för troligtvis är det så. Precis som med min pappa. Jag känner inte din pappa, men precis som du skriver finns det gemensamma faktorer om hur alkoholister beter sig. Än idag kan jag få bittra dagar då jag är så jädra avundsjuk på alla som har "normala" föräldrar och som fått allt som jag inte fått, men de kommer mer och mer sällan. 

Jag har också en stark dröm om att han skulle komma till insikt och be om en träff och vilja sitta ner och prata och be om ursäkt för ALLT han gjort. Samtidigt så vet våra pappor hur illa de gjort oss, men har en försvarsbarriär. För tänk dig själv om du visste att du hade gjort dina barn så illa (om du har några) tänk var ont det hade gjort i dig om du tänkte på allt, du hade kanske inte orkat leva längre. Så jag antar att det är en slags överlevnad, att de skjuter undan skuldkänslor för att kunna leva med sig själva. Och när jag tänker på det, så låter det som en omöjlighet att min pappa skulle komma till insikt, då kommer jag på mig själv att det är ju inte min pappa som min dröm innehåller då, för min pappa skulle aldrig göra något sånt. Hur länge har din pappa missbrukat alkohol?

wow TS de kändes lite som om de skulle ha varit jag som skrivit denna tråd :S Jag är exakt likadan och har också förstört eller håller på att förstöra mitt förhållande pga de!

Jag har också haft stora problem med detta. Genom hela mitt liv. Så fick jag i vuxen ålder en 'bästa kompis' som är expert på att berömma andra och sig själv. Hon letar efter bra saker i allt och lyfter fram dom bra sakerna och poängterar dom ofta, även vardagliga saker som man annars lätt ser förbi. Det gjorde att jag ganska snabbt började lära mig att göra detsamma med henne. Så vi berömde ofta varandra, det kunde vara bara sånt som 'vad duktig du är som bar vatten till hästarna idag' (även om vi gjorde det varje dag och det var en självklarhet/tvunget att göra), 'vad grymma vi är på att bygga hage', 'bra teamwork', 'vad underbar du är som hjälper mig' osv osv. Det ledde också till att man ju berömde sig själv en hel del och att man även hittade bra saker i sig själv.

Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Men mitt liv förändrades väldigt mycket. Jag blev väldigt lyft av detta och stärkt i mig själv. Jag klarade också av att för första gången leva ihop med en annan människa utan att bryta ihop av svartsjuka, eller gå personen på nerverna av sökande efter bekräftelse. Jag lärde mig också att se bra saker i andra människor, vilket ju gjorde det lättare att se förbi när andra människor gör snedsteg vilket är väldigt bra att kunna när man bor ihop.

#17 Vilken bra och värdefull vän du måste ha hittat!

#15 Ja, tänk vad skönt det skulle vara att få sätta sig ner o prata om allt, att bar få lite förståelse eller empati.. Men det är som du säger, det kommer nog inte hända. Men som min sambo brukar säga: "När djävulen blir gammal blir han religiös.". Så jag har nog ett liiitet hopp om att han när han nu blir äldre (ca 60 nu) så ska han mjukna o bli lite vänligare. Men jag vet inte…

Jag har faktiskt skrivit långa mejl till honom om hur jag känner/känt o verkligen försökt att inte låta anklagande, men det har tagits emot med kalla handen, svordomar o mkt hårda ord. Har du försökt skriva till din pappa?? Har också skrivit för mig själv utan att delge honom, bara för att få ur mig o det kan kännas skönt.

Jo, visst är de säkert till viss del medvetna hur de beter sig mot oss, men det slås bort. Man måste väl intala sig själv att man gjort sitt bästa, annars måste det vara svårt att leva med sitt samvete.

Vad bra att ni iaf kan tala med varann när han är onykter, även om det inte kan kännas så bra såklart.. Alkoholen gör väl så att han vågar säga det han inte kan i nyktert tillstånd.. Min pappa blir bara väldigt djup o pratar om avlidna människor o tragiska händelser. Inget vidare. Bara jobbigt. Jag vet inet exakt när han började missbruka alkohol, men mina föräldrar separerade när jag var 10-11 år o han hade börjat dricka rejält flera år innan det. Kom hem på nätterna full som en alika o rev ner krukor o annat i hans väg. Tror både jag o mamma var rädd. Sen sågs han o jag på helger/lov o han drack varje dag. Vet inte om han drack på vardagarna, men för mid blev det ju en vardag eftersom jag bara såg honom på helgerna. Numera ringer han mitt i veckan o är rejält berusad, hörs direkt på rösten. Han har alltid en ursäkt till varför han förtjänar att ta "en" öl/drink.

#17 Men vad härligt!! Låter som en fantastisk vän med en väldigt sund syn på livet :) Å superbra att det smittat av sig på dig! Jag vet att jag också skulle behöva tänka mer positivt, det är de pessimistiska tankarna som dyker upp automatiskt. Men har man lärt in ett beteende kan man alltid lära om!