Att vilja ha en familj gör mig deprimerad...
Jag fyller 25 i år. Jag har alltid tänkt mig att då skulle jag äntligen ha kunnat jobba ihop till en vettig bostad, hållt ihop med pojkvännen länge, ha ett stabilt förhållande samt ha en bebis på armen. Men så är det ju såklart inte! Jag har bara haft skitjobb sedan jag tog examen från universitetet och har inte ett öre på banken. Vi hyr varsitt rum i ett sketet hus som vi delar med diverse andra människor. Vårat förhållande är inte så stabilt som det hade kunnat vara. Och storken säger att han nog blir 5-10 år sen…
Det gör mig så förbannat deprimerad att jag inte vet vart jag ska ta vägen snart! Huvudet säger SKÄRP DIG och fokusera på vad du KAN få i framtiden och lev livet, men hjärtat och kroppen bara skriker VART ÄR MIN FAMILJ?
Det har gått så långt att när min pojkvän ger mig komplimanger om hur kvinnlig och fertil jag ser ut, skojjar om att jag ser söt och gravid ut när jag är svullen innan mens, och pratar om att resa jorden runt och "leva livet" innan det är dags för att bilda familj så vill jag bara gråta. Jag brukar hålla det inne dock. För jag VILL ju faktiskt inte ha barn när vi bor som vi gör, när vi har våra problem som vi har och jag vill ju ut och resa med! Prova på att bo i Afrika, Australien och varför inte Asien med när jag ändå håller på? Men ibland så bara brister det. Komplimangerna och skämten känns som hån, planerna om att resa känns som en taktik för att lägga min dröm på is tills den inte är möjlig längre. Då skriker och gråter jag flera dagar i sträck och funderar på om det vore enklare att bara slänga förhållandet i sjön, flytta till ett fint litet hus, snärja en ny karl och bli på smällen illa kvickt innan han hinner fundera på om han vill göra något annat med livet först.
Och jag hatar att jag mår så dåligt p.g.a. något som jag rent logiskt sett inte ens vill ha just nu.. Jag förstår mig inte på mig själv.. Och jag fattar ju att mina attacker knappast signalerar "stabil och ansvarsfull mamma-material", vilket bara gör att pojkvännen vill lägga familjeplanerna på is en längre tid än tidigare…
Vet inte vad jag ville ha sagt med det här riktigt.. Behövde nog bara ventilera lite då jag just nu är inne i en "skrik-och-gråt-period" då livet bara känns förbannat orättvist och jävligt. Om någon vet vad man kan göra för att få huvudet att ta lite mer kontroll över hjärtat så mottages det tacksamt också..
![[silkesnosen]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är cirka tio år äldre och fysiskt så skriker min kropp, men jag är inte ens i närheten av att ha de förutsättningarna som krävs för att skaffa barn, iaf enligt vad jag anser. Det jag gör är att fokusera på att utveckla mitt liv på alla andra sätt. Gå klart en utbildning, arbeta med vad jag älskar, spara pengar, så att jag så småningom kanske hamnar där jag vill. Jag arbetar med barn och ser så många barn fara illa, så jag vägrar sätta barn till världen endast utifrån att jag vill…
Du är ännu "bara" 25, har tid på dig, så försök göra upp en plan. Hur kan du komplettera din utbildning eller göra dig attraktiv på arbetsmarknaden? Kan du/ni flytta till en annan stad om det behövs? Kan du göra något för att stärka förhållandet om det är den mannen du vill leva med. Om man fattar en del beslut och enträget trampar på, så tror jag att lösningen visar sig på något sätt, men kanske blir livet annorlunda än man tänkt:)
Ja vi har pratat om att flytta till en annan stad där arbetsmöjligheterna inom mitt område är lite större, och där vi båda kan göra våra masters. Och där tändes hoppets låga lite. Huvudet och hjärtat tänkte "bättre jobb, ny start, egen lägenhet - då rör vi oss i rätt riktning!". Men sen började han prata om att resa och då såg jag livet sättas på "paus" i ytterligare ett par år. Vilket ju är skitdumt. För jag vill ju resa. Har ju pratat om det sen vi träffades! Och logiken säger ju att vi borde göra alla de här sakerna nu, medans vi kan, och fokusera på varandra. Åh, blir så trött på mig själv!
Tack för ditt svar förresten! :)
Angående att resa så kan man ju faktiskt ta med barnen på resan och uppleva världen tillsammans, hela familjen :)
.: Dance like there is no tomorrow :.
[Lyssna på någon av mina låtar -
”Jag är en liten bajskorv” på Spotify]
Är 28, gravid just nu,arbetslös och verkar inte ha några chans till jobb alls då jag inte har utbildning. Sambon har jobb och vi har köpt hus men är fortfarande lika pank. Gå färdigt din utbildning, det är den du borde prioritera och det är den som är viktigast. Jobba sedan några år och resa på de semestrarna du har. Sen kan du kanske skaffa barn, och bara för att man skaffa barn behöver inte resandet ta slut de kan du ta med dig. Men framför allt ta det lugnt, du kommer att få barn, ha inte så bråttom. Prata och diskutera med din kille, när vill han ha barn? Vill han ha några? På något sätt löser det sig!
Så länge förhållandet inte känns stabilt skulle jag vänta. Allt annat är världsliga saker och om man ska vänta tills alla förutsättningar är perfekta är det stor risk att det aldrig blir några barn!
Ett stabilt förhållande är nog det viktigaste i min värld.
Sen undrar jag om du berättat om dessa farhågor för honom? Min sambo förstod inte hur djupt det satt i mig att vara rädd för att bli "för gammal", inte kunna bli gravid osv. Speciellt när han började prata om att han vill gå i den och den skolan osv…. Såg hur jag är 40 innan vi ens börjar försöka.
Men efter att vi pratade om det kom vi fram till en gyllene medelväg som fick oss båda att känna oss lugna. Detta var för 2år sedan och nu har vi bestämt oss för att börja pröva. Och jag måste säga att jag är glad över den grunden vi nu har att stå på i och med att vi pratat igenom allt så mycket.
Tack for alla svar :) Ja, att forhallandet ska vara stabilare kan jag ju absolut halla med om! Maste bara fa ivag mina kanslostormar ang. just den har fragan da den skapar en del instabilitet.
Starta ny diskussion