Där är vi väldigt lika du och jag ^^''

Jag ska faktiskt bege mig ut denna veckan och skaffa gymkort och hoppas innerligt att min snåla sida tar över så pass att jag faktiskt använder tiden jag betalt för. Det brukar vara min taktik, och brukar funka ganska bra när det saker som är "tillfälliga". Gymkortet tar ju slut efter viss tid, så då gäller det att köra gärnet innan den måste betalas för igen! Annars är det ju bara pengar i sjön om man säger så 😛

Maten är jag dock sämre på, då jag avskyr att laga mat… All min mat måste gå att göra storkok på som går att frysa in i portioner, annars blir det bara pizza och läsk tyvärr 😕

Gick ner 42 kilo för ett tag sedan och har hållt mig där. Kruxet är att ge fan i att fokusera så mycket på hur man ser ut eller vad man stoppar i sig. Inget av det hjälper om motivationen saknas. Jag hade inte motivation och åt det jag gillade tills jag en dag fick nog och bara bestämde mig att nu får det vara bra. Man kommer dit en dag jag kom dit när jag vägde 122 kilo. Tipset jag kan ge är att hitta något som funkar i längden. Alltså inga soppor eller konstiga saker utan riktig mat. Jag hittade min grej och det var lchf Jag trivdes bra med det och skulle fortsätta äta det idag om jag inte var med barn. Lchf funkade för mig och jag gick ner 42 kilo på mindre än 8 månader och när bebisen kommer ut så kommer jag äta lchf igen. Lchf gjorde mig mätt och glad och jag slapp äta hela tiden jag höll mig mätt länge. Man måste hitta sin grej helt enkelt som funkar länge.

Jag gick ned från 102kg till 65. Tog mig ca ett år.
Det som fick mig att ta tag i det var när dom plötsligt ville väga mig på VC. Det hade dom aldrig gjort under mitt vuxna liv.

När jag sedan såg hur stor jag hade blivit var det någon som klickade.
Jag blev gymmedlem, började träna 5-6 dagar i veckan ibland upp till 3 pass någon av dagarna. Ändrade på kosten och gick all in.

Var en tråkig människa under det året. Fokuserade endast på mat och träning. Blev osocial. Men jag lyckades hålla mig genom att fokusera på målet, HELA TIDEN. Blev jag sugen på avsteg tänkte jag verkligen till ordentligt om det var värt det, eller om det var viktigare att bli normalviktig.

Jag har också väldigt dålig på att hålla motivationen vid liv. Det funkar ett par veckor och sedan hamnar man i en svacka och blir kvar där. Men nu har jag skaffat daghund. Nu måste jag gå ut på promenad två gånger om dagen, fem dagar i veckan. Det har gjort susen för när jag kom in i svackan när jag kände att "jag orkar och vill inte gå på promenad" så hade hade jag inte valet att sitta kvar i soffan. Jag fick tvinga mig att gå ut. Det höll i i en vecka ungefär och sedan var det roligt igen.

Jag har aldrig varit överviktigt men jag kan tänka mig att det är lönsamt att ha en personlig tränare (PT) som hela tiden pushar en, även när man tappar motivationen. Det de flesta gör fel när de börjar träna är att gå ut för hårt. Man börjar med flera hårda pass i veckan. En PT lägger upp träningen utefter individen och ökar träningen varefter man blir bättre på den.

Vill man träna själv kanske någon form av samtalspartner skulle vara bra, samt att man tar det lugnt i början. T ex 1-2 promenader i veckan.

Det är alltid lättare att ha två extra ben att stå på när ens egna inte klarar allt. Att gå ner i vikt är ju svårt och man behöver kanske någon som hjälper till. :)

#5 Jag behövde gå ut hårt för att klara det. Att halvfisa ger mig ingenting ;) En del behöver "mjukstart" medans andra behöver gå "all in".

PT är bra, synd att det är så fruktansvärt dyrt!

Jag har vart i samma sits. Inte gällande övervikt men till motivation och träning. Det som fick mig att bestämma mig var att jag blev så j*kla trött på mig själv och mitt dåliga självförtroende, jag ville inte spendera hela mina dagar med att tänka på hur missnöjd jag var med mig själv och hur jag såg ut. Jag vill kunna gå förbi en spegel och känna "F*N vad snygg jag är!" istället för att stanna till och börja leta fel och trycka ner mig själv. Kort och gott kan man säga att jag var den bästa motivationen för mig själv, jag ville må bra, jag ville se bra ut för mig själv och jag ville vara självsäker med ett sjuhelsickes självförtroende.

Jag började med att gå ut hårt kan man väl säga. Jag köpte årskort på gym och ett årskort för buss, på så vis hade jag INGEN ursäkt till att jag inte skulle ha råd eller liknande. Sen ska skaffade jag PT direkt då jag inte kunde ett dyft om styrketräning och tillbehörande kost. Han har, sen jag började, stöttat mig, hjälpt mig och trott på mig och f*n vad det har givit mig mycket! Jag vill varken göra honom eller mig själv besviken så jag ger alltid 110% på gymmet, jag vill visa honom att han kan vara stolt över mig och jag älskar att få, vid varje nytt möte, höra vilka resuktat jag uppnått! 

Jag är inte riktigt där jag vill vara än, men jag är på god väg och nu kan jag knappt låta bli att flexa mig i spegeln och vara nöjd över vad jag åstadkommit på sån kort tid! 

Nu har jag även kommit så pass långt att min motivation infinner sig automatiskt, jag VILL till gymmet och jag VILL ta ut mig så hårt det bara går! 

Det BÄSTA som får mig att fortsätta? 

Alla komplimanger (jag har blivit frågad två gånger om jag själv är PT!!), resultaten, de som blivit inspirerade av mig, vill lära sig av mig och framförallt mitt nyvunna självförtroende och min hälsa (så mycket starkare jag blivit, hur mycket mer jag orkar och hur mycket piggare jag blivit)! 

Hej bibellånga svar..! 😃