Jag vet inte vad jag ska skriva och jag vet inte varför jag känner mig manad till att ens skriva något över huvudtaget, men det gör jag. Hela facebook har av någon anledning fått reda på det som hänt och överöser mig med massor av fjäsk, trots att jag inte har berättat för någon alls förutom familj och bästa vän. 

I lördags natt blev jag våldtagen i en bil efter att ha varit på en fest och försökt tigga skjuts till busshållplatsen som var några kilometer därifrån. Jag och min vän åkte med 3 ryska män, vilket gör allt värre då jag alltid har älskat och lovordat ryssar. När vi lyckades ta oss ur bilen så körde de iväg och då hade de kört oss flera mil in i skogen där ambulansen tursamt nog lyckades lokalisera oss.
Polis och ambulans blev tillkallade på en gång och över det är jag oerhört tacksam idag. Jag är glad över att jag hade min vän med mig som var ett sådant oerhört bra stöd, och jag är än gladare över att männen lät henne vara. 

När jag i somras fick åka med polis till psyk mitt i natten efter självmordsförsök så fick inte mina två vänner åka med, och polisen sade till dem att "ja, men går det ingen buss så kan ni lifta". Ja, så här kan det gå när man liftar. Vad duktiga ni är, poliser. 

Jag har liftat ett flertal gånger förr när jag har varit lite onykter och jag vet vilken risk det kan vara, men man tänker inte att något sådant här kommer hända en själv. Liksom… det är surrealistiskt. Jag kan fortfarande inte känna att det faktiskt har hänt. 

Min mor och hennes sambo har varit ett så oerhört bra stöd under de senaste dagarna och jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag älskar dem. Jag är så glad att jag valde att berätta det så de kunde möta upp mig på akuten klockan 4 på morgonen. 

Jag är tacksam över livet, det hade kunnat gå värre. Vi lyckades ta oss hela därifrån och polisen är på span över hela kommunen. Det kommer gå bra, det vet jag. Men denna händelse har skärrat mig på så många vis - de tog med sig min stolthet, lite av min själ och alla mina livslånga värderingar. Det kommer jag aldrig förlåta. 

Ändå kan jag inte låta bli att bara tycka synd om männen, och det är inte för att det är synd om hur de blev utan för att jag tycker synd om dem helt enkelt. Jag tycker synd om dem som kommer till vårat land och något här händer på en gång. Ändå är det ju deras fel och jag ska egentligen inte känna så här, men det gör jag. Jag tycker även synd om min familj som har blivit såpass uppskrämda. Min mor och hennes sambo är lediga från jobben, de vill inte lämna mig ensam. Jag åkte på fest med min vän och då hände det här, jag har skärrat dem för livet. 

Massor av livsångest, massor av skuldkänslor och massor av tacksamhet svärmar runt i mitt huvud just nu. Vad kan man förvänta sig? Jag har aldrig någonsin trott att något sådant här skulle hända mig, men nu vet jag att t.o.m i lilla Hudiksvall kan man bli ärrad för livet. 

Nu vill jag bara rå om mig själv och försöka sluta känna mig egoistisk som gör det. Det har gått två dagar och denna process kommer ta tid, år, kanske kommer den aldrig att upphöra. Det enda jag vet just nu är att man verkligen behöver goda vänner och en fantastisk familj för att kunna ta sig igenom det. Utan mina anhöriga skulle jag aldrig orka. 

Vad ska jag säga? Jag vet inte alls, jag vet som sagt inte ens varför jag känner ett tvång till att säga något, men det här är min fristad. iFokus. Jag rabblar alltid ut hela mitt liv här. Det är skönt.