Hur går man vidare?
För två år sedan (då vid en ålder av fjorton år) inledde jag ett förhållande. Det var den första kärleken, det första mer "seriösa" förhållandet, och allt var verkligen jättebra oss emellan. Vi hade ett långdistansförhållande, men med väldigt nära kontakt via telefonsamtal och sms. För varje dag som gick fördjupade vi vår relation, och jag tror att vi båda - trots vår ringa ålder - har en ganska stor livserfarenhet. Vi har alltid haft mycket att dela med varandra, och allt har varit så fruktansvärt okomplicerat.
Jag vet inte när, eller hur, men någonstans på vägen tror jag vi förlorade vår egen identitet i varandra. Vi blev verkligen ett "vi", och jag räknade nästan oss som en person. Det var ömsesidigt. Det var väl ungefär här verkligheten började tränga sig emellan, och sakta men säkert bildade sprickor i vårt förhållande. Trots allt vandrade vi vidare i samma spår som innan, fram tills det helt enkelt inte gick mer.
För tre månader sedan, bröt vi upp - på riktigt. Det var ett gemensamt beslut, och hade legat under ytan ganska länge. Själva uppbrottet från förhållandet är en sak för sig, men att gå vidare utan sin själsfrände, bästa vän och trygghet har varit en helt annan. Min partner hanterade sina känslor som så genom att i princip "stänga av" mig, och nästan bryta kontakten. Jag upplevde det här som ett svek, och i en period där mycket hände i mitt liv blev det för mycket. Jag bröt ihop när jag var ensam, men lyckades bibehålla masken bland mina vänner och levde efter mottot att det är bättre att försöka gå vidare, umgås med sina vänner och försöka vara ensam så lite som möjligt. Och helst inte ha så mycket kontakt med min partner.
Emellertid tyckte jag att jag mådde bättre, hade fått en styrka i mig själv och insett mina egna värden. Jag hade så smått börjat titta åt andra människor, fått kontakt med en kille jag fastnat för och i mina tankar börjat vidga mina vyer. På något sätt började jag leva igen. Kort och gott, tyckte jag att jag var förbi den värsta delen, att allt bara skulle bli bättre, och välkomnade ett nytt år med öppna armar.
… Istället för att det blev en nystart, har jag under årets första dagar strövat runt med en tomhet inuti, ett tungt hjärta och tårar som rinner längs kinderna varje gång jag går och lägger mig. Jag, som i vanliga fall är ganska bra på att tänka positivt och peppa mig själv, tänker nu mest bara deppiga och negativa tankar och lyckas inte ta mig upp.
Det är därför jag skriver här. Har någon tips eller råd för hur man kommer vidare? Eller kan skänka några peppande ord? Just nu är jag bara så rädd att fastna i det här negativa. För tillfället är få av mina vänner närvarande, och kan därför inte få något direkt stöd i dem. Söker någon form av hjälp, medkänsla eller något annat som kan ljusa upp stämningen inombords. Jag tror jag mest bara drar ner mig själv ännu mer.
Ni får ursäkta mitt långa inlägg! Skriver även anonymt då mitt ex har iFokus, och vill inte att denne ska se att det är jag som skrivit detta inlägg.
Hej,
Jag har varit i din situation för nästan exakt två år sedan. Jag hade ett förhållande med en man i Australien, det första året hade vi långdistansförhållande och sedan flyttade jag ner dit i lite mer än ett år.
Han var mannen jag såg mig leva med för resten av livet, vi hade det underbart bra och jag trivdes även som fisken i vattnet när jag bodde där.
Vi hade pratat om att han skulle komma till mitt hemland när mitt visum tog slut, men när det var en månad kvar fick han kalla fötter och kunde inte tänka sig att flyttat någonstans. Jag blev såklart hjärtekrossad och det kändes som att livet var slut.
Att vara hemma igen, utan honom, var en plågsam tid. Jag tror jag grät konstant den första månaden.
Hela första året var en plåga för mig. Nu i efterhand kan jag se att det som gjorde det svårare var att vi höll kontakten nästan hela tiden. Fastän vi hade gjort slut fortsatte han att skicka gulliga sms åt mig och skrev hur mycket han saknar mig och tänker på mig, och hur mycket han önskade att jag var där.
Detta gjorde processen mycket svårare att hela mig själv, men det insåg jag ju inte då. Då tyckte jag det bara var en tröst att få tala med honom. Men det gjorde att jag inte kunde gå vidare.
Sakta men säkert kunde jag få kontroll på mig själv igen, för mig tog det dock lite över ett år (!) innan jag kände mig hel igen och kunde lägga det bakom mig.
Du kanske tycker det är jobbigt att han inte har någon kontakt med dig, men tro mig, det är nog för det bästa. Det ger er båda två tid att hela er själva.
Du gör helt rätt i att försöka sysselsätta dig med annat på fritiden, något som får dig att släppa tankarna på honom. Kanske börja träna, fotografera, shoppa :)) eller något annat som du tycker är roligt.
Det finns en väg ur det mörka hålet, det lovar jag. Och du är verkligen inte ensam.Det har gått nästan exakt två år nu sedan jag och exet for skilda vägar, och jag har inte hört något av honom sedan i April förra året (förutom ett litet god jul-sms som han spontant skickade). Jag skulle kunna skriva massor ännu men lägger punkt här nu för denna gång :D
Jag fick i efterhand veta att mitt ex hade träffat en annan tjej redan innan jag skulle åka hem, och det gjorde mig såklart jätteledsen. Ställde honom mot väggen men fick bara bortförklaringar från honom, sa att han alltid älskade mig osv. Tror de är tillsammans idag.
![[NinaCrown]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det jag tycker att man behöver tänka på i din situation är att man får vara ledsen. Man får må dåligt och man får ta tid på sig. Men för att förhindra att detta tar för mycket plats så är det bra att växla. Gör något rolig på dagen, vad som helst. Träna, gå kurs, spela spel, gå promenader osv osv och när du är klar så ger du dig själv en stund att bara få känna.
För mig ger det en mer tydlig bild över hur livet är. Ibland är man glad, ibland är man ledsen och det är helt ok!
Som tonåring trodde jag att ända sättet att bli glad på, var att försöka skjuta undan alla negativa tankar och visst… Det fungerar jättebra, till en viss gräns. Men har man otur faller allt tillbaka på en med än gång, och därför har jag kommit fram till att jag tycker att det är bättre att ta itu med alla känslorna med en gång. Ge dem utrymme, låt dem finnas, beakta dem och acceptera att de är där.
Det är mitt tips.
Starta ny diskussion