Har du ringt och pratat med psykakuten?
Och du behöver prata med dina närmaste om detta!

#1 Nej, det har jag inte gjort… Jag vågar inte prata om det och de tar mig ändå inte på allvar. Så det är ingen idé!! :( Alla bara tror att allt är bra nu, men det är det absolut inte! Jag orkar inte längre :(

#2 Varför vågar du inte prata om det? De på psykakuten tar dig på allvar. Åk in där eller prata med dem via telefonen.
Och prata med någon du litar på. Finns hjälp att få!

#3 Tycker det är pinsamt och är rädd för att det ska bli konsekvenser med familj osv, och att de ska behandla mig annourlundare… Men det känns som de har förbjudit mig att få hjälp…

#4 Pinsamhet behöver du definitivt inte känna. De får olika slags samtal varje dag :)
Nej de behandlar itne dig annorlunda, då kommer få den hjälp du behöver för att må bra.

De bestämmer inte sånt. Det är sinnesjukt om de ens försöker.

#5 Jag har inga problem med att prata med psykologer m.m. Men det är min familj jag menar… :)

#6 Du skrev ju att du tyckte det var pinsamt? :)
Men jag hade pratat med dem. Man ska inte känna att det pinsamt att prata med sin familj :)

#7 Ja, men att min familj ska veta det och sånt. Det var så jag menade :)

jg tycker som frida… ring å prata med psykakuten eller liknande.. å strunta för stunden i din familj å vad dom kommer att säga.. huvudsaken är att du mår bättre.. å jag tror att din familj vill att du ska må bra .. ingen vill väl att en familjemedlem ska må dåligt.. å om du inte har problem med att prata med spykologer så tyker jag verkligen att du ska ta kontakt med dom..

jag har själv mått sådär dåligt men jag vågade inte ens prata med psykologer å liknande utan jag dövde allt inom mig själv.. så prata med dom.. dom kan hjälpa dig.. de är jag övertygad om..

Panikattacker blir allt vanligare och tyvärr finns det de som tycker det är pinsamt att prata om. Det kan också vara svårt att bli trodd av ens familj eftersom det är ju inte precis något som syns, allt händer inombords.

Det är dock inget man ska ta mindre seriöst bara för att det inte syns. Det är viktigt att du får någon att prata med eftersom det är ingen trevlig upplevelse.

Jag har haft en panikattack en gång i mitt liv och det var hemskt. Jag kan inte föreställa mig hur jag skulle orka gå omkring och känna så jämt.

Kom ihåg att panikattacker ska man ta på allvar och det är egentligen inget ovanligt, men få vågar tyvärr tala om sådant här. Prata gärna med din familj, du behöver få allt stöd du kan få. Berätta för dem exakt hur det känns, om du känner att du kan göra det.

Saker och ting blir alltid värre och större i det tysta. Ju mer du pratar om det, ju svagar blir "spökena" inombords. Du klarar det, du kanske måste acceptera att andra människor kan få behöva hjälpa dig.

# 9, 10 och 11 Tack för era svar! Men jag förstår heller inte hur psykologer kan hjälpa en? För mig känns det inte bättre av att prata osv. Jag vill ju fortfarande försvinna liksom. Det är ju såklart att min familj vill att jag ska må bra, men det är svårt tycker jag. Tycker det är så pinsamt osv. Varför skulle just det här hända mig?! Varför… Jag vill inte att mitt liv ska bli såhär. Vill inte bli någon psykopat. Det är väl lika bra att jag tar livet av mig?

Alltså en psykolog kan hjälpa dig att finna orskaen och ska ni finna lösningar, strategier tillsammans. De är proffs på det här. Det är massor av människor som känner som du gör och de är experter!

Jag har gått genom tuffa situationet i mitt liv, haft massor av panik och ångest. Jag fortsatta att kämpa, be om hjälp och ge mig tusan på att det skulle gå och vetu det gör det. Den känslan du har nu kommer inte att vara för evigt, det går över, även om det kan kännas märkligt just nu. Försök lita på oss gammlingar! Jag arbetar med tonåringar, det är fler än du som mår så, be om hjälp, skolkurator, lärare, förälder. Det finns massor av hjälp att få! Du är gammal nog att ta ansvar för ditt liv och mående, men du måste även låta andra hjälpa dig. Om jag vore din förälder, så skulle jag ju bli väldigt ledsen om min dotter/som inte ville be mig om hjälp. Det kommer att vara tufft ett tag, men du kommer att klara det!

Bye the way, du blir ingen psykopat pga ångest, omöjligt ;)

#12 Det är deras jobb,psykologers jobb är till för att hjälpa människor som behöver det :) Ge det en chans en tid :)

Du är ingen psykopat. det är många människor som mårdåligt på något vis idag.

#13 Jo, jag vill ju ha hjälp. Det vill jag! Men så kommet vi till det där "men". Jag vill inte att min familj ska bli arg på mig osv och jag vågar inte berätta. Jag gör bara allt fel, och borde inte finnas. Nu har jag panikattacker och vet inte vad jag ska ta mig till!? :( #14 Men om jag ger det en chans och det inte funkar, ska jag ta mitt liv då? Då finns det ju inget att göra för saken.

I klartext. DU SKA ALDRIG TA DITT LIV!!!! Just du är satt på jorden av en anledning och de som älskar dig skulle gå under om du försvann. Du har massor att ge.

DIN familj, såvida de inte är fullkomligt galna, kommer inte att bli arga på dig. Börja med att gå till skolkuratorn. Här finns inga men, utan nu tar du tag i det!! Vi finns här med, vi som är gamla och definitivt står på fötterna:)

Om jag vore din lärare/fröken, så skulle jag ju vilja att du kom till mig med, så söta du, bara gör det, ibland får man vara lite modig!

Hej tjejen!
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag har gått till olika psykologer sedan jag var åtta år gammal, fram tills jag var ca. 18 år gammal.
Jag har alltid haft extremt svårt att öppna upp mig och pratar runt mina problem istället för att faktiskt berätta vad mitt egentliga problem är.(och ibland vet jag inte ens om vad det är för "fel" på mig)
Jag kan inte direkt påstå att psykolog har hjälpt mig så mycket som jag egentligen velat. Men jag har fortfarande mått liiiite bättre att få prata av mig.

Jag har alltid varit rädd för att jag ska vara till besvär, och har aldrig viljat "trycka på andra mina problem".
Men det viktiga i din situation är att, faktiskt, berätta för en familjemedlem(den du känner att du har mest förtroende för) hur du EGENTLIGEN mår. Jag trodde samma som dig, att de inte skulle vilja hjälpa, men till min stora förvåning blev det helt tvärtom. Jag fick massvis med hjälp och stöttning.
Sen SJÄLVKLART så är det jobbigt för en familjemedlem att få höra att man mår katastrofalt dåligt. Men man kan inte inte inte inte vara själv i en sådan situation som du är i.

Ett förslag från mig till dig är att testa KBT(kognitivbeteende terapi) Där du ändrar ditt tankemönster i olika situationer. Jag vet många, som är enormt tacksamma för att de testat KBT.

http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Behandlingar/Kognitiv-beteendeterapi/

Läs lite om det, brukar vara enklast så man har ett humm om vad det handlar om!

Nu blev det massa text på en och samma gång, men det är SÅ viktigt att våga ta tag i sig själv innan det går för långt.
Och är det så att du känner att du inte får den hjälp/stöttning du behöver, så finns en vilt främmande tjej här som faktiskt är villig att hjälpa :) (kanske lite läskigt, vad vet jag?)
Men jag har stor erfarenhet, både från mig själv och andra, när det kommer till att må riktigt skit, depressioner, självmordstankar m.m. och det enda jag vill är att hjälpa individer som är i samma situation som jag en gång varit i!

Kämpa på tjejen! Du är definitivt värd att må bra och ha ett bra liv!
Styrkekramar från mig till dig!

#16 :( Allt är bara så j*vla svårt nu och känns som att jag håller på att ge upp. Mina kompisar säger/behandlar mig inte på rätt sätt tycker jag och min familj säger saker som gör att jag bara mår värre… Pma mig så kan jag säga, gäller även Steffiiee. Vill inte skriva här ifall någon av mina kompisar skulle se. Det är ju såklart min familj älskar mig men… Åh vad ska jag göra?! :( Ingen av mina kompisar eller familj tar mig på allvar, även fast de vet lite av detta. #17 Tack! Jag känner igen mig i det du beskriver, men jag vågar inte ta "klivet" ut för jag är rädd för vad min familj ska säga och tycka och har ju märkt när jag var på BUP så tog min familj inte på allvar kändes det som. Tack så mycket! Om du vill så kan du pma mig också :)

Det är inte så lätt vännen att pm:a dig när du är anonym, tyvärr :( 
Släng iväg ett pm till mig, det kan vara skönt att prata av sig med någon, speciellt någon som har varit i en liknande situation!!

Kanske är föregående en bättre samtalspartner, men du får gärna pimma om du behöver fundera innan du tar ett kliv och ber om hjälp från dina nära. Mvh M