Om man är kär så är längden oväsentlig.

Säger som #1.

Men tänker man inte lite på det ändå? Även om man skulle vara kär…

Lixom tanken på att böja ner till killen och ex pussas skulle kännas konstigt - om man står upp då typ. lika så med kramande osv. Lixom ja, kännas konstigt. vet inte hur jag ska förklara känslan/tanken.

Kärlek täcker ju oftast inte allt och tankar o sånt kan ju finnas kvar.

#3 Jag ger blanka tusan i längden! Om det var en dvärg så skulle det ju märkas mera så klart, jag är ju rätt lång själv. Men annars bryr jag mig inte om längd helt ärligt.

Det beror väl på hur ytlig man själv är. Klart vissa hakar upp sig på längden men då har man bara sig själv att skylla om man går miste om någon riktigt bra karl.

Själv skiter jag fullständigt i längden, det är inte längden jag blir kär i.

Visst kan man reagera på längdskillnaden i början, men det dröjer inte länge innan man slutar tänka på det. Det är inte så länge sen jag träffade en kortare tjej för första gången och det är ovant att böja ner huvudet för att hångla, i ungefär 10 minuter.

Man får fundera över vad som är viktigt. Är man beredd på att ignorera sina känslor baserat enbart på att någon är lite för kort/lång och gå miste om något potentiellt underbart, så har man all rätt till det. Jag föredrar däremot att gå på känsla istället för centimetrar och ingen annan kan få mig att ändra på hur jag känner för någon bara för att dom inte är öppna nog för att följa hjärtat, istället för samhällets konstiga normer.

Det här får mig att tänka på när Nicole Kidman var gift med Tom Cruise och ofta inte hade högklackat på sig (även utan högklackat är hon 10 cm längre än honom), eller på hur Humphrey Bogart fick stå på lådor för att verka längre än Ingrid Bergman i Casablanca

Men det där med längd, så bryr jag mig inte. Är dock hyfsat lång (170), så finns inte många killar som är kortare. Tycker det är jobbigt dock med killar som är typ 190+ (nackspärr!), och har inte haft förhållande med någon kille som är över 180 (men däremot med tjejer som varit något kortare).

Sen ser jag inte riktigt varför man skulle skämmas över att ha en pojkvän som är kortare

#7 Håller med, ser inte heller varför man skulle det. Jag är 174cm och är också ganska lång ju. Men tja, längd funderar jag helt enkelt inte på precis.

Jag ser inget fel med det, min mamma är 15 cm längre än pappa.

Det har väl ingen större betydeslse hur lång man är?  Kärlek är kärlek och kärlek är inte cm.

Vet inte riktigt om ni förstår mina tankar, svårt att förklara… hm..

Nej, det skulle vara en jäkligt kort kille i så fall! (Jag är 1.60).

Jag är 1.83, och jo jag tänker på längden! alltid! Jag sorterar bort killar som är för korta och tänker "nej, han är för kort". Det känns ytligt, men jag skulle tycka det var jättejobigt att behöva böja mig ner för att pussa honom, eller vara längst när vi kramas. Nej, jag skulle känna mig obekväm TROR jag. Man kanske vänjer sig efter ett tag?

#13 Så är det för mig med! Obekvämt, man känner sig obekväm. Äntligen en som förstår en. :))  Nog att det kan vara sött att se andra i såna förhållande, men när man kommer till sig själv. det känns obekvämt och allafall jag känner mig inte så tjejig.

Men nu så har jag hittat en kille som jag gillar och som får mig att må bra. Dock har vi inte träffats allt för mycket än.Men ändå. Han är runt 10-15 cm kortare än mig, och mindre överhuvudtaget (han är asiat). Jag är lång och kraftig. Jag har alltid sorterad bort kortare killar och ja, mindre killar, men nu är det verkligen svårt. Så jag hoppas att man vänjer sig om det blir mera. Men det är jätte jobbigt. :/ Tror att till o med hans händer är mindre än mina, och jag som tycker om manliga stora händer. Och jag känner mig mera som mannen än som tjejen. Vet inte alls vad jag ska göra… Hoppas att man vänjer sig… annars går det inte. Dock får han mig att må jätte bra och är gullig på alla sätt o vis och helt tvärttom mot för alla andra killar som jag har träffat. gha…

Ajja, får se hur det går.

Om vi slutar haka upp oss på den bilden av det perfekta paret som samhället/media ger oss så kanske vi skulle kunna tänka mer på personen och inte längden?

Jag känner mig inte mindre kvinnlig bara för att jag inte kan titta upp på min pojkvän med fladdrande ögonfransar. Och det gör mig inget att han inte heller kan se ner på mig.