Du anar inte hur mkt jag känner igen mig i det du skriver! Jag är 18 år och har aldrig varit 'gigantisk' i storlek, men i år har jag gått ner från 87 kg till 79, så det känns ju bra iallafall. Men ändå ser jag ingen som helst skillnad. Kan tillägga att jag är 169 cm lång.

Årskurs 8 på högstadiet var värst, då skolkade jag mig genom veckorna och det enda jag ägde var mjukisbyxor och stora tunikor och tröjor. Nu har det blivit lite bättre, dels pga att jag rör på mig mer och allmän mognad liksom. Men jag har fortfarande svårt att handla kläder och ha på mig åtsittande tröjor.

Jag känner precis likadant med att se bättre ut i spegeln än vad man gör på kort, men kort jag tagit på mig själv (face) ser bra ut. Men från nyckelbenen och ner är helt fucked up. Bristningar, valkar, daller och konstiga former. Mår illa vid bara tanken på hur jag ser ut. Komplimanger jag får av mina vänner är så genomskinliga. Okej om de komenterar håret eller sminkningen, men säger de något snällt om min kropp såvill jag inte tro dem.

"Jag skulle så gärna vilja veta vad okänt folk på stan tänker när dem ser mig och hur jag ser ut i deras ögon" -Jag också! Om någon skulle filma en eller något, i ögonhöjd så att man skulle få se hur man såg ut, inte bara framifrån eller i fula vinklar på kort. Fast o andra sidan kanske man skulle gå och gräva ner sig då.

Vet inte riktigt heller vart jag ville komma med den här texten, annat än att du behöver inte känna dig ensam iallafall.

Har man dåligt självförtroende så anser man sällan att man blir bra på kort som det verkar. Antagligen för att kortet visar hur du ser ut.
Undantaget är väl om kortet är retucherat och photoshoppat då förståss.

När du står framför spegeln fokuserar du troligen på en sak. Tex ögonen är snygga, kindbenen ser bra ut osv. Du fokuserar på det du anser är positivt. Men du får inte samma betraktande helhetsbild som ett kort.

Jag är säker på att du är jättfin på kortet, men ditt huvud vill bara inte fatta den saken för du fokuserar på det du tycker är dåligt och jobbigt att se dig själv. 
Det är lättare att fokusera på sina brister än på sina starka sidor.

Men har du varit hos psykolog så vet du nog allt om sånt, de är ju pigga på pratövningar och hur man ska fokusera.
Men att bara prata hjälper inte om inte du själv tror på det du säger och kan komma förbi dina hinder.

Jag hatar foton, ingen linslus direkt.. Så känner igen det där med bilder som inte visar riktigt vad jag tycker att de ska

Helt oberoende av resten i inlägget så skulle jag vilja påpeka att det finns personer som blir väldigt fina på kort - nästan snyggare än i verkligheten och det finns personer som stort sett alldrig blir bra på kort.

Min brors fru jobbar på TV i Danmark som nyhetsuppläsare. Och ärligt så är hon inte snyggare än medelsvensson, men dels blir de ju stylade, dels så har hon en märklig egenskap att nästan alltid bli snyggare på foton och TV. Jag tror det har att göra med att hon tycker så mycket om det att det liksom lyser ur hennes ansikte att hon njuter att bli fotat filmat.  Själv är jag precis tvärtom (altså mer som ts). Det finns mycket få bilder på mig som jag tycker är OK, och de har det gemensamt att de är fotade när jag inte förståt att jag håller på att bli fotat. Känner mig så obekväm med att bli fotat att det syns tydligt som fan oavsett att jag verkligen försöker le o låtsas det är OK.  Mina nära håller med mig och saäger att jag är finare i verkligheten och jag har för länge sedan accepterat att jag blir inte bra på kort helt enkelt, man kan inte vara bra på allt.

Går det inte att strunta i att du inte tycker du blir bra på kort och istället fokusera på nåt du är bra på?  Ge dig själv beröm för sånt du kan?  Klappa dig på axeln över vad bra du varit som lyckats gå ner alla de kilona.. det är ingen lätt grej som du faktiskt lyckats med!

Beröm, uppskattning, bekräftelse båda från andra och dig själv hjälper på självförtroendet!  Om du tittar i spegeln och ser nåt fint, så påpeka det för dig själv!  Vad man ser i spegeln är mer sant än det som hamnar på ett kort i en situation där man inte känner sig bekväm.

Jo så är det oxå, om du inte känner dig bekväm framför kameran så kommer det inte att bli bra kort heller. Du kommer se stel, konstig och vriden ut även om du har världens bästa fotograf.

Vissa är helt enkelt inte photogenic. Det här betyder att det finns vissa som aldrig/sällan riktigt blir fina på bild. Det finns vissa som ser jättevackra ut i verkligheten men som ser väldigt oattraktiva på bild. Jag tycker att min syster är jättevacker men hon blir av någon anledning aldrig lika vacker på bild utan tvärtom hon blir väldigt oattraktiv.. Det vet hon om och undviker att bli fotograferad men har inga problem att visa upp sig.

Sen har vi dem som blir väldigt vackra på bild men ser aldrig lika vacker ut i verkligheten. De är oftast personer som är s.k. photogenic.

http://en.wikipedia.org/wiki/Photogenic

Men istället för att du jobbar på att gå ner i vikt så kanske du borde försöka jobba mer på ditt psykiska välbefinnande. Oberoende hur smal du blir tror jag att du kommer att ha problem om du inte börjar försöka må bättre psykiskt. Lättare sagt än gjort.

Jag fick kämpa på i 9 år innan jag började må bättre och då har jag aldrig varit överviktig. Jag har fullständigt hatat min kropp så pass mycket att jag skakade och ville spy för att jag var äcklad över hur ful jag var.

På senare tid har jag insett att jag aldrig var ful då utan jag var väldigt vacker men jag kunde aldrig se det själv. Idag ser min kropp värre ut än vad den gjorde då men jag har förlikat mig vid det och mår någorlunda bättre. Visserligen finns det dagar då jag ogillar min kropp lite mer än vanligt men det brukar gå över. Jag kämpar fortfarande på med mitt självförtroende och kampen lär fortsätta tills jag dör. Men jag skakar inte och jag vill inte spy över hur jag ser ut idag och det ser jag som ett stort framsteg.