Hej.

Jag är lite fundersam, då jag uppfattar dig som mycket ung. Hur länge har ni varit ett par? När gifte ni er? Vilka samtal hade ni om att bilda familj innan ni gifte er?

Om man är gift, så är man även ansvarig för att kommunicera med sin andra "hälft". Du har ett ansvar inför henne. Du får antingen sätta dig ner och tala med henne om dina tankar eller skriva ett brev till henne. Alla människor går igenom svackor det är högst normalt, fantasier får man ha, det behöver inte betyda så mycket alls. Hur som helst behöver du vara vuxen i förhållandet och kommunicera och om du inte kan det, så är det nog dags för parterapi, för man löser det förhållandet man är i, innan man bestämmer sig för att stanna eller gå.

Ta hand om er.

Tack för svaret.

Ja jag är ung, jag är 23, hon 26. Inte fullt ett år har vi varit gifta. Vi har varit ett par i ca 4 år, känt varan i 5 år.

Hon visste att jag inte ville ha barn redan från början, vi gjorde slut en dag pga av det men blev snabbt tillsammans igen.

Jo jag vet att jag måste prata med henne men jag vet att hon kommer bli så otroligt förstörd, så otroligt ledsen och knäckt. Och hon kommer bli jättesur för att jag inte sagt något tidigare och så kommer hon bli så pass förstörd att det inte går att prata förstånd i henne igen på mycket länge.

Jag hatar att såra folk, jag vet att man måste det ibland och att sanningen alltid ska fram men jag tycker inte om det iaf.

Och hur förklarar man för någon att man kanske inte är kär länge? Hur är det tänkt att man inte ska knäcka en person totalt samman när man berättar det?

Se det som en möjlighet att lösa ngt tillsammans, för det är vad man gör när man är gifta. Alla kommer att gå igenom kriser i livet, så är det, ni får arbeta igenom det tillsammans och påvägen kommer ni att bli starkare som personer.

Var rak, kärleksfull och visa en genuin vilja, säg aldrig det som du tror att hon vill höra, om du inte vill stå för det. Vissa saker är tuffa i livet, men om hon ska få en chans att växa och göra sina val, så måste ju hon få veta var ni står någonstans.

# 3 Dels tänker jag att man kanske få ine att man inte är "kär" konstant i en person, men att man känner kärlek. De jag känner som är gifta säger att känsan varierar, att man får arbeta med det, men att man känner djup kärlek istället. Sedan anser jag kanske att du bör fundera på om du kan börja med att fokusera på det du vill lösa först, för kanskekänner du annorlunda m ni får tala ut??

Jo det är sant. Tack.

Men sexgrejen då, finns det hopp? Kan det vara stress eller kan det faktiskt vara medicinskt?

För hon verkligen älskar sex, men jag vill inte ha sex när jag inte har lust, och jag har aldrig lust längre. Och så blir hon superirriterad och superledsen. För vi har pratat om detta i säkert 2 år. Det har pågått så länge. Jag minns inte ens senast vi hade "riktigt" sex. Men jag mår nästan dåligt av att ha det nu, jag tycker det luktar illa, det är för kladdigt. Vill inte ens att hon tar på mig nästan, och jag vill inte ta på henne. För då känns det som att jag bjuder in till sex och det vill jag inte. OCh det har vi pratat mycket om men det hjälper inte.

Vi pussar knappt på varan längre. Hon försökte hela tiden fram till ca ½-1 år sedan. Jag har inte gjort det på ca 2 år. Allt känns bara dött och jobbigt. Konstlat liksom.

När det gäller sexet så är det nog ganska osannolikt att det skulle vara mediciniskt … alltså, att ha ett eget företag när man inte riktigt tyckte att det var en bra tajming, att känna att man kanske inte bidrar tillräckligt ekonomiskt till hushållet fast man jobbar mest etc är ju sjukt stressande. Det går upp och ned i sexualiteten, så är det bara, det är inte samma hela tiden.

Eftersom du känner att du fortfarande älskar henne så tycker jag att du ska vänta och se med eventuella förändringar, och en ide kan ju vara att träffa en relationspsykolog tillsammans, dels för att ha en medlare och dels för att kunna säga allt man vill… Din maka märker ju att du inte mår bra så hon kanske tycker det är en bra ide också?

En sak du kan testa är, om du vill, att ge henne en lång kram. Tänk på vad du känner under tiden - tanken är att det ska vara en emotionellt intim kram. Jag gissar på att det kommer vara ett antal motstridiga känslor, men låt dem komma och tänk över dem. (Om hon vill sluta eller om hon tar det som en invit eller whatever, säg bara att du måste kramas en liten stund och inget mer). Förutom att det kanske hjälper dig så kan det vara bra för henne också…

Jag gjorde så några gånger när jag verkligen hatade min relation och nästan äcklades av min sambo men samtidigt älskade honom.. Nu var det inte under en lika lång period som din, men det hjälpte till att försöka få ordning på tankarna kring honom iallafall.

(Är du överlag deppig eller är det bara relationen som är det jobbiga? Ett tecken på depression är att man förlorar lusten.. )

Jag hoppas det går bra för er <3

Jo jag har funderat på det, men det blir isf inte fören i oktober då hon kommer hem igen. Kanske inte har tid då heller för min stressigaste tid på företaget är just runt jul.

Det där med kramen har jag faktiskt försökt, inte sådär länge och jättetankefullt men har tänkt på varje gång jag rör vid henne, när vi pussas, när vi ser på varan, vad jag känner. Det jag känner är trygghet, vänskap, värme, kärlek från hennes sida, svek från min.

Inget sexuellt eller "par-igt".

Och ja jag älskar henne, men jag tror att det bara är som en vän igen.
Och jag vet inte hur jag ens ska kunna ta upp det med henne för hon kommer ju bli helt förstörd. Depressions-förstörd. Hon har också problem psykiskt.

Jag och min förra läkare misstänker att jag är manodepressiv då jag har varit deprimerad till och från sen jag var 13-14. Det har gått bra länge nu dock, slutade på medicinerna för straxt över ett år sedan och det har gått hyffsat. Mådde inge bättre på medicinerna heller, har provat en del. Depressionen gjorde inte så mycket med min sexlust faktiskt, ibland i mycket små perioder kunde det märkas av men inte mycket alls. Nu är den liksom borta, helt och hållet borta.

Det det där med ekonomin. Jag vet inte om jag jobbar mest för hon jobbar nästan varje dag också, just för att kunna försörja oss pga mitt nystartande. Men å andra sidan så har vi precis köpt hus och det är ju det jag sitter med. Så det ska staplas ved (då vi har vedeldat), allt annat som behöver fixas med ett hus, vi har två katter och en hund som ska skötas om, ett nytt företag som ska hållas vid liv, är florist också så det är hemskt mycket svinn vilket gör att jag mår ännu sämre dom dagar jag bara inte orkar göra nya buketter och dekorationer och planteringar som ska ut på hemsidan för försäljning. Speciellt nu när jag snart ska åka till henne då all snitten måste säljas eftersom det inte kommer överleva tills jag kommer hem. Och sen all bokföring som jag inte ens är nära klar. Och vi bestämde genom att jag inte ville starta eget riktigt än att hon skulle ha hand om bokföring och allt sånt så jag kunde göra det jag tycker är kul, producera. Men nu har hon ju åkt för att jobba så jag blev själv med det endå. Och det är jag faktiskt lite arg över, för det var det som var mitt krav, att slippa göra det iaf. För jag har ingen utbildning i det och det har hon så jag kör nästna i blindo här med allt som faktiskt är den viktigaste delen i ett företag.

Och jag vill inte klaga på henne heller på ett sätt för hon åker och jobbar 17 timmar per dag för att vi ska klara oss ekonomiskt. Ändå så har vi ju både banklån och privatlån som snart sprutar genom öronen på oss pga företaget och huset och det faktum att vi inte haft så mycket jobb innan. oCh jag är så less på att ha skulder och ha världens ångest för att man köper godis ibland eller unnar sig mer hårfärg för att utväxen är 5 cm.

Just nu är jag mest less på allt känner jag och jag har verkligen inte tid att må dåligt för då kommer allt att haverera.

Jag är en ganska flummig person med mycket känslor som bubblar när dom inte ska bubbla och nu sitter jag helt plötsligt med hus, massa djur, fru och företag. Jag känner mig så trängd, ihoptryckt. Känns som att jag inte har någon frihet alls. Och det har jag ju inte heller. Första åren med ett företag är ju ett helvete, det vet alla.
Visst kan man göra sig av med djuren för att underlätta men det är inte den personen jag är, jag skaffar inte djur för att sen göra mig av med dom för att det inte passar längre. Det är individer, det är mina barn, man säljer inte sina barn.

Förlåt för att jag sputtar och fräser, klagar och är negativ. Men jag har inte haft en vän att ventilera mig till på 4 år så det är ganska mycket som har tryckts undan som nu kommer fram.

Att du inte har sexlust, med tanke på det du berättar är hgst naturligt, skulle vilja säga att det är friskt, när ni dessutom inte kommunicerar Ta det lugnt. Tala om det när ni har tid! Fundera på om ni måste leva som ni gör, för om ni drar ner på utgofter, så måste ju inte hon fara iväg… Kanske ska du låta företaget vila ett slag? Kanske ska ni sälja huset? eller iaf hyra ut det? Fundera över alla val ni gjort, ni är unga och kan göra nya val!

Efter att hon kommer hem i Oktober kommer hon vara hemma. Och vi kan inte dra ner mer än vi gör, plus att vi har gjort det i 3 år, och har fortfarande skulder. Därför vi åkte till Norge för 2 år sedan och jobbade i 1 år och 9 månader. I sverige hade vi inga jobb, vi fick inte socialbidrag, vi fick tipset att gå till någon kyrka och tigga pengar, så illa var det.
Och utan den här erfarenheten hon får nu, chefsposition, kan hon nog glömma jobb här i Sverige, finns ju inga som bekant.

Företaget är precis startat, pausar vi det nu är det kört, då kommer ingen handla igen, det verkar oseriöst. Plus att det går ganska bra.
Och jag menar, skulle hon komma hem och jag lägga ner företaget skulle vi stå på gatan för nu har vi lånat allt vi kan låna och då är det kört, och det orkar jag inte gå igenom igen, att vara utan pengar är det värsta som finns. Och jag menar vart ska vi bo då? Tänker inte bo hos mamma och pappa igen med katter utplacerade. Plus att vi bor nästan billigare här än i en hyrlägenhet.

Och visst, vi är unga, men känns inte som att vi kan göra nya val, inte än iaf. Det är för stora val som gjorts.

Jag tror alltid att det går att göra nya val, ingenting är ju skrivet i sten, men se tiden an…

Jo egentligen är det ju så. Men man känner sig fast utan valalternativ ändå.

Angående företaget: Jag har haft eget företag i snart 1,5 år nu och gör också all bokföring själv. Jag vill bara säga att det ganska snabbt blir lättare, du kommer hitta rutiner och självförtroende i det du gör. Det är klart att osäkerheten i början är pressande. När vardagen inte funkar gör inte relationen det heller.

Vi köpte oxå hus ganska nyligen och de första månaderna bråkade vi mycket och hade dålig stämmning innan vi hittade nya sätt att fördela arbetet på. Jag tror att man får försöka prata och förhandla så mycket sommöjligt med den man lever med för att klara av det. Annars är det ju inte konstigt att man ingen lust har.

Tack för svaret. Jo det blir ju det, var mest det att jag känner mig sviken efter att hon lovade att sköta det så jag slapp då jag inte har någon kunskap eller vilja att göra det.
Därför jag inte ville starta redan.

Jo, jag hoppas allt blir bättre när hon kommer hem. Hon kommer ju vara borta till oktober så tills dess är jag ensam med allt iaf.

Vi har iaf pratat en del nu så det känns mycket bättre. Ska åka till henne på måndag och det blir mer prat då så vi hoppas på att allt löser sig efter det :)

Och att allt blir bra igen inom en snar framtid.

Nu kommer jag här, lite efter det verkar löst upp sig för dig? Åtminstone till viss del - och det är jag otroligt glad för för din skull.

Åter till inlägget. När jag läste av vad du skrev, kände jag igen mig så otroligt mycket. Vissa av dina formuleringar var som tagna ur min hjärna, om än jag och min flickvän inte är gifta eller så. Så, om du känner att du behöver bolla tankar med någon i ungefär samma situation som dig någon gång - är det bara att skicka iväg ett PM till mig. Jag känner mig av olika orsaker inte trygg med att prata om detta öppet på iFokus, men jag ville ändå skriva till dig.

Kram!