Det där låter inte som en vuxen människa! Självklart är det inte ditt ansvar att se till att han går upp på morgonen!

Ursäkta, jag skrattade lite när jag läste detta *skäms*! Givetvis är det HANS fel, i slutändan ansvarar han för sig själv! Det går liksom inte skylla på att sambon inte väckte mig, så därför kom jag försent till jobbet/Af osv. Om du vill vara snäll och hjälpa till så får han ju ändå ställa klockan så att han kan ansvara för sig själv, du är inte hans mamma! Hur skulle det se ut om vuxna män skyllde på att sambon inte väckte dem och det var därför han kom försent till företagets viktiga affärsmöte med presidenten av Kina! Ja just det, det skulle se ut som iom han behövde flytta hem till mamma igen!

Om JAG glömmer sätta klockan till jobbet --> MITT fel
Om JAG ber en annan att väcka mig utan att själv ta ansvar och sätta klockan --> MITT FEL!!

Tycker det är fräckt av honom att bli arg för att du missade att väcka han i tid, skulle min sambo bli arg på mig för en sådan sak utan att han själv sattit klockan skulle jag inte väcka honom alls! ;)

Prata med honom och säg att han får ansvara själv för att han tar sig till sina möten men att du kan hjälpa honom!

Självklart är det inte ditt ansvar! Det är helt och håller hans fel, och han skall egentligen vara tacksam för att du hjälper honom alls. ^^

MEN, jag är tyvärr likadan som din sambo ibland. När jag bodde hemma och gick i skolan hände det en miljon gånger att jag stängde av väckarklockan, tänkte att jag skulle gå upp och så bara… stannade jag i sängen och somnade om. Min snälla mamma kunde komma upp en halvtimme innan jag började (jag brukade gå upp 2 timmar innan, så att jag hade lite extra tid), väckte mig och frågade om jag inte skulle gå upp snart. Den stressen blandat med "kunde hon inte tänkt på det innan" och irritation över situationen och framförallt sig själv gör att man mycket lätt börjar skrika och gorma på den stackars person som egentligen bara hjälper en. Det är inte alltid så lätt när man vaknar på det sättet att kontrollera sina känslor.

Din sambo ville nog inget illa med att skrika på dig. Det var fel och dumt av honom, men han var nog bara stressad. Det är ingen ursäkt, men kanske något som kan göra det lättare att förstå att han inte menade det. Om du pratar med honom när han kommer hem har han nog lugnat ner sig, och då kan du berätta för honom att du blev sårad av hans beteende. Förhoppningsvis inser han då att han riktade sin irritation över sig själv mot dig. ^^

#1 och #2 Jo jag vet, det är hans ansvar, framförallt att han inte satte någon klocka. Precis som #3 skriver så vet jag att han inte ville något illa, men han är en svårväckt människa. Jag har inget emot att kolla så att han kommer upp, men behöver se att han tar ansvar för att åtsminstonne ställa en klocka själv. Har han gjort det så kommer jag ihåg att hjälpa honom upp.

Han var allvarligt sjuk och gick på cellgifter för strax över ett år sedan och då skapade vi dåliga vanor där jag ofta hjälper honom utan att ifrågasätta eller vänta mig hans del i ansvaret. Jag vande mig vid den sjuke invidens glömska när det gäller medicin, läkarbesök och att komma upp tidiga mornar och har fortsatt halvt omedvetet. Det är när sånt här händer som jag känner att jag borde ha släppt det ansvaret för länge sen.

Hade en klocka ringt, eller en lapp sagt att "glöm inte att väcka mig imorn älskling" så hade han varit uppe i tid, men nu var det en vanlig dag för mig, en dag utan planer…

#4 Hm, då är det ju en vana för honom. Han räknar med att du hjälper honom utan att han skall behöva tänka på det. Och om det har fortsatt halvt medvetet för dig som måste jobba för det, så har det säkert fortsatt helt medvetet för honom som inte behöver ta något ansvar.

Har du pratat med honom om det? Har du sagt till honom att försöka tänka lite extra och inte lita blint på att du har koll på allt? Det borde vara något positivt att han numera är frisk nog (som jag förstår det..?) att ta hand om sig själv, och om han blir lite tjurig över att du vill låta över lite ansvar till honom så kan du ju försöka vinkla det lite extra åt det hållet. ^^

#5 Jo precis. Vi måste prata om det. Han är gräslig när det gäller att passa tider och ta sig upp på mornarna, var det redan innan vi träffades, men han måste försöka… Han är friskare nu ( det finns misstankar om att det kanske är tillbaka, men det ska han röntgas för i veckan) och har självklart blivit väldigt bekväm med att låta mig minnas åt honom.

Det låter som min pojkvän på pricken! Han verkar helt oförmögen att ta sig upp ur sängen själv! Helst ska jag servera kaffe i sängen, då kommer han upp ibland. Oftast så somnar han helt enkelt bara om, även om klockan ringer, jag gör kaffe, sätter på TVn eller drar upp rullgardinen. Personligen så är det nästan så att jag funderar på att bryta upp p.g.a. det! Tycker att det visar på dålig karaktär och förmåga att ta ansvar över sitt eget liv.

Klart det inte är ditt ansvar, men om du hade sagt dagen innan att du skulle väcka honom så kan jag ändå förstå honom. Men jag tycker inte han borde bli sur på dig ifall du glömde, det är ändå hans ansvar att ta hand om sig själv.

Klart han blir sur, men antagligen blev han väl inte sur på dig utan frustrerad på läget. Han litade på att du skulle väcka honom, så till den milda grad att han inte ens ställde en egen klocka. Givetvis borde han alltid ha väckarklocka ställd, oavsett om du kan hjälpa till att väcka eller inte, vilket du bör klargöra för honom så att det inte händer igen.

Att bli "hjälpt" att bli väckt/gå upp är just bara en hjälp, ansvaret är hans eget. Om jag var du skulle jag 1) Be om förlåtelse för att jag glömde och 2) säga att det var tråkigt att det blev ett missförstånd, och att han i framtiden alltid måste ställa klocka och passa sina egna tider, samt 3) säga att han bör be om ursäkt för sitt utbrott.

:)

Nej det är inte ditt ansvar, han är väl en fullt fungerande vuxen människa? Nu iaf, kan ju förstå att det är annat när han var väldigt sjuk och behövde extra stöd såklart.

Du får helt enkelt prata med honom, och säga att du missade att han skulle upp, men det är ändå hans ansvar att ställa en klocka. Du kan inte vara hans personliga betjänt resten av livet.

Han är väll vuxen nog att kunna ta sitt eget ansvar och få röven ur sängen, du är inte hans mamma som ska se till att han kommer upp dags för honom att växa upp, tycker det är bra att detta hände då kanske han lärs sig att ta lite ansva för sitt liv

"Kl. 9 på morgonen ska han vara där och då jag ändå vaknar vid 7 sa jag igår att jag kunde hjälpa honom att komma upp idag."

Om min kille sagt till mig dagen innan att han skulle hjälpa mig tex att vakna så hade jag blivit mäkta besviken om han sedan på morgonen väcker mig en halvtimme innan jag ska vara på plats när det tar 30-40 min att ta mig dit. Visst är det såklart mitt ansvar och personligen hade jag aldrig bett någon om att ta det ansvaret, men det kan bero på att jag har stort kontrollbehov. Jag ber ibland min kille att hjälpa mig med andra saker, situationer som liknar din. Det händer att han glömmer och i stunden blir jag rasande på honom, säger han att han tar på sig ansvaret (så släpper ju såklart jag lite på det) så får han se till att sköta det. Men självklart är det inte långvarig ilska utan jag blir arg pga att han lovat något han inte håller och jag blir dessutom lidande av det vilket gör att känslorna kommer snabbare.

Jag förstår om din kille blev arg. Han blev ju såklart skitstressad (och med hög adrenalinnivå så är det lättare att utagera i ilska) och troligtvis besviken på dig som glömde att väcka honom när du sagt att du skulle göra det. Hade du inte sagt att du skulle hjälpa honom så hade han ju fått skylla sig själv, men nu fråntog du honom ansvar och sedan satte du honom i "skiten". Visst du glömde och du bör inte få all skit för det, du är människa och det kunde lika gärna varit han själv som glömt, men personligen hade jag blivit besviken.

Om du nu har problem med att du fråntar honom ansvar så är det något ni måste jobba på - helst på bådas villkor och att ni båda hjälps åt och förstår varför osv. Men du kan då inte säga att du tar på dig ansvar och sedan "glömma". Har ni fastnat i vanan att du "fixar allt" åt honom redan så kan det bli abrubt för honom om du plötsligt inte hjälper honom med något längre. Ta då heldre och prata med honom om att du känner att du behöver bli av med "ansvar" och att han får ta mer ansvar själv. Sedan jobba på detta genom att du tex, istället för att väcka honom på morgonen, redan på kvällen säger 'nu tänker jag inte väcka dig imorgon utan det är ditt egna ansvar att komma i tid', eller istället för att bara låta bli att plocka undan efter honom säga tex 'nu har du ätit frukost så nu får du se till att plocka undan efter dig', när du städar så kan du lägga alla hans saker i en hög på hans plats så får han städa dom själv osv. Om man vant sig vid att bli servad så är det inte lätt att helt plötsligt bli stående ensam med allt (även om det är normala saker att kalra själv). Så då är det elakt att sätta honom på pottkanten. Ni måste hjälpas åt för att komma dit att han fungerar själv. För jag antar att du gillar honom och vill hjälpa honom? Annars är det ju bara att kasta ut "skitstöveln" såklart.

Det är ju inte konstigt att ni fastnat i dessa rutiner där du håller koll på allt och servar honom. Han har haft det svårt och man hanterar saker olika, du kanske är bra på att hålla koll medan han är dålig på det och dessutom blivit sämre pga behandlingar osv. Men vill man få en fungerande relation så håller det inte i längden att du ska passa upp på honom, men ni måste båda jobba för att få en med balanserad relation.

#12 Så sant, så sant. Min kille är sån att han kan bli väldigt arg snabbt, som du skriver pga stress och adrenalin t ex, men han är allt annat än långsint och vi har pratat om det nu och jag förstår varför han blev arg.

Som "tur" är jobbar jag ibland (som timvikarie) väldigt tidiga mornar och då har jag ingen möjlighet att hjälpa honom att ta sig upp, då brukar han oftast ta sig upp på egen hand. Tror att han tycker det är bekvämt att låta mig stå för väckningen när jag är hemma, men vet inte om han kommer lita blint på mig i fortsättningen. Jag hjälper honom gärna, men det bästa är naturligtvis när min hjälp kan innebära att han får frukost, inte att han överhuvudtaget vaknar.

#13 Ja precis. Var tydlig mot honom om vad du kommer att hjälpa honom med och var du inte kommer hjälpa honom med. Säg dagen innan att du inte tänker ta ansvar för att han kommer ur sängen, det får ligga på honom, men du kan hjälpa till att ordna frukost tex. Kommer han då inte upp så är det hans ansvar.