Du utgår ifrån att andra känner sig utstirrade om de är "annorlunda", men din attityd gör ju att de blir annorlunda. Personligen tycker jag det är värre med de som fladdrar med blicken/viker undan blicken, snacka om att känna sig utpekad då. 
Bättre att titta rakt fram och behandla alla människor likadant eller inte ta ögonkontakt alls.

Hälsar aldrig på andra än vänner, bekanta och grannar, vill jag se trevlig ut så ler jag och nickar en hälsning.  
Hade en tant till granne ett tag, men hon läre ju ha varit knäpp på något vis. Hon spejade alltid genom fönstret och hälsade jag på henne såg hon ut att få en hjärtattack. 
Hon verkade ioförsig rätt senil, så det kan ju ha med saken att göra.
Hälsa på främmande bara sådär ändå gör jag inte, skulle bara kännas konstigt.

Jag är alltid orolig och känner mig obekväm bland folk.

Just handikappade eller något annat av exemplena du räknade upp brukar vara lite extra jobbigt, just eftersom jag vill bete mig rätt. Det är det att de inte vill bli utstirrade eller ignorerade, utan bara vill vara som vem som helst, som gör att jag tycker det är jobbigt. Det känns som att de "förväntar sig" att bli behandlade annorlunda, och är mer kritiska och analyserar ens beteende mer. Det gör mig så ledsen att jag tänker så, jag vill verkligen behandla alla lika.

Jag brukar försöka göra precis som med vem som helst, men jag gillar inte alltid att ha ögonkontakt med folk jag möter.

Om man ser människan istället för funktionsnedsättningen, hudfärgen eller vad det nu kan vara så tror jag det blir enklare.

Fast ioförsig satt på tunnelbanan en gång, på kliver en man som är albino (en äkta!) och två dvärgar. 
Hajade faktiskt till då, det är ju inte en syn man ser så ofta, lite fördomsfullt funderade jag om cirkusen var i stan. 
Men en del glodde, pekade och viskade, så extremt ouppfostrat så jag blev faktiskt irriterad.

Nej jag kan inte riktigt känna igen mig i det du beskriver i #0. Jag är från början uppvuxen med olika typer av människor runt mig, både funktionshindrade, olika hundfärger, handikappade, olika stilar på folk osv osv osv. Så för mig är dessa inte annorlunda, dom är lika vanliga som alla andra.Jag har sett dessa typer av människor så mkt att jag inte behöver titta extra på dom, för jag vet hur det ser ut.

Jag känne rlite som så att om man tror att människan ifråga känner sig uttittad och känner sig negativt annorlunda av att du tittar då måste denna människa själv nedvärdera sig själv. Annars kan man uppfatta tittandet som positivt, att någon tittar för att han är nyfiken på en, för att man har en snygg tröja eller vackert hår (det kan man ha även om man är handikappad eller har funktionshinder eller annan hundfärg). Så hur personen ifråga uppfattar ens tittande beror på hur den personen mår själv och värderar sig själv.

Jag blir ofta "tittad på" på stan. Mår jag bra så brukar jag känna mig stolt och tänka att oflk tittar på min vackra hårfärg eller snygga kläder. Mår jag dåligt så känner jag det som väldigt negativt och tar illa vid mig av att folk tittar. Så det är inte bara folk som sticker ut med funktionshinder, hudfärg eller liknande som kan ta illa vid sig av att man tittar på dom. Det finns inte heller något som säger att just dessa tar illa vid sig för att man tittar.

SLuta fundera över hur dessa människor värderar sig själva. Börja själv värdera dom lika som alla andra så kommer dom också att göra det! Titta på dom utan att vara rädd, har du aldrig sett någon med rullstol, annorlunda utseende pga funktionsnedsättning, annan hurfärg så är det inte konstigt att man tittar och se då till att titta ordentligt så har du snart sett det och vant dig och kan då sluta att känna dig uttittande och obekväm för då vet du vad det är.

Jag förstår att jag "borde" behandla dem lika, och jag har absolut inget emot dem på något vis. Har bekanta av alla möjliga sorter så det är inte det att jag tycker de är konstiga.

Förut brukade jag inte tänka om jag råkade ha ögonkontakt eller inte. Men om någon mötte min blick så brukade jag le lite försiktigt, oftast för att sitta bredvid en på bussen t.ex när de frågade om de kunde sitta där och jag sade typ "Javisst!"

Jag känner alltid att jag förr har varit öppen och trevlig, när jag var mindre (typ mellanstadiet) och vi var på semester var jag en sådan som hittade nya kompisar på två röda att spendera semestern med.

Var aldrig "rädd" för att hjälpa någon (gammal, någon med barnvagn eller kanske handikappad) på eller av bussen eller hålla upp en tung dörr~ Inte att jag gjorde saker åt dem, de flesta är ju rätt självständiga och vill fortsätta vara det, men en hjälpande hand var ofta uppskattat.

Men jag upplever det helt anorlunda idag jämfört med bara för 5 år sedan, åtminstone omkring där jag bor… Jag gör som jag alltid gjort, men då jag både blivit "slagen på fingrarna" och "fått på näbben" om jag gjort något fel i deras ögon…

Så något har förändrats i.af… För vare sig jag är trevlig och tittar vänligt eller kanske hejjar på folk, eller om man försöker göra sig osynlig så blir det altid fel…

Visst är det ju upp till var och en att uppfatta allt på sitt vis, men jag tycker i.af att det på senare år blivit en "sämmre stämning" och att folk verkar tro att så fort någon vill något så är det för att peka ut den personen.

Jag själv blir bara glad när någon främande säger något trevligt. Var en för någon månad sedan som frågade var jag köpt min fina jacka. Hennes syster letade jacka och hon tyckte den var så fin.

Men stod och väntade på bussen förra vintern (bland en massa folk) och var en dam i 50-års åldern som sade till en tjej i 20 års åldern att hon hade en fin jacka (även detta på vintern). Tjejen blev helt upprörd och funderade vad det var för fel på hennes jacka, hon antog att damen var ironisk och menat att tjejen hade ful jacka…

Jag har varit med om flera saker själv, och jag har sett saker hända… Så numera vågar jag helt enkelt inte varken säga eller göra något ifall det skulle bli fel typ…

#5 Du har nog bara råkat ha otur. Jag kommenterar ofta om folk har något snyggt på sig även om jag inte känner dom och jag får ofta själv kommentarer om mitt hår och mina kläder. Folk har alltid varit trevliga så jag känner abslut inte igen mig i det du beskriver.

#5 Känner inte riktigt igen det där faktiskt jag heller.. Det låter ju mer som att du har förändrats, du kanske inte är lika öppen och oskuldsfull nu som du var för 5 år sen. Och iomed att du inte känner dig lika bekväm så ändrar det ju din utrstrålning.
Små saker man inte tänker på kan göra mycket.

Men prova återgå till ditt jag för 5 år sedan och se om människor bemöter dig annorlunda då.