Haha det här är så sant i vårt hem. (Tycker jag i alla fall .) Så fort sambon får en liten förkylning är det soffläge som gäller. Om han hostar så stödjer han sig i väggen. Om han är törstig är det väldigt långt till köket. Att ta hand om ungarna finns inte på kartan.

Däremot hade han inga problem med att jag var gravidillamående + magsjuk + förkyld och samtidigt skulle ta hand om blöjbarn och hushållsarbetet. Herreminje… Vet inte om man ska skratta eller gråta ibland…

Mirjami: Det där är klassiskt! Det är inte du som är extra gnällig!

Män blir ju dödsjuka om de har en liten förkylning.

#1 hi hi hi , förlåt men jag kunde inte låta bli och skratta. Det där känner jag igen alltför väl - ibland är det skönt att jag numera lever som singel!

Nu finns det inte barn i den här lilla familjen men det där stämmer väl inte riktigt.
Fast sambon är väldigt dålig på att städa allmänt, men han hjälper ibland :P

Däremot är han förkyld så orkar han göra saker ändå. Men sen när han väl blir sjuk brukar han faktiskt bli riktigt sjuk med hög feber och då förstår jag om han inte orkar.
Så just det stämmer inte riktigt på min sambo det ni skrev :)
Och när jag är sjuk brukar han vara jätteduktig i hemmet och tar hand om mig.

Min kille är verkligen så, en liten förkyldning och han ligger på dödsbädden men däremot när jag mår dåligt då ska jag laga mat m.m. Den enda gången han har varit någorlunda gullig vr när jag jättesjuk så kom han hem med blommor och choklad(för att jag skällde ut honom på morgonen för att jag mådde dåligt) och sen lagade han mat och diskade allt:) d¨mådde jag jättebra:)

Vi har inga barn än, men i vårt förhållande upplever jag det inte alls så som du beskriver. Vi gör nog lika mycket hemma. Han ser inte alltid när något behövs göras, men gör det utan problem om jag ber honom. Jag tror att vi tjejer ibland är för dåliga för att be om hjälp, vi vill hellre vara duktiga och klara det själva.

Jag känner inte igen mig i den bilden. Gubben min han jobbar både i hushållet och med arbetet även om han är sjuk. Det som gör att han är på det viset beror på att han är egenföretagare och att jag är sjuk oftare.

Känner inte heller igen mig, min sambo hjälper till här hemma, vi diskar varannan dag, det trots att jag pluggar hemifrån och han jobbar borta hela dagarna. Jag städar kanske mer än honom men jag är ju hemma på dagarna så det blir automatiskt, sen har vi dagar då vi hjälps åt att storstäda.

Han hjälper till med djuren, ger dom mat och släpper ut/in katten, tar ut hunden på morgon så jag får sova lite längre eftersom han vet att jag har problem att somna så jag sover mindre än honom om nätterna. Han följer alltid med ut på promenad med hunden när han är hemma.

Och när jag har en dålig dag, vilket innebär grymt ont i ryggen, så är han jättehjälpsam och omtänksam, en riktig pärla.

Jag känner inte heller igen mig. Vi har varit tillsammans i snart 30 år och har numera inget barn hemma.

Vi har alltid hjälpts åt. Den som har mest tid över tvättar, handlar osv. Det kan variera i perioder och ingen har gnällt över att fått för mycket på sin lott.

Sjukdom och krämpor kan alla drabbas av och då är det ganska naturligt att den andre tar vid.

Min kille gor halften av allt hemma. Vi brukar gora det mesta tillsammans, eller sa brukar han t.ex. alltid diska samtidigt som jag lagar mat.

Nar han ar sjuk och jobbar sa kor han pa, men ar han hemma och ar sjuk (t.ex. helgen)… ja, da haller varlden pa att ga under. Men a andra sidan ar han sa gullig mot mig nar jag ar sjuk sa det kan jag ta.

Jag vill tillägga att det många gånger är vårt egna fel (kvinnors). Vi vill ha det på vårt eget speciella sätt och då duger inte mannen. Vi måste släppa efter på "kvinnogöromålen" OCH LÅTA HONOM GÖRA PÅ SITT SÄTT.

Sedan finns det alltid mansgrisar verkar det som…

Jag känner inte heller igen mig i #0 Min make städar oftare än vad jag gör, bäddar sängen (vilket jag väldigt sällan gör) och om jag lagar maten så diskar han om det inte är något speciellt så att han absolut inte hinner. Dessutom så lägger han sig inte på sängen och är "sjuk" om han inte är sjuk på allvar.

Däremot så håller jag med #10, det känner jag väldigt väl igen både hos mig själv och hos andra kvinnor.

Vad skönt att läsa att det också är många kvinnor som inte känner igen sig. Jag gratulerar er så mycket! Ni har fina män - i alla fall på den biten , om jag får säga så.

mvh isa.

Ja isa, vi var bara ett par stycken som fått måndagsexemplar

Jag sa redan fran borjan att jag totalvagrade att bli som min egen mamma, hans mamma, min farmor osv… Jag passar inte upp pa nagon! Inget oppna olen och hamta tofflarna som en annan hund har inte. Alltid laga mat, stada, tvatta samtidigt som de jobbade ar ut och ar in…

Att stalla upp, pyssla om osv ar en helt annan sak. Jag pysslar garna om min kille och ibland lagar jag mat medan han bara kan sitta i soffan och gora ingenting, men det ar undantag jag gor for att jag vill och inte for att jag ar kvinna.

Det varsta ar val att jag ibland kan fa motgang ifran inte man, utan andra kvinnor! Som tycker att "nog far du val ta hand om din kille lite". Att jag ar "for tuff mot honom" och att han inte kommer stanna hos mig om jag ar sa. Det far jag veta av kvinnor nar jag sager att om min kille inte ville hjalpa till hemma sa skulle det fa vara stokigt. Da far vi kaka mackor till middag.
Han ar vuxen, han ar ingen bebis. Det sitter nog djupare i manga kvinnor an i mannen tror jag… Kvinnor som skammer bort sina soner med forvantar sig massor utan dottrarna. Tack och lov ar bade min kille och min brorsa inte bortskamda med att bli uppassade pa.

#14 Jag tror också som du säger att det finns djupt rotat i oss kvinnor och att vi inte alltid ska hänga mannen…

I slutandan ar det ju hur vi blir uppfostrade som barn. Uppfostrar en mamma sin son till att bli en bortskamd lite pojke som far frukosten fixad at sig fast han ar kanske 15 ar, som aldrig behover hjalpa till hemma utan far allting serverat… samtidigt som han ser sin pappa behandlas som en kung… ja, da kommer han att behandla sin framtida flickvan/fru som en tjanare ocksa.

I det hemmet jag äxte upp var det oftast min mamma som städade m.m när vi var små,men är mamma och pappa blev ensamna så var det min pappa som fixade tom kaffe åt min mamma på morgoen. Han dammsög och diskade med. Han tog väldig bra hand om mamma då de blev ensamna utan oss barnen.

#1 Sedan så kan jag känna igen det där som du skrev…vara sjuk och ta hand om ett barn samtidigt. Jag åkte på magsjuka när min lille son var ca 6 månader gammal. Satt med han i knätt inne på toan…broplemet var bara att han var lika sjuk som jag i magsjuka så vi turades om att kräkas. Hans pappa  låg och sov i sängen och visste inget om vad som pågick….nästa morgon när jag berättade detta sa han bara jaha…du är ju kvinna så du ska väll klara av det.

Hos oss är det mest så att jag sköter disk, städ och tvätt medan frugan gör det som behövs göras utomhus och mer praktiska saker som jag inte klarar av. Mer som en outtalad uppgörelse.

Jag minns inte hur det var när pappa bodde hos oss. Jo, vi hade säkert städerska. Pappa lagade maten minns jag. De skiljde sig när jag var 10 så jag minns inte så mycket av hur det var

Jag har vuxit upp i ett hem där mamma (kvinnan) skötte all marktjänst. Därför bestämde jag mig tidigt att mina barn inte skulle bli uppfostrade så.

Jag är stolt över att idag ha en son som kan laga god mat och är som ett frågetecken när man pratar manligt/kvinnligt.

Han fattar inte riktigt vad jag pratar om…

Läst Familjens projektledare säger upp sig nyligen och kände såklart igen mig. Har haft vissa problem med min sambo om det här med vårt gemensamma hem, relation och liv, men vi är ännu unga och han har äntligen börjat förstå vad det är som jag tycker är jobbigt (att han inte tar initiativ till något).

Med detta sagt så läste jag ett blogginlägg för en tid sedan av en homosexuell man som levde med sin pojkvän och som hade axlat "kvinnorollen" för hemmet. Han trivdes ganska bra med det, men önskade att hans sambo skulle göra lite mer i hemmet. Det väcker lite olika frågor tycker jag, och framförallt visar det ju att man som par tar på sig olika roller, oavsett kön.

Mina föräldrar har alltid turats om, den som har mest tid över och den som inte diskar lagar mat osv. Sen fick vi som barn alltid hjälpa till med allt möjligt, jag var lite grinig om det som barn men nu är jag bara tacksam. Möter på folk som inte har en aning om hur man ska tvätta? WTF?! 

Tog med mig traditionerna hemifrån och den som har tid gör det den har tid med. Jag lagar oftast mat då jag kommer hem först och älskar att stå i köket, däremot hatar jag att diska så det tar mannen hand om 

Jag känner inte igen mig, och det är jag glad för. Och någonstans så väljer man ju också sin roll, det är inte bara något kvinnor får tilldelat. Man måste inte passa upp på någon annan.

Människor som inte visar empati när andra är sjuka, men ska ha själv när det är deras tur, är ju bara arslen.

Jag Känner inte heller igen mig. Jag städar för det mesta hela lägenheten men det är dels för att djuren är mina, för att jag har en lätt städmani och för att jag föredrar att göra det när sambon är iväg och jobbar så det är städat tills han kommer hem.
I gengäld tar han för det mesta disken och tvättar. Så när han kommer hem från jobbet (jobbar veckovis) så brukar han ta en hel dag bara åt att tvätta. Vi är nöjda så. Delar på det.

Och gällande sjukdom så tror jag faktiskt att jag är klenare än han när jag är sjuk.. Jag får väldigt sällan feber och får jag det blir jag ju döende :P

Men jag tycker för sakens skull inte att det är fel att ta hand om varandra ibland. Men även det ska ju komma från 2 håll.