![[pixa3]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Otrevlig pga missfall
Jag känner mig så oerhört otrevlig mot släkt och vänner..
I februari detta år blev jag gravid med mitt första barn.
Jag och min sambo var så lyckliga, kan inte beskriva känslan över det hela, men tror många förstår.
Vi myste och pratade mycket med magen, allt var så underbart!
Min sambos 2 syskon skulle också få barn i höst, samt 4 vänner till mig, så det skulle bli en riktig babyboom här omkring.
I maj, fredagen den 13 rättare sagt, fick jag missfall.
Det tog oerhört hårt på mig, jag gråter än idag när jag tänker på det.
Min sambos 2 syskon har fått sina barn, och mina vänner har fortfarande sina fina och vackra gravidmagar..
Jag känner nu att jag har tagit ett enormt avstånd från dem, har ännu inte varit och hälsat på dom två barn som fötts, trots att jag blivit inbjuden osv.
Min sambo har däremot åkt och hälsat på dem själv, och jag har skylt på allt möjligt för att slippa följa med.
Det är absolut inte så att jag missunnar dem deras lycka, utan jag är jätteglad för deras skull..!
Allting är jobbigt, speciellt tv-reklamerna på tvn, om olika grav.tester, och det program dom gör reklam för på tv 3 är oerhört jobbigt.
Det är ett program där dom följer par med barnlöshet under ett år, kvinnor som försöker bli gravida.
Samt säger "programledaren" exempelvis ungefär: "Hur känns det när alla runt omkring får barn, och hur går man vidare" osv.
När jag hör dom orden börjar tankarna gå igång, och jag bryter ihop!
Min sambo förstår mig inte, så jag pratar inte med honom om detta.
Jag känner mig så oerhört otrevlig och oförskämd som inte hör av mig, eller besöker.
Självklart har jag grattat via facebook iallafall, det är lätt att dölja tårarna bakom en datorskärm.
Samt har jag sagt åt min sambo att hälsa till dem när han ska dit eller pratar med dem i telefon.
Men det känns som att dom tycker att jag är konstig som inte hälsar på eller hör av mig, och jag har svårt att tänka mig att dom förstår anledningen till det..
Min graviditet var inte planerad, men ack så välkommen!
Vi gjorde inget nytt försök, vi har beslutat oss för att vänta med det..
Skulle samma sak hända igen på så kort tid, skulle jag bryta ihop riktigt, och skulle nog inte orka med mig själv längre, och det är knappt så jag gör det nu..
_Med det här inlägget ville jag mest skriva av mig lite, och höra om andra som är/har varit i min situation.. _Visste inte i vilken grupp jag skulle lägga detta, flytta gärna om det blev fel. Valde den som jag fann som mest passande..
Men alltså självklart är det ok att vara ledsen och gråta och inte vara på sitt topphumör hela tiden!
Jag tycker inte du behöver komma med andra ursäkter än den riktiga. Dina vänner förstår säkert (jag hade i vart fall gjort det) att du visst är glad för deras skull men inte känner för att hälsa på. För mig hade det varit solklart att inte bli arg eller ledsen för det. Så jag tror de kommer ta det fint.
Åh, fast jag inte själv är vuxen eller gravid eller har barn (jag är 13 år och barnlös, haha) så förstår jag själv hur fruktansvärt jobbigt det måste vara att se alla runtomkring gå lyckliga med sina barnvagnar… Jag tror de allra flesta som får missfall faktiskt blir oerhört sorgsna och lite nedstämda en längre tid, jag tror det är fullt naturligt. Så känn ingen press tycker jag. Och hälsa på själv när du känner för det, ingen kan tvinga dig!
Kram!
Uppsök en kurator eller psykiatriker, du har inte bearbetat missfallet och sorgen ännu. Ibland kan ett stöd vara precis det du behöver.
Men jag förstår dig. fick själv ett missfall vilket tog väldigt hårt på mig. Finns inget man kan göra åt saken, det är bara så det är och jag har accepterat det efter en tids sörjande.
Qui dormit, non peccat
#1 Tack för svaret! <3
#2 Jag har försökt, utan resultat.. Känner att dom inte förstår mig.
Har bara en jag kan gå och prata med, detta är en liten kommun och alla känner alla.
Min mamma har jobbat som kurator, så tyvärr känner man dom flesta inom den branchen, och jag vill inte prata med någon jag känner till.
Vill att det ska vara någon helt utomstående, och som sagt finns endast en sån jag kan gå till, och det har inte fungerat speciellt bra :(
Beklagar ditt missfall <3
Kan ju inte säga att det var enkelt att komma över förresten, grät typ hela tiden och hade nerverna utanpå kroppen i 3 månader kanske. Sen lugnade det sig, och nu ja, de känns väl inte bra, men jag har accepterat det iaf. Tack :)
Du kanske kan söka till privata kuratorer, tänke om din mamma jobbar kommunalt. Eller be om en barnmorska eller liknande, de kan oxå hjälpa till. Annars vet jag inte riktigt..
Jag vet att det är svårt, finns väl inte så mycket att säga.. men jag beklagar och du har mitt fulla medlidande!
Qui dormit, non peccat
Finns det ingen jourtelefon man kan ringa, och få samtalsstöd?
Jag googlade lite lätt och hittade bland annat detta, men det såg dyrt ut: http://www.samtalshuset.se/service42.htm
Har även för mig att kyrkan erbjuder något likande, om man vill sig dit.
#5 Vet inte, har inte kollat upp det med jourtelefon eller liknande.
Har tyvärr inte pengar att lägga ut för samtal :/
Jo, kyrkan går jag i nästan varje söndag, men likaså där, man känner folket för mycket för att våga prata.. :(
Håller med husmusen ang kurator. Om det inte funkar i din stad så vända dig till grannstaden och säg rakt ut att du vänder dig dit för att du känner dig obekväm med att du känner kuratorerna för privat där du bor.
Det finns knutna till kvinnoklinikerna kuratorer som är särskild vana vid just denhär problematiken, och jag tror det är viktigt att hamna hos rätt sort, inte hos nån i kyrkan som kanske mest möter ensamma gamla eller drogproblematik.
Jag har också varit med om ett missfall, (i vecka 18). Hela världen blir ju anorlunda. Istället för allt det man hunnit drömma om kommer nån trist och tom vardag till en. I vårat fall så kom det en kurator till os medan jag var inlagt, det ingick så man inte själv behövde ta några initiativ, vilket var mycket bra, för jag tror inte jag skulle ha tänkt tanken att jag behövde prata med en sån.. jag viste ju vad som hade hänt… tyckte jag.
Vi förökte igen efter de 3 månadr som kuratorn hade sagt att vi skulle vänta (inte för kroppens utan för det psykiska) och sen blev jag gravid igen på direkten. Och graviditeten var ite alls som med mina to tidigare barn lugn o fin utan hela tiden fanns oron över att det "kunde gå galet". Men det gjorde det inte 
Om man haft étt missfall så har man inte större risk att råka ut för ett missfall igen än vad alla andra kvinnor har! Jättemånga missfall förekommer, många fler än man tror, särskild inom första 12 veckorna. Det pratas för lite om detta tror jag. Om man hade varit mer medveten om hur osäkert det faktikt är där i början så kanske man inte skulle bli lika chokad. Självklart skulle sorgen finnas där änddå, men går man in i graviditeten medveten om att det är 50/50 då är man nog lite bättre förberädd i alla fall, så hela ens värld inte behöver rasa. Efter mitt missfall kom alla möjliga till mig och skulle berätta om sina missfall. Dom blev liksom påminde och behövde berätta sina egna "bortgömda" historier och det var ju nästan alla som hade sina "historier", som man alldrig hade hört om förrut. Til o med två som hade mist barn efter förlossningen som jag alldrig hade hört om som kom o berättade.
När jag läser det du skriver med att ni inte försökt igen för att du inte skulle orka ett till missfall och att ni inte kan prata om dethär du och din man, då tänker jag att bearbetningen "har låst sig" på något vis. För att både kunna prata och ifall barnlängtn finns där faktiskt våga ett nytt försök o komma vidare i livet tror jag på dendär kuratorn (förlåt att det blir tjatigt!)
Starta ny diskussion