Jag har gjort abort.
Jag var tillsammans med en karl som jag var väldigt osäker på. Jag bestämde mej för att göra slut. Vi hade sex och kondomen sprack, tyvärr.
Efter ett par veckor efter att jag gjort slut så upptäckte jag att jag var gravid.
Blev helt förkrossad. Jag ville ju verkligen inte ha denna mannen. Funderade ett tag på att behålla barnet. Men då var jag ju tvungen att meddela karln att jag var med hans barn. Och behålla barnet utan hans vetskap hade inte vart snällt. Varken mot barnet eller han.

Så jag bestämde mej för att ta bort det.
Jag blev väl bemött på gyn. Jag var i sista veckan för kemisk abort. Så de funderade på om jag skulle opereras eller ej. Vi kom överens om att jag skulle göra kemisk till slut.
Det var hemskt! Hade jag vetat detta hade jag hellre opererat.
Dagen för aborten kom jag dit tidigt på morgonen. Fick ett rum och fick instruktioner om hur allt skulle gå till väga.
Kom in en otrevlig kvinna som skulle trycka upp ett piller i slidan så långt det gick. Naturligtvis spänner man sej och tycker det är allmänt otrevligt Hon sa att jag skulle slappna av. Ja just det ja! Jag tänkte lägg dej själv här då får du se hur det är.

Jag blev lämnad ensam. Efter några timmar så började värkarna. Det var nästan som om man skulle föda på riktigt!
Det håll på ett bra tag. Tills slut så släppte det och jag började blöda. Satte mej på toan och släppte allt. Det var fruktansvärt!
Blödde som en gris. Ensam och övergiven satt jag där. Kände mej ensamast i hela världen. Jag grät floder.

Efter ett tag så lugnade det ner sej. Så jag fick ligga ner. Fick sedan åka hem.
Fick åka in igen senare på kvällen då det började blöda mer.
Fick dropp och ligga kvar över natten.

Alla var så snälla och förstående. Men aldrig mer!

Nej, jag har aldrig gjort en abort.
Men känner flera st som gjort det av olika anledningar.

Vissa påverkades mer än andra.

Jag har gjort en abort. Jag var 14 år och skulle börja med P-piller. Då ska man ju invänta första mens-dag, vilket aldrig kom.

Att behålla barnet fanns inte i min värld just då pga min låga ålder och jag vet idag att jag inte skulle fixat rollen som mamma då.

Men visst har man funderat många ggr, vad det hade blivit, vilken ögonfärg, lik mig eller pappan…

Abort ska man kunna göra tycker jag utan att andra ska se ned på en. Är man inte redo för barnet, då kan man inte heller ge barnet det den behöver.

För mig är det inget barn heller vid den låga åldern, det är bara en klump med celler, ett embryo. Men det finns säkert andra som tycker annorlunda.

Jag gjorde en skrapning av den anledningen att jag inte ville framkalla ett missfall, tyckte att det kändes enklare. Hade min underbara mamma med mig hela tiden, hon var den sista jag såg när jag somnade och den första jag såg när jag vaknade och för det är jag henne evigt tacksam.

Fick ni välja själva vad ni ville ha? Min kompis fick framkalla ett missfall, eftersom skrapning kan påverka om man kan få bar senare i livet. Hon fick inte välja.

#4 jag fick då välja. Var ingen som sa ngt till mig om ev svårigheter att bli gravid längre fram i livet. Hade jag vetat det hade jag nog tänkt annorlunda.

Men efter 3 graviditeter kan jag nog konstatera att jag inte har några direkta men.

#5 Konstigt.
Jajja, ja har konstaterat att det finns skumma typer överallt, synd bara att folk råkar ut för dom.

#6 en teori kanske kan vara denna brist på platser/läkare/övrig personal på landets alla sjukhus nu.

Framkalla ett missfall så får du åka hem hur som helst, du får väl t om ta tabletten hemma.

Skrapning, så blir du ju sövd och tar "onödigt utrymme" i och med att du måste ligga på uppvak och stanna tills du är "nykter".

Vore ju förfärligt om så var fallet, men helt omöjligt är det ju inte

Jag tror jag var 17 när jag blev gravid, med mannen jag idag är gift med.
Innan jag gjorde testet hemma, utan bara gick och misstänkte det alltså.. så lekte jag mkt med tanken på hur de skulle va att att ha en liten knodd. Men i samma sekund som stickan visade att jag va gravid började jag stortjuta och visste med en gång att de va abort som gällde för min del.
Min man (då pojkvän) sa att valet var mitt men höll med om att abort kanske vore de bästa ändå.
Jag hade med mig min äldre syster på sjukhuset och jag blev väl bemött av alla läkare och sjuksköterskor på vägen under dagen.
Jag genomförde en kemisk abort..
Tycker inte alls att det var någon hemsk upplevelse på något vis. Värkmässigt var de som lite värre än vanlig mensvärk..
Jag och syrran satt o såg på Bridget Jones dagbok i mitt rum där..
Mest jobbigt var de nog för min syster att vara där pga av att i korridoren brevid (som är sammankopplad med den jag låg i) låg vår cancersjuke mamma i, samt dog där..
Jag har aldrig ångrat beslut att göra aborten

Jag har gjort 2 st aborter. Den första när jag var 21 och jag trodde att jag funnit min livs kärlek. Som tur var hade jag många i min närhet som lyckades förstå att så var absolut inte fallet…

Min andra abort gjorde jag i maj -07…en fullständig "felberäkning" från min sida, vilket tyvärr slutade med en abort…vilket jag ångrar idag…hade både haft tid, rum, ork, plats för ett till litet underverk….men men…

Jag har aldrig gjort abort, har haft turen nog att slippa det hittills… Men skulle jag bli gravid skulle jag göra abort.

Jag håller med villemo i att man inte borde bli "sedd ner på" om man väljer en abort. Hur skulle det bli om man tvingades behålla ett barn man inte kan, har råd eller ens vill ha?

Jag har inte gjort någon, men skulle jag mot all förmodan bli gravid skulle jag med största sannolikhet inte behålla det.

Jag har fått 3 missafall. 2 när jag var 16 och helt enkelt inte skyddade mig. 1 när jag var 17 och då åt jag p-piller.

Gjorde en abort när jag var 18 och blev gravid fast jag åt ppiller igen. Var ihop med min den som nu är min man. Vi bodde 20 min från varandra och han ville inte ha något barn, men jag ville. Gjorde abort för att jag var arg. Ångrade det ett tag, tills jag 1 och ett halvt år senare blev gravid igen, och då fick vi vår älskade dotter.

Efter 1 av missfallen så blev det något fel och jag fick nedsatta chansr att bli gravid med ca 30%. Efter infektion i livmodern efter min förlossning så sjönk chanserna ytterligare med 20%.

Kan lägga till att jag har lätt att bli gravid, så det kasnke inte kommer att märkas så mycket. Om jag blir gravid igen så blir det väl lika lätt/svårt som normafertila par.

jo, jag har gjort…en gång pga att jag bara va 15år.. o sen pga att min kille va ett jävla as..

sen fick jag ett MA i april 08 o då fick jag ta aborttabletter för att stöta ut det

Jag gjorde abort när jag var 18. Jag blev gravid med en kille som jag bara strulade med. Han ville att jag skulle behålla barnet men jag visste att jag ändå skulle stå där ensam sedan så jag valde ändå att göra abort. Jag gjorde kirurgisk abort och det var det värsta jag varit med om. All personal var jättebra men jag har aldrig mått så dåligt psykiskt. Det tog över ett år innan jag slutade tänka på det varje dag. Men nu i efterhand vet jag ju att jag gjorde rätt. Jag var inte stark nog då att få barn som ensamstående och den killen som skulle blivit pappa har idag 3 barn med 3 olika kvinnor. Ett av barnen har han bara träffat ett par gånger, det andra kom till efter att ons som han inte ens visste om förräns det var fött och det tredje barnet har han idag besöksförbud med då han slog mamman.

Så i efterhand vet jag ju att min instinkt om honom som pappa var helt rätt.

Ja.

Jag kände mig på tok för ung (16 år), gick i skolan och hade inte varit tillsammans med killen ifråga särskilt länge.

Jag kände mig väl bemött av sjukhuspersonalen och fick stort stöd av den del av min omgivning som kände till det.

Jag har gjort abort för tretton år sen. var då 19år. Kändes helt rätt i det läget som jag var då.

Jag gjorde en abort när jag var 16 år. Jag bodde hemma och blev mer eller mindre tvingad av mina föräldrar att göra det. Idag är jag 41 och min sjukdom gör att jag ej kan få barn. Jag har alltid ångrat den aborten i hela mitt liv.

Kondomen sprack och det var ingen som trodde på oss. Killen kom med en kompis och de var jättefulla och "hälsade på" på sjukhuset, de blev utslängda därifrån.

Innan personalen mött min kille, var de trevliga, och snälla men sen bytte de attityd emot mig.

När jag kom hem från sjukhuset kom idioten ( min förra kille ) med en "present" till mig. Det var en kåldocka som kunde säga mamma osv………..då blev han utslängd hemifrån också av min storebror och hans tjej.

Jag gjorde en abort och jag var rätt så väl bemött på sjukhuset. Ingen visste om att jag gjorde det förutom killen i fråg som sa att det inte var hans problem och sen så mina närmaste vänner.

jag gör aldrig om det igen, då var jag 15½ nu är jag 17 år och är glad att jag gjorde det för nu behöver jag inte ha någonsomhelst kontakt med killen men jag ångrar det för att det var det värsta jag någonsin varit med om!

jag gjorde abort när jag var 15 år. Ville inte ha barn med killen jag hade då, och gick i skolan. Jag blev mycket väl bemött på sjukhuset av personalen. Gjorde skrapning så jag sövdes. Hade stort stöd av föräldrar och min dåvarande pojkväns familj. Kom ihåg att jag blev inskriven dagen före och fick sova kvar…

Ångrar mig absolut inte. Har en underbar man i dag och 2 underbara barn.

jag gjorde abort när jag va 13! ung I know. oskulden resulterade i ett foster. anledningen kanske ni förstår.?

blev bemött otroligt bra.

Nej, det har jag aldrig gjort. Har aldrig varit gravid heller. Om jag blev gravid idag vet jag inte hur jag skulle göra. Jag har ett stadigt förhållande sedan knappt ett halvår, men våra liv är tillräckligt röriga ändå så jag skulle nog göra abort.

Ska göra abort imorgon.
Min pojkvän och jag har pratat mycket om det, han accepterar mitt val. Jag mår psykiskt dåligt och innan jag fick veta att jag var gravid så har jag haft ett helvete, det var så typiskt att jag skulle bli gravid mitt i allt.

Tyvär så fick min pojkvän akut opereras igår så han kan inte följa med mig, men har en vän som är med och stöttar mig.

Hoppas att allt går bra imorgon, jag är väldigt känslig för att människor rör vid mig, spelar ingen roll vart, kan knappt skaka hand med någon.

Nej, och det är väl tur det.

Jag tycker det är jättebra att man kan göra abort, att valet finns, så man inte känner sig tvungen att ta ansvar för ett barn som inte är önskat. Jag tycker absolut inte det är synd om barnet. Vad spelar det för roll om det inte hade blivit till alls, eller om det hunnit växa några dagar? Den har ju knappast tankar och blir ledsen för att den dör….

Så varför - ni som inte är för abort. Varför är ni emot det?

#23 Typ alla i tråden skriver att dom har gjort abort, så vem syftar du på?

#24 Ja, men jag tänkte flera skulle komma och diskutera. Tråden handlar trots allt om aborter överlag (och då även om man själv gjort abort, ja), men jag kan ju alltid starta en ny tråd om det. Känns dock lite konstigt, vad ska den heta? "Vad tycker ni om abort?"

Jag bara undrade om du skrev till någon speciell, eftersom det såg ut så. Men då gjorde du alltså inte det :P

#26 Nej, det gjorde jag inte :)

#22: Lycka till Mandana! Hoppas det kommer gå bra.

#28 Tack. Det gick ganska bra. Fick inte det bästa bemötandet och mådde otroligt dåligt.

Läkarna var inte speciellt snälla, speciellt inte när pojkvännen kom, tyvärr.

Det blev ett akut kirurgiskt ingrepp då jag hade åkt över 30 mil för att göra aborten. Vi hade kommit överräns med en läkare över telefon, när vi kom dit så var ingen tid bokad.

När det skulle tas blodprov satt sköterskan och skakade som en ursäkta liten råtta med svetten rinnandes från pannan. Hon satt nålen fel i armen och bara skakade. Hon släppte inte nålen utan rörde omkring den i armen på mig.

Jag tittade bara på henne och satt lugnt, det ska för f*n inte vara patienten som ska lugna läkaren. Tack och lov är jag van vid sprutor och tycker om sprutor men tänk om det var en person med fobi för sprutor, den personen skulle vara skadad för livet!  Hon fick knappt blod men vela bara gå därifrån.

Sköterskorna var otrevliga och kuratorn såg påtänd ut och betedde sig underligt.

Fick ett litet medicinkit som alla får som ska göra abort, jag sa att det inte kommer hjälpa men gick med på att testa det.

Fick riktigt mycket smärtlindring men ingenting hjälpte, tillslut kom en narkosläkare med ketogan och liknande, de hjälpte för stunden. Han var tveksam till en början med ketoganet och utan att titta på remisser osv sa han när han kom in "Hört att du har missbruksproblem" bröt ihop och han fick en rejäl utskällning. Sen var han tydlig med att jag inte skulle köra bilen hem samma kväll, jag upprepade flera gånger att det är omöjligt då jag inte har körkort.

Tillslut skrek jag nästan att jag är 16 år gammal, då sa han bara "oj, har inte tittat än i papprerna".

Suck.

Kan inte skriva mer just nu men nu har ni fått lite info om min abort. Kommer att anmäla viss personal där och det är dom väl medvetna om.

Hoppas ni får bättre bemötande och att ni inte blivit rädda av min story.

Vad tråkigt att du blivit dåligt bemött!

Nej, fy vad tråkigt. Så ska det inte gå till!

Jag blev gravid när jag var 17 pga sprucken kondom, mådde rätt dåligt över detta men visste från början att jag skulle göra abort. På VUL såg dem inget foster och läkaren började genast prata om utomhavandeskap, operationer osv. vilket skrämde mig oehört, där satt jag 17 år och mådde redan dåligt över situationen. Dessutom var hon väldigt hårdhänt under VUL och såg att jag led men ignorerade det helt.

Fick ta blodprov nr 1 på fredagen sedan skulle jag vänta och ta nästa på måndagen för att se om det var missfall eller utomhavandeskap, men åkte in till akuten på söndagen pga riktigt jobbiga buksmärtor och tog nytt blodprov som visade att det var missfall som tur var, då slapp jag göra abort i alla fall! En vecka senare ringer första läkaren som gjorde VUL och skrämmer upp mig igen att jag fortfarande kan vara gravid och måste göra nya tester, bara för att hon vägrade kolla upp resultaten jag fått från akuten. Så det var mycket psykiskt påfrestande på grund av denna läkare, men på akuten blev jag mycket väl bemött!

Det roligaste är att min familj fått veta det nu.

Sekritessskiten sket dom i.

Någon från socialtjänsten eller från sjukhuset har ringt upp min far och berättat. Får inte något namn på vem som gjort det heller, så fort jag får ett namn så kommer personen anmälas genom patientnämnden.

Är så jävla besviken av soc, 3 eller 4 gången.

#33 Säger inte din pappa var dom ringde från då?

#34 Har ingen kontakt med min familj längre.

Fick veta genom soc idag att landstinget skickat brev hem ang aborten.