OJ…hemskt..känner med dig. Starkt att du tar steg framåt..aktiva steg….för jag tror att handling leder framåt och gör allt så tydligt och glasklart. Mitt förhållande blev glasklart just på grund att jag vågade ställa de tuffa frågorna, vågade dra fram det i ljuset….gjorde mig en tjänst, även om det kändes fruktansvärt..för klart e ju att man ändå tycker om många sidor hos den som sårar. Fortsätt vara tydlig och se till att du är säker och trygg.

Åh nej, vad hemskt :( Men du gör rätt som inte låter honom göra dig illa mer. Kram

Uppdatering:

Jag har pratat med "tjejen", och hon säger att de bara är vänner, och styrker hans historia. Hon går igenom en skilsmässa, har 2 små barn och har det jobbigt och säger att han har varit den enda som hon kunnat prata med (och att min man i sin tur pratat om sina relationsproblem).

Jag har hittat email (de han glömde radera) där de kommunicerar som nära vänner, men inget annat. Inga sexuella undertoner. Hur som helst har han undanhållit sin vänskap (?) med henne. Jag hade varit helt ok om han hade sagt "en tjej på kontoret har det jobbigt och jag försöker lyssna och hjälpa hene". Om det nu är så. Det som gör mig misstänksam är att han smugit/ljugit med det!

Vid ett tillfälle har jag bevis för att han ljugit om var han var, när han var hemma hos henne (iofs med andra människor/kollegor där också, jag hörde dom i bakgrunden).

Han förklarar att han raderat emailen med att han inte ville att jag skulle veta vad han skrivit om vår relation. Han förklarar att han inte berättat om sin vänskap med henne för att han "visste att jag skulle reagera" (trots att jag aldrig haft något emot att han skulle ha kvinnliga vänner, han har bara inte haft några under de 5 år vi varit tillsammans).

Vad tror ni? Ljuger han sig blå eller säger han sanningen?

mmm…för mig är det oroande att han varit elak och agerat hotfullt…för mig är det en dealbreaker! Är man ett par får man nog inse att man behöver vara  mer öppen än han har varit…kan ju också kännas utlämnande för dig att han talar med andra, men inte med dig…eller?!

#4 Det känns absolut utelämnande att han talar med nån annan! Å andra sidan talar jag med mina vänner, familj, terapeut osv. Jag har bett honom i åratal att prata med någon om sina diverse problem -kompis, familjemedlem eller terapeut. Att prata med en annan kvinna bakom min rygg var ju inte precis vad jag hade i åtanke.

Vi hade så totalt kört fast i våra meningsskiljaktigheter och han kunde/ville inte prata med mig om det. Jag kände ändå att jag behövde prata om vad som hände med mina vänner för att inte helt tappa förståndet. Hans inställning är att "ingen har att göra med mina problem", men vände sig tydligen till en kvinna som han inte kände sen tidigare (och därmed inte hade nån förutfattad meningom det hela) för att prata om det.

Jag hoppas att det är som de båda säger -att det bara rör sig om vänskap. Men eftersom min man var otrogen mot sitt ex med 20 (!!!) olika kvinnor och blåljög för henne om det så är jag definitivt misstänksam. Visst, de hade ett helt annat förhållande än det vi har och han har alltid sagt att han aldrig skulle göra så mot mig (han vet dessutom att jag aldrig skulle tolerera det).

Vi kan prata om det mycket, men när svartsjukan och paranoian förlamar hans sinne blir han för mig helt okontaktbar. Han har dålig insikt i sitt eget känsloliv och skyller sitt humör och sina reaktioner på andra utan att kunna se sin egen roll/tolkningar i det som händer. Mycket omoget, tyvärr.

tänker som så här….tänk igenom hur du vill leva..vad som gör att du mår bra…..sedn får du vara tydlig….o sedan e det upp till honom….antingen tar ni er samman och jobbar från båda håll..eller går vidare…men hot o liknande e oaceptabelt!

Jag skulle fortfarande lämna honom, om det endast vore en kompis så borde han kunnat tala om det och inte radera en massa mail och när du ställer honom mot väggen blir han ju dessutom hotfull osv.
Håller med #6 i övrigt.

hur har det gått?

hur har det gått?

Undrar även jag - hur har det gått? Det verkar ha varit riktigt jobbigt för dig, och jag hoppas allt har klarat upp sig någorlunda bra. Och förresten, hur mår du i det hela? Försöker i alla fall skicka några styrkekramar via cyberspace.

Jag har kollat den här tråden fram och tillbaka tidigare, så jag undrar också, hur har det gått sen sist?

Tack vad ni är gulliga :-)

Mitt liv har varit som en såpopera i snart 4 månader nu. Jag skickade in skilsmässopapprena, men sen pratade vi och kom överens om att försöka ordna upp saker. Han säger att han vill vara med mig och att han inte vill skiljas. Dagen därpå kom domen om skilsmässan i posten…och bråket var igång igen. Efter många om och men överklagade vi skilsmässan, och vi är alltså inte skilda men förhållandet är fortfarande knaggligt.

Jag vill att vi ska gå och prata med någon utomstående, men han vägrar. Han förstår inte att det handlar om att lära oss kommunicera bättre utan han tror att det ska bli en häxprocess mot honom med en person som tar "min sida". Helt fel. Han är tyvärr väldigt omogen vad det gäller att prata om saker, men det är ju ingen nyhet.

Jag gråter varje dag, jag blir ledsen av hur han beter sig mot mig men jag stannar i hopp om att allt ska bli bättre. Upptakten till hela konflikten är invecklad…jag har haft alkoholproblem de senaste 2 åren som har lett till att jag ibland betett mig dumt (dock ingen otrohet) och innan jul så läste han min dagbok. I den hade jag skrivit om mina känslor för min ex-pojkvän som det tog slut med för 10 år sedan, men som jag fortfarande hade känslor kvar för. Det tog honom väldigt hårt,

Jag blev självfallet skitförbannad att han kränkte min integritet på det sättet, men förstod ändå hans reaktion. Av allt han kunde ha läst så läste han det värsta -om den enda gången jag tänkte på mitt ex medan jag hade sex med min man! Det skakade om hela hans värld och allt han trott om mig eftersom han inte haft en aning om att jag hade de här tankarna (jag hade dock hintat det finnkänsligt till honom…). Det har gjort att han känner sig lurad, sårad, tagen för given…och med allt som har hänt mellan oss sedan dess så är det ett smärre mirakel om vi lyckas få vårt förhållande att fungera igen. Jag är väldigt lojal och envis. Jag har gjort valet att gifta mig med honom och då betyder det att jag kommer göra allt jag kan för att få det att fungera.

Suck…jag vet att andra skakar på huvudet och tycker att jag ska lämna honom, och jag undrar hela tiden om jag är en idiot som försöker. Men uppenbarligen så är det någonting som gör att vi båda inte vill ge upp -kärlek, separationsångest eller dumhet? Vad tror ni?

Jag har ganska bråttom - och inte särskilt mycket att skriva, men tänkte ändå försöka lämna en snabb kommentar.

Dumhet tror jag inte det handlar om, möjligen separationsångest. Panik för att bryta upp, lämna och försöka stå på egna ben ute i världen. Jag vet inte, men ni verkar ha haft det tufft, båda två, men finns där riktig kärlek kommer det gå att få fason på förhållandet. Det är jag övertygad om. Jag skulle tro, av dina ord här i tråden, att ni troligen tagit den andre för givet och inte varit helt lyckliga i förhållandet. Kärleken finns, men kan kan inte blomma såvida den inte vårdas. Kommunikation är ett nyckelord och går det inte att kommunicera på en mogen nivå kan det bilda stora sprickor er emellan.

Blir man trygg i ett förhållande, och inte överraskar, pratar om hur värdefull den andre är, och helt enkelt tar vara på varandra och tillför glädjeämnen kan nog resultatet bli just så - tankar på exet, otrohet etc och speciellt om ni haft det knaggligt med annat, exempelvis alkoholproblemen.

Kan tänka att ni båda skulle behöva reda ut en del inombords för att komma underfund med hur det egentligen är, tyda känslor och klara upp vad som är rätt eller fel. Bäst vore nog då att gå till varsin psykolog som även kan upplysa om hur viktig er kommunikation är och då kanske kan få mannen att inse att ni även behöver prata med någon utomstående tillsammans.
Överraska varandra och tillför glädje och lycka. Visa uppskattning och försök tänka positivt. Ta gärna hjälp utifrån, det tror jag kan vara viktigt.
Handlar det om äkta kärlek, så finns det någon slags magi, dragningskraft och längtan. Existerar den, så ta vara på det.