Jag älskar ju honom, trivs jätte mycket med honom och vi har till och med pratat om att hitta en lägenhet tillsammans då min familj skall flytta och detta är en flytt jag vägrar följa med på och jag har då sagt till min pappa att ska jag flytta så flyttar jag till eget, jag är ändå i den åldern nu.

Anledningen till att jag vägrar följa är att jag vet att det kommer inte att fungera då jag och pappas tjej som vi ska flytta ihop med absolut inte fungerar tillsammans. Vi har otroligt svårt för varandra!

Kan det vara så att jag helt enkelt får ta hand om honom för mycket och han om mig för lite och det är detta som gjort att jag inte helt enkelt orkar med att bli upphetsad?
Vet att stress och liknande kan "ta bort" den sexuella driften och jag är ju otroligt stressad av mig, men en händelse (som jag skrivit om här inne förr) som hände för ungeför 5-6år sedan gjorde att jag aldrig känt mig sexuellt upphetsad efter det, innan kunde jag bli det men inte efter.

Snälla, jag vill ha tips, råd och vägledning.
Jag vill verkligen att detta ska fungera då han är den enda som jag verkligen litar på och som faktiskt accepterar och respekterar mig till 100%.
Vet att det kan låta överdrivet men jag har en väldigt dålig bakgrund som "förstört" mig på många sätt och vis och denna bakgrund har ingen accepterat förutom han, de som hört en liten del av den har stött bort mig totalt men han har hört hela och älskar mig lika mycket för det. Han är verkligen en sällsynt person har jag märkt.

Kanske du har blivit lite för mycket "mamma" åt honom. Det lägger ju gärna locket på på sexlusten. Kanske ni ska ta en paus så du får tillfälle att utforska din egen sexualitet med andra? Svårt läge och jag har tyvärr inte så mycket tips att komma med

#2 Vi har testat att ha en paus, men det gick inte särskillt bra, jag saknade honom något så förbaskat väldigt fort. =S
Under pausen hände dessutom en sak, en killkompis sov över hos mig och helt plötsligt börjar denne kyssa mig och jag vet inte vad som händer, det första jag har i huvudet är att det är min kille men efter enbart 5sek så inser jag, det är ju för tusan inte min kille och jag får jag panik och tänker: "_vad i helvete ska **** tycka och tro nu?!"
_Jag kände så enorm skuld för min kille att jag till och med berättade för honom, han blev arg på killen som gjorde det och självklart ledsen, men han tog det väldigt bra ändå, han förstod väldigt fort att jag inte gjorde det med flit och dessutom såg han vilken ångest jag hade.
Där drog jag också slutsatsen - jag kan inte vara med andra på det viset, jag känner alldeles för stor skuld för min kille!
Jag mår urdåligt och får ångest. =(

Jag skulle nog råda dig till att flytta hemifrån till en egen lya, inte ihop med denna kille om du redan upplever att du får ta hand om honom. Det kan tyvärr bli ännu värre när man delar vardagen så intimt. Tjafs om disken och smutstvätt är ingen fet turn-on. Försök att få igång glöden igen först, sen kan ni diskutera att bo ihop.

Det finns inga rätt och fel när det gäller känslor. Och vad gäller sexlust så kan den komma och gå helt utan uppenbar anledning. Lusten kan försvinna av stress, hormonella p-medel, depression, strul i relationen, traumatiska händelser och tusen andra saker. Men det som är en säker mood-killer är att gå runt och känna press för att man inte har sexlust.

Själv har jag ständiga underlivssmärtor, och det orsakar att mitt sexliv är långt ifrån så aktivt och varierande som det en gång var. Givetvis märker min kille av detta och får lida för det om jag t.ex. haft extra ont några veckor. Vi har då annat sex än penetrerande, för jag vet av erfarenhet att det dummaste jag kan göra är att pusha mig själv till samlag. Kroppen går i baklås tillslut, och lusten falnar.

Om man inte kan hångla och/eller ha petting/oralsex utan att veta att det faktiskt kan stanna där, så blir man spänd som en fjäder om man inte vill ha samlag. Därför är det så otroligt viktigt att man har en fungerande kommunikation med sin partner, och att han respekterar ens gränser. Och med respekt menar jag verkligen det, inte tolerans. Jag är väldigt tydlig och säger rätt ut vad jag vill göra, och han pressar mig aldrig till annat.

Ni kan experimentera med sexleksaker, läsa erotiska noveller för varandra, se på porr om det är något du gillar, ta härliga varma duschar ihop, bara ligga och smeka varandra… Så otroligt mycket finns att göra för att sakta men säkert hitta tryggheten till sin partner och sin egen lust. Jag kan varmt rekommendera dig att köpa en liten klitorisvibrator och onanera, att lära sig sina orgasmer hjälper tvåsamt sex massor.

Vad gäller kyssen under er paus så har du absolut ingenting att skämmas för! Ni hade en paus, och det som hände fick dig ju faktiskt att inse att det är din kille du ville ha. Du måste tillåta dig själv att se positivt på det som hände, för du kan omöjligt ändra på det som hänt och att fortsätta älta det kommer bara att tynga ner dig.

Och du ska verkligen inte stanna kvar i denna relation bara för att du tror att ingen annan kommer att acceptera dig på samma sätt som denna kille gör. Det är nämligen inte sant, utan ett hjärnspöke som orsakas av dåligt självförtroende och dåliga erfarenheter. Det finns mängder av underbara killar där ute, men visst är det inte lätt att hitta rätt på en gång. Man måste kyssa många grodor innan man hittar en prins. Somliga visar sig inte vara mer än just riktigt bra vänner.

Du är ung, du har hela livet framför dig! (Fy vad jag känner mig gammal när jag skriver så!) Du måste som alla andra lära dig vad som är dina drömmar, mål och vad som gör dig kåt, glad och lycklig. Det är inget man kommer underfund med i en handvändning, och att misslyckas ibland är helt enkelt en del av livet.

#4 Vad jag märkt så tar jag mer hand om honom när vi inte "bor tillsammans", vet inte hur jag ska säga men ni förstår säkert.
De gånger vi bott tillsammans så märks det, han blir mer vuxen och tar tag i väldigt mycket, men det försvinner när vi ses bara 1-3 dagar tillsammans - är det längre vi är tillsammans så blir han me roch mer vuxen.

Jag ser mycket positivt med det som hände, jag fick ångest och det betyder ju att jag älskar honom vilket jag vet att jag gör.

Jag väljer inte att stanna kvar för att han är den enda som hittills accepterat och respekterat mig och min bakgrund - allt med mig.
Jag väljer att stanna för att jag trivs med han, slappnar av så mycket mer med honom än med någon annan.
Fungerar inte ett förhållande så fungerar det inte och jag är noga med att inte göra saker jag inte vill.
Hellre singel än ett icke fungerande förhållande =)

Inte är du gammal inte! =D
Jag lär mig och är mycket intresserad av sex relaterade saker då detta är mycket spännande, man tror sig veta men sen helt plötsligt kommer ett helt flak med helt nya saker.
Alltid något nytt och det gör mig nyfiken.
Misslyckas man inte lär man sig inte =)

Jag tycker du ska prova träffa honom lite mera sällan ett tag och verkligen känna efter hur det känns.I många fall är kärleken helt blind och eftersom du är van att träffa honom hela tiden blir det ju konstigt när du inte gör det. Att du ska betala för honom och ta hand om honom är helt fel. Han är lika vuxen som du.

funkar ni bra ihop så ska du självklart stanna men man måste klara sig utan varandra och fortfarande ha ett "ensamliv". du måste kunna hitta på saker själv utan att sitta och tänka på honom hela tiden.Det är inte bra att vara beroende av någon annan.

Jag har också haft en knasig bakgrund och min man fattar precis hur man mår och hur man haft det. Jag tror att de flesta kan förstå men man kanske inte behöver berätta allt på en gång ?

#6 Vi har testat det och det resulterade att vi blev ännu mer tajt än tidigare, vi testade det flera gånger då jag kände att jag behövde lite egentid och det resulterade att vi blev mer och mer tajt efter varje gång, båda mådde jätte dåligt utan varandra och vr (enligt våra föräldrar) nedstämda väldigt mycket under dessa perioder, när vi till slut var med varandra "som vanligt" så berättade pappa att man kände inte igen mig - jag var så glad.
Han betalar väldigt mycket när vi bor tillsammans, dock kan det bli småköp här och där och sen har jag lagt ut åt honom och fått tillbaka. Vi delar på väldigt mycket - kanske lite för mycket =P.
Men rent ekonomiskt har jag satt upp "regler" och det är bland annat att jag enbart lägger ut på saker åt honom om han måste ha saken ifråga - om det är bara för att får han "skylla sig själv" och sen har jag satt ett litet krav på honom - han måste lära sig att hålla koll på ekonomin bättre, det kommer bli otroligt tungt åt båad i längden om en strular och en håller ordning - vilket han blivit bättre på även om det är lite trögt men framsteg syns tydligt.

Jag har ett ganska stort krav angående detta du nämner, jag måste få vara ensam med mina djur och "hämta mig".
Det är enbart med djuren jag är ensam med och detta kan vara allt ifrån ½ till 2-3 dagar som jag vill vara själv och bara vara med djuren. Detta accepterar han mycket då han vet att djuren hittills är de som räddat mig från bland annat ta självmord - han vet vad ensamtiden med djuren betyder.
Och han, till skillnad ifrån mig, har vänner som han är med och har gemensamt intresse med även om vi har egentligen allt gemensamt förutom bakgrund och erfarenheter kring livet.
Så det blir ganska ofta vi är ifrån varandra, sen bor han inne i stan (6mil bort) på veckorna och jag bor hemma så där träffas vi inte även om vi kan ses efter skolan (jag har skola där - pendlar).

När jag har berättat för andra om min bakgrund har det oftast varit på deras initiativ då de vill ha en förklaring på varför jag ibland är väldigt nedstämd och periodvis deprimerad.
Mitt svar är då att jag varit utsatt för mobbning på olika nivåer under hela min uppväxt som kommer ikapp mig väldigt ofta trots att jag har glömt det mesta (påminnelser i vardagen som jag inte kan göra något åt), de får veta allt annat än hela historien då jag är väldigt noga med vem som får höra och inte och då säger jag enbart mobbning - som tydligen räcker för att man ska ses som "dålig" och "värdelös" eftersom jag inte är "ren och fin".
Killen har det tagit över 2år att få ut historien för och han vet ändå inte allt.
Så att säga att jag berättar allt på en gång är lite fel.

Då är det nog meningen att det ska vara ni om du mår så mycket bättre av att vara med honom. och det är jättebra att du får vara ensam ibland, det behöver man verkligen

Det där att berätta allt på en gång skrev jag nog bara för att du skrev att ingen annan kunde acceptera dig med allt som hänt osv.sorry om det blev missförstånd Jag har också varit mobbad hela livet. Man måste välja vem man berättar förJag har varit med min gubbe i 8 år och jag har nog inte berättat precis allt som hänt så jag tar det pö om pö.men till 95% vet han nog allt.

Tänk på att det inte går att ändra någon. tex med ekonomin. vissa har svårt att hålla i pengar och troligen kommer han sköta det sålänge du påminner honom men sedan…

Hej!
Förlåt, förlåt, förlåt, jag har inte läst igenom allt, men jag reagerade på någonting redan i inlägg #1, och det är detta:

"men en händelse (som jag skrivit om här inne förr) som hände för ungeför 5-6år sedan gjorde att jag aldrig känt mig sexuellt upphetsad efter det, innan kunde jag bli det men inte efter."

Jag vet inte vad denna händelse är, men för mig tycks det som om dina sexuella problem är psykiska, och då måste du arbeta med det därifrån. Jag har förstått att din kille är väldigt snäll och förstående även om du måste hjälpa honom ekonomiskt - jag behöver väl inte säga att det är någonting som ska undvikas i den mån det går? ^^ - men jag tror inte att det här är någonting han eller du själva kan komma till rätta med bara sådär.
När det gäller din sexualitet och ditt mående känns det som att det viktigaste är att du får en psykolog och en sexterapeut att prata med, som kan hjälpa dig. De är utbildade för att hjälpa folk som har problem av denna art, allt från "bara lite spänd" till folk som har blivit grovt våldtagna och utnyttjade.

Det finns förstås också något som heter asexualitet och innebär att personen i perioder eller alltid saknar sexlust helt och hållet, men eftersom du nämner att du före den där händelsen hade sexlust känns det inte särskilt aktuellt, men det är förstås svårt för mig att veta. ^^

Jag hoppas att dina problem löser sig. :) Det viktigaste är hur som helst, vilket personerna före mig redan har nämnt, att INTE känna någon press utan att kunna slappna av. Vill du inte ha sex ska du inte heller ha det, det gör bara allting mycket, mycket värre om man gör någonting mot sin vilja.

#8 Han är den enda som får mig att slappna av totalt och det betyder enormt för mig! =)

Ursäkta att det blev lite fel för mig men nu vet jag hur du menar.

Min tanke är inte att ändra honom, mest hjälpa honom att komma in på rätt väg och sen också då han själv bad mig att sätta krav på honom då han känner att han måste ha skärpning på detta.
Man ska aldrig ändra en person om det inte är för dens egna vinning och så länge den är med på det =)

#9 Du har rätt i att det är psykiskt!
Jag har faktiskt tänkt mycket på att prata med min psykolog om detta, men ska jag vara ärligt är jag mycket rädd för det då dt är en otroligt pinsam sak för min del, det är pinsamt och framförallt jobbigt att prata om det.
Min kille fick veta det för enbart 1 månad sen och jag kunde inte kolla han i ögonen, kunde inte se på honom för 1 sekund utan jag ville bara gömma mig och försvinna - det kändes hemskt!
Jag grät sista stunden och ville bara bort.
Så jag måste fånga mod till mig och antingen skriva ner allt på en lapp och visa upp så hon får läsa eller ta rejält med mod till mig och prata ut det - men båda delarna känns otroligt jobbiga! =(

#10 Om det hade varit enkelt att bearbeta gamla problem så skulle få må dåligt i dagsläget.. Det är skitläskigt att ta upp jobbiga saker med andra men du har allt att vinna på det. En psykolog är ju dessutom van vid den situationen, jag vill påstå att majoriteten av alla som pratar med psykologer har någon eller några saker som de har svårt att prata om och helst skulle slippa rota i, men om man inte bearbetar det så kommer man ju få betala konsekvenserna för det med. Och det verkar du ju redan göra.

LitenPyssling: Aviendha har rätt i det hon skriver, det är jobbigt att prata om sina problem, men det är det psykologer och terapeuter är utbildade för att göra. Ju jobbigare det är, desto bättre kommer det att kännas efteråt när du får den hjälp och det stöd du behöver.
Jag vet inte, men lappar ska nog helst undvikas även om det känns som en lättare utväg. :) Det är att prata som kommer att hjälpa dig mest. Att sätta ord på sina problem och prata om dem, att skämmas och gråta om det behövs, att visa sina känslor även om det är svårt. Det är det som kallas terapi. ^^
Att du har berättat för din kille är ett stort steg på vägen, men du behöver professionell hjälp också. :)

Om du har en psykolog som du tycker om och känner dig bekväm med så ska du inte tveka att boka tid för att prata med henne/honom om det här, även om det känns jättejobbigt och pinsamt. Förklara hur jobbigt du tycker att det är, att det har förstört din sexlust helt och hållet, och be om hjälp.

#11 Det känns verkligen jätte läskigt men jag har försökt de senaste gångerna att ta upp detta men det går verkligen inte.
Men jag försöker! Vet hur lättande det är efteråt men det är bara vägen dit som är sjukt jobbig.

#12 Ska verkligen försöka få ur mig detta, har funderat på det ett tag nu och känner att jag måste komma till skott om detta ska bli bra.

Hej!

Nu har jag bara skummat igenom svaren här men jag tänkte att jag skriver en rad iaf.

Jag tror också det kan vara bra om du flyttar själv istället för ihop med honom ni kan ju vara ett par iaf.

Det är absolut INGET fel på dig så här är kärleken man har frågor om den mest helatiden. (kram)

Jag tänkte på de där med upphetsningen, har du provat och berätta vad du skulle vilja att han gör med dig som får dig upphetsad? Killar kan ha svårt för att göra rätta sakerna då vi tjejer kan tycka att det känns pinsamt att berätta vad man vill att dom skall ta etc.

Förstår din situation om ekonomi och låna ut pengar. Har du pratat med han om det hur du känner inför att låna han pengar?

Gör en plus och minus sida med honom och fundera sedan utifrån resultatet.

kramar

#14 Sant att vi fortfarande kan vara par, helt sant. Faktiskt inte tänkt så mycket på det även om tanken finns.

Jag har testat med att berätta men jag vet inte själv vad som fungerar då det är minst 4år sedan jag blev upphetsad sist av något =(.

Ska testa göra de där spalterna.
Tack!

Kan komma med lite råd. inte läst dem senste inläggen så noga!.

onanerar du själv?, finns ju massa punkter, leksamker m.m som vi tjejer kan använda, ta tid med dej själv,låt dej slappna av helt, senare när du "klarat" de, kan du ju visa killen din, vad du tycker om?

Då menar jag att du tar hand om dig sjlv och han ser på, visst kan de kännas pinsamt, men han ser hur du gör och va du gillar.

Ni kanske ska börja med massage nån timme så du verkligen hinner slappna av, å massage är ju bra för de gör ju att man kopplar bort tankarna, och de kan va riktigt upphetsande med, när man snuddar vid punkter osv, kör de som "förspel".

De andra där så tycker jag att du kan bo själv i början, skriv gärna hur du känner om du har svårt å berätta de inför han, om pengarna osv.

För mig låter de som att du har hittat honom, men att ni måste arbeta för att få de fungera ännu bättre.

Be han att han skriver ned, vad han känner, för han värkar vara blyg/rädd att inte våga säga rakt ut. Ni kanske ska uppvakta varandra med det ni tycker om, ha en sån speciell dag i veckan där ni pratar igenom om de bra, samt de dåliga som har vart. Det kan hjälpa ganska så mycket, senare kan ni dra ned de till varanan, var 3dje och sist 1 gång i månanden osvh forsätta så.

Har nå nån dröm? nått ni vill testa på? ni kanske ska stötta varandra till de, han kanske känner sig låst? tror att han inte får göra de han vill?.

Kanske ska sluta innan de blir förlångt här.

Men lycka till!

#16 Ska fundera på ditt tips där!
Massage är inget som fungerat på mig dock, jag tänker visserligen sjukt mycket mindre vid massage än annars men jag tänker ändå väldigt mycket =/

Han vet hur jag känner det med pengarna och det och har skärpt sig även om det är en liten bit kvar men han förstår verkligen då vi körde en "ombytt vecka" då jag skulle vara han och han mig så han fick erfarenheten av hur det var för mig. Det funkade.

Han är väldigt rädd för att säga saker då han känner att det kan bli bråk om han säger det fel osvosv, sen har han heller aldrig fått chans att säga vad han tycker då hans pappa trycker ner honom direkt och då vågar han heller inte säga vad han känner till mig - men han har blivit enormt mycket bättre på det måste jag säga!
Jag är imponerad av honom på det planet.
Ett väldigt bra tips du kom med där, att kolla igenom hur veckan varit och prata omd et bra och dåliga, ska ta upp detta med honom.

Min dröm är att få kunna slappna av, släppa tankar osv vilket jag och min psykolog kommit fram till aldrig kommer hända om jag inte flyttar hemifrån och får en helt ny start och då är pojkvännen med då min psykolog säger att han har ett sådant lugnande och bra inflytande som jag måste ha för att klara allt - och det stämmer.
Han är den som fått mig att tänka på annat och då tyckte hon det var självklart att han skulle bo med mig eftersom han stöttar mig på ett så bra vis.
Hans ena dröm vet jag är att flytta ihop, börja om, skaffa katt och ha det gott. Sen vet jag inte vad hans andra drömmar är med än att åka bort.

Du får gärna skriva långt! =)
Tack!

17 Något du vet om som du slappnar av? Vad sägs om spa? antingen du (kanske han hänger med senare) åker in på en sådan, eller ha de hemma som en mys grej för dej själv.

Annars så tycker jag att du ska göra akupunktur, det låter som du verkligen behöver göra såna ett par gånger för å kunna koppla av å slappna av! Är ganska så viktigt för kroppen å slappna av.

Du måste hitta ditt inre lung, gör du inte det, så kommer ditt sex liv inte vakna till ordengtligt.

Hypnos och liknande? kan de vara nånting med? Testa!

Dofter? ljus? kan de hjälpa?

Läsa? de kan vara avslappnande

Yoga och liknande?

Men gö så att varje vecka så pratar ni igenom de bra och de dåliga, så fort sätter ni så, de kommer att  göra så att din kille kan säga vad han känner och tycker.

Att hans pappa trycker ned honom äär otroligt fel, vet han ens om de? Hans pappa?, du kanske kan pika in där om du ser de? ( ja vet de är svårt men ibland kan de hjälpa!) asså när hans pappa trycker ned han?.

>Är väldigt svårt de dära med å koppla av å slappna av, annars kanske du ska be dem skriva ut nått till dej om inget funkar?

Men åter igen testa akupunktur!

Lycka till!

#18 SPA har jag tänkt på mycket, dock har jag inte råd då jag hört det är väldigt dyrt. Så den tanken är lagt i sopkorgen men att ha det hemma har jag faktiskt inet tänkt på - tack! =)

Akupunktur? Hur kan man få tid för sådant och hur många gånger tror du jag behöver gå?
Pappa har gjort akupunktur så jag kan prata med han också.

Doftljus har fungerat, tyvärr luktar de för starkt efter en stund.
Hypnos är nytt och för min del känner jag mig lite rädd för det på något vis.

Yoga har jag testat, men märkt att jag gör ingen yoga om jag inte har någon att göra med och det är bara killen jag kan göra det med och han vill inte xD

Ja, han vänder sig oftast till sin mamma om det är något men när han måste försvara sig och hon märker att hon börjar tappa kontrollen om honom så säger hon: Nu får du prata med pappa.
Och där har han inget att säga, försöker han blir hans pappa arg och då räcker enbart en blick (vad jag märkt) för att killen ska hamna i underläge och inte kunna säga vad han känenr/tänker längre och försöker han återigen så blir ofta meningen:
Du är under 18 och det är jag som bestämmer, nu lyssnar du på mig!
Jag har aldrig riktigt vågat gått emellan där då hans pappa och jag inte har den bästa relationen pga olika saker.
Jag har sagt ifrån en gång men då var pappan med om en olycka och berättade för killen (som är 17 och hans lillasyster 12) men inte för hans lillasyster att han tänkte under tiden att nu kommer han dö och hur han tänkte på familjen och var typ bered att lämna de.
Då sa jag, Näe - nu tänker vi inte så det gick bra och då tänker man på hur man ska göra sen! Inte på hur det kunde ha gått.

Jag kan inte säga allt vad jag sa då jag inte riktigt kommer ihåg och heller inet allt vad han sa men jag vet att jag blev förbannad när jag hörde det (var med killen då hans mamma berättade pappans tankar osv och sen när pappan själv sa det) för jag vet att som barn vill man ALDRIG höra att ens förälder är beredd att dö, att den var nära på att dö, hur h*n tänkte osvosv. Sådant ska man hålla tyst om.
Detta på grund av egna erfarenheter.

Jag har fått sömnpiller utskrivet, inget mer.
Tack!

Testa akupunktering 5ggr, första gången så kommer du känna skilldnad, vad de kan kosta har jag ingenaning, men fråga om du kan få hjälp med det, men tror inte de ska vara så dyrt, om inte så kanske du kan få de betalt av någon? nu syftar ja inte på dina föräldrar utan nått bidrag eller så, om du tjötar tillräckligt med doktorn å säger att detta kommer å hjälpa om ja får de minst 10ggr för att du ska må bra så tjöta på! fast dem kommer säga nej osv så tjöta!.

ja tror starkt på att detta kan hjälpa dej jätte mycket!.

Du kan ringa/googla runt på olika sjukgymnast och liknande där dem utför detta å kolla priser på.

Fixa spa hemma! och lyxa till de ordentligt om du kan det!

Jag tror din kille behöver mycker beröm, som med osäkra hundar om man ska gämföra hehe. Han behöver i alla fall veta att han är duktig på många områden, och att man uppskattar han, har du pratat med hans mamma och dina föräldrar om honom? Tänkte om den osäkra delen som han har, för börjar dem berömma han och visa uppskattning så kommer de bli bättre, är de bara du som gör de, lär de ta tid, fråga släktingar med (om nu vill/vågar), men försök så att många visar uppskattning och kärlek till han!.

Jag vet hur de är å bli nedtryckt av sin föräldrer, de är oaccpebtabelt så får man inte göra!.

Jag har med vart med om en hel del och många saker har påvärkat mig, men mesta dels har ja lyckas "träna" bort.

Men uppmuntran från flera personer som står han nära, och ikke nära (dock inga ovänner elr liknande) bprde ge han beröm och visa att han är älskad mer än bara dej och hans mamma?.

Pappan älskar säkert han, men han visar de fel, på tok fel sätt, han skadar honom för mycket.

Hur är det med saker som du älskar å göra då?, tänker du mkt på det med?.

Hur är de om du försöker skaffa nån form av jobb/praktik? ja vet att de är skit svårt att få tag i, men de kanske kan hjälpa till en viss del.

Men jag tycker du ska satsa sten hårt på de första jag skrev här i denna text, märker du ingen skilldnad på dem 3 första gågner så ge inte upp! är du så spänd å orolig kan de ta ett tag innan de gör nån värkan!.

Lycka till och stor kram till dej

#20 Ska kolla runt och se om jag hittar något! =)

Han får höra 2-3ggr/månad att han är duktig av sina föräldrar, av mig får han höra ofta och man ser verkligen hur han skiner när han får höra att han är duktig!
Han får till och med mer beröm av min pappa än hans egna föräldrar…
Jag har pratat med hans mamma tillsammans med min pappa en gång, detta pga. att mamman anser att jag bestämmer över killen, då killen hellre är uppe hos mig än nere hos honom.
Då pratade jag lite om hans pappa bland annat men hon försvarade hela tiden och sa att det är inte si och inte så utan det är så och så.
Totalt onödiga undanflykter då jag och han (han lyssnade på 1m avstånd och vågade inte inflika ett ord) vet att det är fel.
Hon gjorde allt för att få pappan att se "ren" ut.
Ärligt vågar jag inte tala med hans föräldrar om detta, jag bev väldigt illa bemött av de båda efter samtalet med pappa och hans mamma, och då menar jag med blickar och viskningar.

Jag funderar rätt mycket på allt, jobb, praktik, vad jag vill göra osvosv. men kommer egentligen inte fram till något..

Tack igen! =)

21 aaha jag förstår de de e "såna" föräldrar, men jätte bra att din pappa ger han beröm! För han behöver verkligen de, men en dag så lär din killa sätta ned foten å vråla ut v ad han känner, men ja vet hur de känns å bli hunsad. Men får han ta eget ansvar (bo sj, ekonomin, hushåll m.m) trorja att de kommer att slå igenom ganska stort med.

Men tänk på de med akupunktering och den dära "listan" som ni går igenom varje vecka som har vart bra och dålig, för jag tror om ni har denna "lista" så är han ju "tvyngen" och tala om vad han tycker har vart bra ,samt dåligt, och efter hand kommer han bli modigare å stå på sig mera.

Men i alla fall försöka få han skriva ned sina tankar.

Vad tycker du om målning då? Konst? serier? kan inte de vara nått roligt å avkopplande? Kanske kan vara nått med, för finns ju massa med roliga saker och måla med!.

Lycka till och stor kram till dig!

#22 Han har gjort enorma framsteg på detta område, han vågar säga till (ofta) men backar tyvärr när de säger ifrån.
Hörs även när han pratar i telefon med någon av de, han låter inte alls glad utan det låter mer som om han tycker det är jobbigt.
Han får göra allt hemma medans hans lillasyster sitter och gör ingenting för "hon är för liten".
Han blir 18 i mitten av maj och nu på sista tiden har de börjat köra med honom mer och mer.
Han får inte heller flytta ut enligt sin pappa trots att han egentligen får det vid 16års ålder då man flyttar till lägenhet för att gå skola.
Men han ska vara hemma…

Ska tänka på det, och listan är något jag ska prata med honom om.
Tror det kan hjälpa oss båda mycket!

Målning är inget för mig, jag blir lätt irriterad då jag är väldigt dålig =/. Även om ja hittat det intressant med att måla/rita med kol!
Så detta gör jag emellanåt.
Det som gör mig mest avslappnad är djuren, men där finner jag även en enorm stress då det känns som om det är ett stort måste att komma hem och mocka åt de 3 hästar som vi har, min syster bryr sig inte trots att även hon rider (snarare förstör) och pappa jobbar så…
Men det känns väldigt avkopplande efter allt jobb men just innan känns det jobbigt.

Tack igen!

23 Då borde han verkligen komma därifrån, men när han blir 18 så kan dem inte tvinga han å vara kvar.

ja du, de är svårt å nu har ja slut på ideer, du hr ju fått den med akutpunktur somdu kan testa å hoppas de hjälper.

Lycka till

#24 De säger som så här: Du ska bo kvar och punkt slut!
De har även sagt att när han är 19 så SKA han bo hemma, men hans syster (halvsyster ifrån pappans sida, pappan som bossar) fick flytta när hon var 17 -.-' (hon blir 28 i år).
Så jag tror det är för att alltid när de säger: "Kom hem nu!" och killen frågar varför så blir svaret alltid: "Ja, men så vi får se dig något!" och när han är hemma blir det jobb, jobb och jobb.
Han slavar för sin pappa i princip!
Killen har sagt det nu att direkt han hittar en egen lägenhet så flyttar han dit och när jag kan så kommer jag efter.
Båda har det väldigt trassligt hemmavis och det är nog också därför vi stormtrivs med varandra för vi slavar inte med varandra, vi vet vad som kopplar av den andre osvosv.
Vi är så lik men ändå så olik!

Tack!

#25 jag hade exakt likdant hemma. Jag var väldigt mycket hos min man(som var min pojkvän då). åkte dit så ofta jag kunde, kanske kan han få bo hos din familj ett tag?
Psykisk misshandel är värre än fysisk. har varit med om båda. tror han kan bli säkrare och bättre om han kommer därifrån, det blev jag.

25 tycker synd om din kille, hoppas ni får tag i lägenhet fort!

Trivs ni och passar ihop på dem viktigaste planen så gör de ju inget om ni är olika på andra?, han kommer å matcha dej bättre om 1 år efter han har kommit ifrån sin pappa, de tror ja starkt på.

Så länge ni har era hobbys och andra intyressen så tror ja inte de andra (olik)  kommer ta kål på er.

#26 Det märks på honom att han blir en helt annan person när han är hos oss eller om vi är i lägenheten som han delar med en gemensam kompis (alltså inte hans, han är bara inneboende typ). Han blir enormt mycket vuxnare, säker, ja ni förstår.
Han är hos oss näst intill hela tiden som han inte är i lägenheten, pappa tycker det är jobbigt ibland men även skönt då han är grymt bra vän med min 4åriga lillasyster som han får hjälpa till att passa ibland =). Pappa har inget emot det, men hans föräldrar blir galna.

#27 Du är inte ensam om det, han vill inget annat än att försvnna därifrån men de blir jätte arga om han stannar i stan över helgen t.ex eller om han är hos mig. Speciellt om han är hos mig, är han med någon annan så är det OK me är det mig han är med så blir de arga och sura.
Har hänt ett par gånger att han säger att han ska stanna i stan i lägenheten men han följer med mig hem (vi bor 2km ifrån varandra, han längst ner i byn och jag längst upp) bara för att han orkar inte med sina föräldrar.

Vi trivs ihop till hundra och ärligt tror jag det krävs väldigt mycket för att det ska bli något värre mellan oss.
Vi har bråkat som alla par men blir sams riktigt fort, hans föräldrar gillar inte mig för 5öre och det är visserligen något som tär på mig när de en dag säger att jag ska komma ner och äta med de och andra dagen är de på mig psykiskt med viskningar, blickar och bortstötande kroppsspråk.
Jag slutade komma ner dit då jhag fick nog av hans pappa, jag kunde inte gå i shorts (badshorts som går ner över knäna) och linne när det var varmt ute för då kollade hans pappa på både min bak och mina bröst och han är för i h-vete 50+! Jag var tvungen på slutet att gå runt i stora byxor och en stor tröja för att dölja så mycket som möjligt, killen visade ett foto som min lillasyster tagit på oss när vi satt i bilen, jag hade en stor tröja på mig och stora mjukisbtxor och kommentaren jag fick av hans pappa var: "vad mycket kläder du har på dig" och så kollade han på mig och jag kunde verkligen inet tyda blicken.
Jag har sjukt lätt att tyda kroppsspråk, blickar osvosv men denna kunde jag verkligen inte tyda.
Det finns flera rader händelser som gjort att jag slutat kommit ner.

Såna äcklel gubbar finns de gott om! ja vet hur de känns när ens kompis/kille/liknandes äldre pappa/morfar(farfar kollar in än så. Det är obehagligt som 17on!

Värsta e när dem tafsar på än, vet inte hur man ska bli/göra/uppföra sig, å visst har man sakt åt normalt å bestämt, men de ba vart flin…

Man får bara hoppas p att han inte håller på så med ännu yngre tjejer ( och ja, de är skit vanligt de med)…

Jag fårstår dej väldigt bra.

Har du förklarat för din kille om hans pappa?

den lägenheten du ska flytta till, är den i en annan stad? elr Längre ifrån byn?.

Det är ett plus att ni blir sams snabbt, är de bästa om man kan bli de.

Du behöver inte träffa hans familj, så länge du har förlöarat för han hur du känner å upplever de, så skit samma den dagen ni får barn, du behöver inte träffa dem för det ( om ni fort är tillsammans då ;) )

Har du pratat med din mamma och pappa om hans pappas beteende? dem kanske kan förklara eller göra nått, får sånt beteende… nää inte bra…

Usch hoppas ni flyttar ihop och allt löser sig i alla fall blir bättre! för eran skull.

#29 Det är otroligt obehagligt! Dessutom med erfarenheten av att en 70+ via en kram får för sig att klappa en på rumpan istället för at ryggen (bekant som nu dock är död). Han klappade en alltid på ryggen när han sa hejdå, men de senaste gångerna blev det på rumpan så jag slutade vara i huset när jag visste han skulle komma. Inte alls trevligt!

Jag var där en gång då killens riktiga farfar och dennes fru var på besök, då satt killens pappa tillsammans med sin fru och pratade med sin pappa tillsammans med dennes fru och jag och killens lillasyster sitter i soffan och killen är inne i köket där de pratar då helt plötsligt de kommer in på kvinnor.
Killens pappa vräker ur sig helt plötsligt: Ja, men brukar ju kolla på rumporna när en ung kvinna cyklar eller går förbi *haha*.
Detta säger han utan att bry sig om att hans fru sitter bredvid eller att hans barn hör -.-'
En engångsförteelse visserligen men jag tycker det var otroligt äckligt och respektlöst!

Killen har jag pratat med om detta och han tycker det är äckligt men har dock inte pratat med sin pappa om det. Han försvarar mig dock när hans föräldrar kommer med kommentarer om att jag bestämmer, att jag aldrig är där osvosv.
De vet varför jag inte är där och det är på grund av att jag och hans pappa inte alls har en särskillt bra relation då han ger mig blickar, det viskas osvosv men enligt de så "bara vad hon tror" men killen har märkt av det med.

Byn ligger 6.5mil ifrån stan, så det blir ju i alla fall en liten bit.

Han vet och förstår till fullo varför jag helst inte vill följa med dit och han försöker inte tvinga mig heller. Han kan fråga men godtar på en gång om svaret blir nej.

Min mamma har jag ingen kontakt med längre, men henne har jag pratat med om detta men pappa har jag inte pratat med så mycket mer än att jag får blickar som jag inte kan tyda på ett bra sätt, hur de beter sig emot mig när jag är där osv.
Det enda pappa kan komma på som ursäkt till att varför de säger att jag bestämmer är för att killen är mammans första barn och pappans andra barn, därmed kan hon ha väldigt svårt att släppa honom nu när han snart är 18. De binder fast honom mer och mer nu snarare än att ens försöka släppa lite.

Hoppas jag med, anononser är utlagda så jag hoppas på svar inom kort!

30 Jo de e de värsta me 70 plusare, som när ja va bra mkt mindre, 9år så va de 1 (känner han) då ca 70 så pilla han mig där nere, efter de har ja aldrig vilja vara nära han, undviker han så mkt ja kan göra. Rädd för han? ja! som en liten unge är, Berätta de för nån? ja!, men vet inte hon hon berätta de vidare dock…

Ja tror ja vet vf dem inte gillar dig, hans föräldrar.

Bara för din kille föredrar dig helt enkelt, och att han älskar dig, de syns ju alltid när man e kär ;) så ja tror hans föräldrar är hotade av dig.

Ja skriver mer om en stund, nu måste ja iväg!

Verkar vara vanligt att äldre gubbar får "Gubbsjuka". det märker man när man jobbar med äldre.

Hans föräldrar känner sig nog hotade av dej efter som din kille gillar å vara med dej mer än å vara hemma, så dem försöker få dej å vantrivgas hopp om att ni ska göra slut.

Så försök å stäng av dej infor dem. Ja vet de är inte lätt.

#31 Jag gillade inte alls honom och gick ifrån huset 07:00 när jag visste att han skulle komma 07:30 och sen kom jag inte tillbaka försen klockan var minst 17:00 så jag var helt säker på att han var borta, de gånger jag var där (1 vecka/gång) så levde jag inprincip på enbart bär och vatten ifrån ån, rasade alltid i vikt när vi var där och under tiden han levde just tack vare att jag ogillade han så mycket!

#32 Inte trevligt! Men det är speciellt äckligt när det är ens killes pappa som håller på (även om det är förbannat äckligt annars med)!

#33 Jag har faktiskt tänkt på det där, de har aldrig pratat direkt till mig när de sagt något illa om mig utan det är när enbart killen är där. Då spyr de ur sig allt och sen när han går därifrån efter samtalet (han berättar alltid för mig) och ringer till mig, när han kommit tillbaka in igen efter att ha pratat för mig så har han inte allt för sällan blivit bemött av en arg pappa och en mamma som sitter och gråter i soffan och sedan frågar mamman: Har du berättat vilken usel mamma jag är nu!?
Det är alltid DE som kommer med kommentarerna "Ha du sagt hur usel vi är, har du sagt att jag är världens sämsta mamma nu osvosv" och de tycker det är en enorm skandal att han berättar för mig.

Ska lägga till också att när han pratat med mig har han ALDRIG sagt något dåligt om de, de enda han har sagt är: Ska bli skönt att flytta hemifrån, de är på mig hela tiden om att jag ska göra det och det och frågar om jag sagt det och det. De ska släppa mig nu, inte binda fast mig!