Komplicerad. Vet inte hur jag ska förklara öht, men det ordet sammanfattar det hela rätt bra.

Min bästis jag har ett jättebra förhållande med min mamma…. vi pratar om allt.

Visst, jag blir arg på henne ibland…. men det får man ju bli.

Min man bruka säga att vi är lika som bär…. vill han veta nåt o inte kan få tag i mej av nån anledning så ringer han min mamma…. vi tycker tydligen väldigt lika

Ibland är det en nackdel med…. särskilt om min man är sur på min mor f*n det är som o leva med din morsa ibland….(absolut inte i positiv klang)

Den är bättre nu när vi inte bor under samma tak . Då bråkade vi mycket för vi är väldigt olika som personer för det mesta så vi har svårt att  förstå varandra ibland. Men nu när vi har några mil mellan oss är det bra, vi kommer bra överens när vi träffas och kan ha kul tillsammans.

väldigt bra faktikst!  va lite si o så när jag va ung o rebelisk..haha.. men nu känns d som om d blir bättre för varje dag som går.

tyvärr bor vi ju 40mil ifrån varann

Kunde ha varit bättre. Har bättre relation, respekterar mer och avgudar mer min mormor än min mor. Man kan knappt tro att de är släkt, som natt och dag. Önskar nästan att mormor va min mor, älskar henne!

Helt ok. Jag bor ju i England, och hon i Sverige, sa vi ses inte sa ofta, men hon kommenterar min resdagbok ibland och ringer nagon gang i manaden. Den har blivit mycket battre nu nar vi inte ses sa ofta faktiskt. Da slipper vi storas av varandra och vardagsgnalla och bara ta igen de BRA sakerna nar jag ar hemma :)

Vi bråkar aldrig, håller alltid med varandra… Men ALDRIG känlomässigt är det mellan oss… Aldrig kramar eller "älskar dig" men jag är nöjd med det :)

Vi skämtar hellre med varandra än att kramas ;)

Mamma och jag hade ett underbart förhållande. Varmt och nära. Tyvärr gick hon bort -93. Saknar henne så.

Men har med åren lärt mej " känna " av henne och lever vidare i en bra relation.

Tack för många intressanta svar. Jag vet att det kan vara ett känsligt ämne, men jag chansade att fråga ändå, så får de som vill/kan svara på detta.

Mitt eget förhållande till min mor är svårt att förklara. Hon kan vara min bästa vän och hon kan också vara min värsta ovän. Vi är mycket lika i vissa saker, och i andra saker- helt olika. Det är väl något slags hat-kärlek-förhållande tror jag.

Jag hoppas SamantaJones inte har något emot att jag "härmade" hennes inlägg lite.

Älskar min mamma! Vad skulle jag göra utan mamma och pappa!!!

Älskar min mamma

Jättebra. När jag bodde hemma, fram till att jag var 22, gjorde vi alltid en massa sake tillsammans; shoppade, gick på restaurang, promenerade… Idag ringer vi till varann i stort sett varje dag, då vi inte kan ses lika ofta när hon bor kvar i Hudiksvall och jag i Uppsala.

min mamma är bäst, vi pratar ofta med varann, och träffas varje dag på jobbet, jobbar inte just för tillfället tillsammans, men vi har gjort innan och det funkade också toppen.
ja, hon är helt enkelt bäst och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Min mamma har aldrig under hela mitt liv visat något större intresse för mig och mitt liv, mina barn osv. Idag har jag förlikat mig med det och vi har en ganska ytlig men ganska okej relation. Så länge jag pratar mest väder och vind är hon intresserad.

Jag och mamma hade det tufft när jag var tonåring. Så beslutet att flytta 30 mil för att gå gymnasiet var en jätte bra idé. Detta gjorde att vi kom varandra närmare och nu har vi en jättebra relation även om det fortfarande är 30 mil i från varanndra.

Mycket bra! :)

Har väl ingen relation till henne alls. Man kan väl fråga henne något då och då om det är något man undrar. Men mer än så är det inte.
Åker vi någonstans och handlar tex, så säger jag knappt ett knyst. Och hon säger inte mycket heller.

Hon är en sån som inte klarar av att prata känslor. Enda gången hon sagt att hon älskar mig var när jag skadade mig rätt illa. Men aldrig efter det. Och knappast innan heller.
I och med att jag mår så pass dåligt som jag gör, så blir det inget sagt mellan oss alls.

#17 Vad tråkigt! Hoppas att det kan bli bättre. Jag har en liknande relation till min mamma om än inte fullt så illa.

inte bra………vi bråkar ofta efterssom vi har så olika åsiker om allt=/ men om ja behöver stöd någon gång så e jag glad att jag har den mamma jag har för hon stöttar mej

Jag har ett mycket komplicerat förhållande till min mamma. Vet inte riktigt hur jag ska formulera det. Vi har i perioder haft time-out från varann. Hon ska vara så perfekt utåt men hennes liv är inte så perfekt. Sen ger hon en hela tiden mindervärdeskomplex för inget och jag menar inget som jag gör duger åt henne. Samtidigt vänder hon kappan efter vinden hela tiden. Sen ska hon vara av motsatt åsikt av precis allt.
Hon har en sambo som styr henne helt och hon har ingen egen vilja längre. Egentligen är hon nog ganska bitter över sitt liv.
Barnen är inte glada i henne, allt är farligt. Min lilla flicka (fyller 6 i år) får inte gå i trappan själv, inte cykla på 2 hjuling på tomten etc.
Samtidigt kan hon vara jättesnäll emellanåt. Ja jag är kluven till vårt förhållande.

Typ ingen gör min stubin så kort som min morsa, men annars är hon okej . Hon hör dåligt och kan ibland verka lite tossig men i regel är hon oftast snäll. Nu bor vi inte grannar precis, 35 mil från varandra kanske, så vi ses inte allt för ofta. Ringer och kollar läget en eller två gånger i månaden.

Tack för mycket intressant läsning och tack för alla nya svar. Jag tycker synd om er som har ett dåligt/komplicerat/ eller inget förhållande alls till er mor.

Jag är glad för er som har er mor som bästa vän, för det är väl det bästa egentligen?

Kram isa

Jag och min mamma har en väldigt bra och kärleksfull relation… vi är dock så sjukt lika varandra som människor att vi ibland går varandra på nerverna… :)

Mitt förhållande till min mor…hmmm…Det har redan #3 beskrivit:

…Den är bättre nu när vi inte bor under samma tak . Då bråkade vi mycket för vi är väldigt olika som personer.  För det mesta så vi har svårt att  förstå varandra ibland. Men nu när vi har några mil mellan oss är det bra, ca 45 mil ,  vi kommer bra överens när vi träffas lite kortare perioder och kan ha kul tillsammans. Vi slipper då det här vardagliga gnat och tjatet

och som #15 skriver:  Jag och mamma hade det tufft när jag var tonåring.  Men i mitt fall Så var det beslutet att flytta ca 45 mil för att gå på högskolan sedan 45 mil åt andra hållet, för att göra praktik  som var räddningen.

Detta gjorde att vi kom varandra närmare och kan  umgås kortare perioder, ska även sägas att jag bor kvar på det avståndet.

Bort från mamma, men närmare mormor och morfar vilket jag inte ångrar.

Kan inte bli bättre! Har jättebra relation med min mamma. Vi ses varje dag.

Rätt så ytlig, men jag vet att jag får stöd, tröst och hjälp när jag behöver. Trivs väldigt bra med vår relation. Vi har inga förtroliga samtal, men döljer inte särskilt mycket för varandra (längre).

Vi har en jättebra relation och har alltid stått varandra nära.

Komplicerad. Olika från dag till dag beroende på HENNES humör, helvetet kan braka lös för jag inte vill följa med och tvätta bilen, man kan få alla möjliga anklagelser.

Vissa dagar är hon min bästa vän, suck, det är komplicerat…

Komplicerad även här. Har ibland bra kontakt men för det mesta är den ytlig och sällan. Tyvärr får man väl säga för mamma är ju alltid mamma.

Jag och mamma har en jättefin relation. Men förut hade vi ingen bra alls. Och det berodde på mig.

Men nu är vi bästa vänner :)

Min mor och jag har en bra relation. Ibland kan hon vara lite svår, men de beror mest på att hon vill mitt bästa och inte riktigt vet hur hon ska kompromissa med mina önskemål också. '

Men vi är absolut bästa vänner. Hörs varje dag och har nästan alltid lika mycket att prata om fast de inte hänt något under dagen. Hon ställer upp på mig i vått och torrt och jag ställer upp på henne.

För att göra en lång historia kort så är jag uppvuxen hos min mormor och morfar sen jag mer eller mindre va bebis, har alltid sagt mamma och pappa till dom, ser dom som mina riktiga föräldrar och är lycklig över att dom tog hand om mig. 
Min biologiska mamma och jag har bra kontakt men vi fixar inte att umgås för mkt. blir lätt missförstånd och tjaffs men håller vi det på en lagon nivå så funkar det bra =)

Jag har under mina 30 år fått bryta kontakten med min mamma ett antal gånger. Detta för att kunna själv överleva och inte bli knäckt psykist.

Visst vissa perioder fungar det och andra perioder funkar det inte alls. Har lärt mig att man ska inte säga för mycket till henne i mellan. Bättre hålla tyst…för i värsta fall så använder hon det emot en sedan vid någon tillfälle.

Den enda mannen hon har träffat är min ex. (pappan till min lille son) De andra männen som jag har haft sällskap med vet hon inget om, då min mamma och pappa inte gillade att jag skulle leva med någon. Var ändå 28 år då jag vågade presentera min ex för dem.

Min relation med min mamma är en fasad. Vi kommer överens och så, kan hitta på roliga saker tillsammans. Men jag berättar ingenting för henne. Hon vet inte vem jag är egentligen.

Jag kommer aldrig ha en bra relation med mor. Men det beror på henne själv.

Förr var vi bästa vänner.

Men nu (eller sen för ca 2-3r sen) har vi glidit ifrån varann mer och mer.. Den relationen vi hade förut är långt borta och kommer nog aldrig bli densamma. Nu är det mest ytliga samtal, korta besök osv.

Njäe, bor fortfarande hemma såe, men vi båkar endel ibland även om hon kan vara snäll ibland, men just nu så känns det bäst när hon låter mig vara. Men så har endel av mina kompisar det oxå med sina föräldrar såe. :P

jag och min mamma är för lika och för olika på en gång. Vi har svårt att komma överrens och hon är väldigt överbeskyddande och jag har försökt slita mig fri. Det har varit hemska gräl där hemma innan. Men nu när jag flyttat hemifrån så är det bättre. Vi träffas då och då och har kul ihop, men jag kan fortfarande bli riiktigt trött på henne ibland och ibland bråkar vi, men sån är hela familjen.

När jag var barn så var mamma närvarande  men ändå frånvarande. Hon jobbade hemma . Men hon fanns aldrig ändå när vi behöver henne.

Tyvärr har detta gjort att jag oxå är lite så mot mina barn sedan de blivit vuxna med egna familjer.

Skulle inte kunna komma hem till dem och hälsa på utan att vara inbjuden. Har mycket svårt att ta initiativet till det.

Det känns tråkigt.

Idag är min mamma dement så det är inte så mycket att göra åt.

Jag har haft en hemsk relation med min mor, helt omöjlig skulle jag rentav säga, mycket allvarliga problem. Jag hatade henne länge, faktist.

Men när jag blev gravid och sedan fick barn, blev vuxen, fick egen lägenhet osv, så har vi blivit vänner igen. Hon har respekt för mig och min familj, och jag har fått respekt för henne. Jag förstår att hon är en mycket speciell person, och hon har brister osv, men att jag inte ska haka upp mig på dem utan helt enkelt ta henne som hon är och acceptera den hon är. Hon har sitt sätt och jag har mitt, jag tycker mycket om att hälsa på dem och gör de ofta, och min son tycker jättemycket om båda sina morföräldrar, och de kommer jättebra överens. Så nu är det bra tycker jag.

min relation med min mamma existerar inte.. jag avskyr henne och hon avskyr mej.. hon tror att hon kan ta om för mej vad jag ska göra när hon aldrig har funnits där i hela mitt liv. Hon uppmuntar till atyt jag ska vara otrogen mot min kille, varför har jag ingen aning.. jag vet att hon hatar honom men att uppmuntra sin dotter att vara otrogen är väl liiite väl..

Jag vet inte vad jag ska säga, när jag började läsa uppifrån kändes det som "huh, alla har kanonkontakt/förhållande till sin mamma" men så kom jag lite längre ner och inte för att jag tycker att det är positivt att inte ha kontakt med sin mámma så kände jag mig inte längre lika ensam i den rollen..

Mitt förhållande till min mor har s a s förstörts pga min äldste son som jag är ensam med. Min mor har ett annat förhållande till honom än mina andra barn.

Många ggr har det känts som hon tagit honom ifrån mig.  I förhållandet mellan oss tre har min mor ingen som helst förståelse eller empati till mina känslor.  Min kontakt med min äldste är heller inte så bra och jag sörjer det mkt.. min äldste är i detta avseende lik andra i min släkt. vill inte reda i problemen utan stoppar huvudet i sanden o hoppas att allt är bra när han tittar upp.

Jag och min mamma har väldigt bra relation. Vi är väldigt lika. :)

Vi har en väldigt bra relation. Vet inte riktigt hur jag ska säga det. Mendet är väll bra.

Min pappa därimot hatar jag och bor inte ens hos ^^ har inte träffat han på några månader.

Jag hatar väl inte min mor, men hatar det hon gjorde mot mig när jag var liten. Sen fick jag veta att hon ljugit hela tiden om min far.

Min relation till min mor är jättebra. Pratar oftast en stund varje vecka i telefon med henne. Och henne törs jag fråga och prata om näääästan allt med. Vill inte gärna snacka mitt sexliv kanske, men allt annat.

den är jättebra. visst kan vi bråka, men vi gör det inte ofta och det är inget jag inte tycker om.
jag ser henne inte som min bästa kompis men hon står mig väldigt nära och betyder väldigt mkt för mig :)

Hon är bäst och jag gör allt för henen <3

Annat är det med min pappa ;) Men mamma, hon är bäst bäst bäst. Och även om vi bråkar regelbundet älskar jag hennne - över allt annat!

Tja, jag vet att hon tycker om mej men hon skulle ju inte behöva skälla efter en så..blir ledsen eftersom jag vet att hon tycker mer om min äldre syrra än om mej, det behöver hon inte tala om , det vibrerar i hela luften o hon frågar mest efter henne! Så det är ju inte det varmaste förhållandet!!

Uhm… Det beror på vem man frågar ;)

Jag och mamma anser att vi har en bra relation, har haft en dålig tidigare men nu är den bra. Dock har läkare reagerat på att vi "verkar ha en onormal relation och att jag stöter bort henne". Men håller absolut inte med, vi är fyra barn varav en har autism vilket gör att hon kan behövas mer hos någon annan.

Jag är min mammas största beundrare. Allt hon gått igenom i livet inklusive min tonårsperiod på det och fortfarande går med högt huvud,hon är den starkaste människan jag känner med den finaste själen….hon är världens snällaste,varmaste och den bästa mamman kan ha.

Vi bor tyvärr i var sin del av Sverige så vi träffas inte ofta,men vi har tät kontakt.

Min mor är mitt största hatobjekt..tyvärr

Jag anser att min relation till min mor är bra. Klart hon är jobbig ibland när hon ringer och känner sig ensam och klagar på att ingen av oss döttrar har tid med henne osv.. Men hon är väldigt empatisk tycker jag och rolig. Jag kan prata med henne om allt och min fru gillar henne skaprt och det är ömsesidigt.

Min pappa har jag väl god kontakt med fast på ett annat sätt. Han hör väldigt sällan av sig (men jag ringer ju å andra sidan inte till honom heller). Jag vet att han älskar mig och när vi träffas har vi det bra. Vi bor nära varandra men jag träffar mamma oftare, kanske för att hon är singel och har varit det i tjugo år :)

Tack för många intressanta svar här inne. Den här frågan väcker ständigt intresse hos mig.

Jag har inte så bra kontakt med min mamma. Jag bor hos henne men jag skulle mycket hellre bo med min pappa om det gick.
Jag undrar ibland om jag ens är släkt med min mamma…
Jag kan knappt prata om något med henne och det är ofta väldigt tyst mellan oss.

Bakom stängda dörrar är hon hemsk och elak, jag kan minnas flera gånger jag kommit ledsen till henne och gråtit och hon skrattat och flinat åt mig, och det har väl gjort att jag tappat allt mitt förtroende för henne. Hon har även varit elak mot min pappa som jag avgudar, och för det så är jag arg, och kommer alltid att vara arg på henne.

Framför andra dock så är hon jättesnäll och fjäskar och håller på, men det känns bara konstigt. Hon säger aldrig "jag älskar dig", kramar mig aldrig, säger inte godnatt när hon går och lägger sig osv.

Jag gillar min farmor mycket bättre än min mamma, och henne kan jag prata om saker med, för hon stöttar mig alltid och tar mig på allvar.

Jag längtar tills jag flyttar hemifrån, hoppas att det blir för som många av er andra - lättare när man inte måste prata med varandra varje dag och kanske kan börja sakna varandra. Jag saknar pappa bara det går en dag, medans jag kan längta bort från min mamma även om vi inte träffats på ett tag.

Komplicerat. Jag beskyller min mamma för allt i dramat som var mina tonår (bara 19 men anser att det är över nu =) ) Kan inte riktigt lita på henne men jag vet att hon alltid skulle ställa upp om jag bad om hjälp (det låter kanske konstigt men som jag sa; komplicerat) Tycker mycket bättre om pappa =)

Min mamma har ofta sagt att hon älskar mig, men alltid i såna situationer när vi bråkat och sånt och jag har aldrig trott henne.

Känner igen mig i det som #34 säger.

jag har oxå haft ett mycke jobbigt förhållande till min mamma (föräldrarna igentligen). som har lett till mycket sorg o besvikelse. hon har alltid klart o tydligt talat om hur besvärlig o mycket skam jag dragit över henne. har som det är nu även misst all arvsrätt. insåg de alldeles för sent! blev aldrig kallad till bouppdelningen bl.a. har haft advokat på detta på senare år. men det blev dömt som omöjligt att ändra på då tiden för överklagan av arvsdelningen gjordes alldeles för sent. har nu sedan några år ingen kontakt med min familj. och vill inte ha det mera heller.

Jag och min mamma hade väldigt bra relation när jag var liten, men nu är den mer ansträngande. Men jag önskar att jag hade en bra relation till min mamma där vi kunde prata lätt om allting, det går nog att fixa, men det är en lång, väldigt lång väg dit.

Inte alls bra, kunde varit mycket bättre. Vi blir osams i princip flera gånger om dagen. Jag pratar aldrig med henne om mina problem eller tankar, vad som händer i skolan o.s.v.
Hon är helt enkelt inte den person jag vill prata med :P

Oj, vad svårt att förklara.. Det känns som hon är en person jag precis träffat. Man kan liksom inte prata om känslor, hur man mår osv, utan det är mer grovprat liksom.. :p Typ "hur gick det på jobbet?" "När ska du till hästana?" osv. :/

Jag har en fin relation till min mamma, älskar henne otroligt mycket. Det har varit knakigt ett tag när jag flyttade hemifrån, hon ville nog helst ha mig kvar hemma.

Numer bor jag 23 mil ifrån henne och vi träffs inte ofta alls, det är lite trist, men när vi träffs eller pratar i telefon så har vi alltid det bra tillsammans.

Jag hade en mycket nära relation till min mamma. Vi kom bra överens och hade kul ihop. Visst hade vi våra duster i tonåren och så men jag kan inte komma ihåg att hon någonsin har skrikit åt mig. Mamma hade del filsofin att det alltid gick att prata om saker på ett vettigt sätt oavsett var det var. Tyvärr dog hon i mars i år pga sjukdom. Kort efter hennes död så tänkte jag att hon och jag hade nog stått för nära, men nu när lite mer tid gått så är jag glad för allt. Hade förmånen att få vara ute och resa med henne de sista åren och se ställen med hennes ögon. Hon blev riktigt nyfiken på världen när hon blev äldre och älskade kulturutbytet. Mamma älskade livet, var nyfiken, omtänksam och kärleksfull. Inte vara till mig utan till andra människor.

Man har bara en mamma och den ska man vara rädd om. En dag kommer de att försvinna från jordelivet och den dagen kommer att göra ont. Man tar det så självklart att de alltid kommer att finnas där, men så fungerar det inte. Den dagen man inte kan ringa dem eller hälsa på, är jobbig. Den dagen man inte kan få dendär kramen som alltid gjort en trygg och känt sig älskad, gör ont - när den inte går att få.

Så var rädd om era mammor för man får bara en. Oavsett relation så älskar de en ändå. Så gör mig en tjänst idag -  ring er mamma och säg: - Jag älskar dig!!!

#62 bra skrivet, jag kan inte annat än hålla med.

Och även om man tycker eller vet att man själv inte orsakat problemet i relationen, är det värt att själv säga förlåt och lägga allt bakom sig. För som sagt, man har bara en mamma, och jag tycker i varjefall att hon och vår relation är viktigare än att jag får rätt i allt.

Det är bättre nu än i tonåren iallafall. Jag kan nog säga att vi har en bra relation idag.

ingen bra kontakt alls. Har aldrig haft, lär aldrig ha

Klarar mig bra så

Hatkärlek :o

Det är kaos mellan oss när vi bor ihop men när vi inte bor ihop fungerar det perfekt :)

Finns ingen relation alls.

Har en jättebra relation till min mamma. Visst kan hon tjata på mig så mina öron trillar av och jag blir tokig, men i övrigt bråkar vi aldrig. Har jättebra relation med både mamma och pappa och ringer hem varje dag (bor 40 mil från mina föräldrar) och ser alltid fram emot att åka hem och hälsa på

Min mamma är min bästa vän, kort och gott. :)