Jag har blivit dumpad inte för så länge sen. Så jävla trist med denna kärlek! Fick reda på att han har hittat någon annan, känns så fruktansvärt trist när det inte var speciellt längesen han dumpade mig.

Ska vi vara ledsna tillsammans?

Kriser är aldrig kul, vad det än handlar om. Vad har lägenheten med saken att göra?

Åh vad jobbigt! Hoppas ni hittar varandra igenom det är vad du vill.

Men jo, du är någon även utan din man! Ibland kan man behöva lite tid ifrån varandra för att inse det.

#2 Blir så tätt inpå varandra på en så här liten lägenhet, plus att allt blir en enda röra eftersom det inte finns förvaring nog till två vuxna människor. Någon privacy har man inte heller.

Kram!

#4 Man kan ge varandra utrymme ändå. Bor med sambon på 50kvm och 3 katter som kan gå en på nerverna väldigt ofta. Den enda dörren förutom ytterdörren vi kan stänga är till toaletten men det funkar ändå finfint.^^

#4 Hoppas verkligen det löser sig! Jag vet precis vad du menar med att det blir trångt. Har bott i en etta på 25kvm med min kille i ett år nu. Snart ska vi flytta och jag hoppas vi får vad som helst utom just en etta där kök och rum är samma rum… Även om vi inte hela tiden umgås så blir det ju att man aldrig är ensam och det behöver man vara ibland. Det funkar helt ok, men det är nog mest för att vi vet att det är provisoriskt nu. Jag skulle gissa att de flesta behöver kunna stänga dörren om sig ibland även om det finns de som klarar utmärkt att leva utan det.

En tanke slog mig bara… Han kan inte ha drabbats av en släng kalla fötter inför era seriösa framtidsplaner? Sista chansen att flippa och känna efter om han vill backa ur?

Jag förstår absolut att det är kämpigt i en liten lägenhet. Det är en av orsakerna till att jag vill vara särbo - bor man tillsammans måste man akta sig för att trampa partnern på tårna, och ju mindre bostad ju mer tåtramp…

Kramar!

Stor kram!

Visst kan framtidsplanerna skrämma honom lite. Men han vet ändå att vi måste vänta tills tid finns till barn och sånt. Han vet i alla fall att jag är redo och längtar efter barn.

Skickar en kram och lycka till! Du är ngt speciellt alldeles själv, men förstår att det känns tomt utan honom där! M

Nu har det snart gått 24 timmar sedan jag åt senast… Levt på två koppar the med honung, en munfull vatten och en munfull äpplejuice och några värktabletter sen strax efter 10 igår förmiddag. Kan bara inte förmå mig att äta trots att det finns massor hemma :(

#12 Inte kollapsa nu, vännen! Tvinga i dig något, vadsomhelst som ger lite energi!

Har du någon vän som kan komma över? Människor är medicin! Kramar

Långpromenad med kompis?

Parterapi?  dvs en som kan hjälpa er att se era olika roller lite utifrån och hjälpa er att komma vidare och hitta sätt att hantera det som inte funkar så bra.

Jag har inga tröstande ord men skickar dig en stor kram.

Nu fick jag tillslut tvingat i mig lite lunch på jobbet, efter att inte ätit alls på över 25 timmar. Har inga vänner som kan komma över så lätt eftersom de bor typ 40 mil bort. Två av mina tre bästa vänner på jobbet är inte här idag.
Och som om inte det räcker så ligger min kusin och opereras i ryggen just nu och det beräknas bli en 12 timmar lång operation.

#17 jag tycker du ska ta närmaste telefon å ringa till din vän som får dej att må bäst. fråga om hon/han har tid att lyssna och sen prata på å berätta allt bara att få ur sig de hjälper mycke. varna personen för att de kommer komma tårar å gråt ut. jag brukar alltid lägfga mje å krama en kudde samtidigt som man pratar så i telefon.

hoppas de går bra för din kusin.

kramar

Pratade med en kompis igår som ringde mig minuten efter att hon sett min statusuppdatering på Facebook. Sen pratade jag med mamma i telefon i över 1.5 timma och sen chattade jag med en annan kompis på msn i några timmar. Men jag önskar ändå att jag kunde vara med mina vänner på riktigt istället för över telefon :(

Instämmer med Epicindy - självklart är du någon! Kärleken är underbar, men den är även farlig då den kan få en att tappa tron på sig själv. Se det här som en möjlighet att hitta tillbaka det av dig som inte "är" din man. Och gråt, känn, prata. Vet själv hur svårt det är att bo långt ifrån de man är som närmast, och visst är det svårt när man helst av allt bara vill ha en bekant famn att falla in i.

En stor cyberkram åt ditt håll. Och du - det kommer lösa sig. På ett eller annat vis. Kriser är inte hinder i livet - det är vad som för oss vidare och får oss att utvecklas.

Blir troligtvis skiljsmässa

Nej! Fy! Beklagar!

Kram!

Sitter här och bara gråter som en tok nu. Varkens äter eller dricker heller.

Skulle inte förvåna mig om jag hamnar på sjukhus snart. Väggen är nådd!

#23 fy vcad tråkigt. beklagar. du kanske ska ringa vårdcentralen å be om att få prata me en psykolog? för din egna skull.

Sänder massa tröst kramar

Varför så helt slut? Kan han inte ens tänka sig att ni tar hjälp?  Gör nånting åt det som inte funkar?

Det har inte känts rätt för honom på flera år. Gnistan har liksom slocknat. Men det här blir en lång process helt klart… Han vill inte ens försöka längre

Jag tycker att du ska åka in till psykakuten och låta dom pyssla om dig om du är så ledsen att du inte orkar äta ens. Inte ska du behöva bära på sorgen och krisen helt själv!

Hoppas ni inte gör något förhastat beslut. Kanske behöver han en liten tid ifrån dig för att inse vad han har? Somliga karlar funkar ju så…

Massor av kramar!!!

Kram på dig! Synd att du inte var i malmö istället och jag inte hade haft en massa göra, så kunde vi sörja tillsammans

#28 Jag är i Köpenhamn så det är ju inte långt över till Malmö i alla fall. Bor bara ett tågstopp efter flygplatsen.

Hmm vetu det är normalt att sörja o vara otröstlig ett tag, men det är också viktigt att vårda dig själv…Du e ju värd massor!!!! Pöva att skriva el. gå ut…el. vad som…ibland hjälper det att tvinga sig själv att agera på ngt konstruktivt positivt sätt!

Sitter mycket i telefon med mamma nu. Pratade i över 3.5 timma nu under kvällen, och får jag bara ordnat papper till jobbet hos läkaren imorgon så åker jag upp till mina föräldrar i en vecka för att bara vara och för att vara nära vänner och familj.

Orkar inte psykiskt att arbeta nu, samtidigt som den fysiska biten tar otroligt mycket stryk av att jag knappt äter något alls, nästan inte får i mig någon vätska och sover jättedåligt, lägg till sporadiska gråtattacker på det

Jag går bara utanför dörren om jag måste nu. Sitter mest på nätet och snackar med vänner, eller så sitter jag i telefon med mina föräldrar.

Känner mig otroligt sviken av min man, hur han kunde göra så här. Samtidigt älskar jag honom fortfarande!

Sen funderar jag mycket på framtiden: Kommer jag någonsin bli lycklig igen? Kommer jag finna kärleken igen? Kommer jag våga gå in i ett seriöst förhållande igen efter det här? Kommer jag kunna hålla kontakten med mina nuvarande svärföräldrar som jag tycker väldigt mycket om och de tycker väldigt mycket om mig? Kommer jag kunna kalla Kina hem igen när jag åker dit? Kommer jag komma dit igen? Vad med de personliga gåvor jag fått i Kina under mina resor som är kvar i Kina? Så himla mycket som bara snurrar i huvudet på mig

# 31 Ja du kommer att bli lycklig. Du kommer över det. Just nu har du en stor livskris. Be att få hjälp på din vårdcentral i form av samtalsterapi.

#32 Jag ska träffa min läkare imorgon för att ordna med sjukskrivning till jobbet, och så ska jag diskutera om anti-deppressiva kan vara något, plus någon insomningstablett då jag sover fruktansvärt dåligt nu. Så fort jag skickat papper till mitt jobb så åker jag upp till min familj i en vecka för att slippa vara ensam.

Ärligt…samtalsterapi ger mer än tabletter…..har ju biverkningar! Hmm ngt att komma fram till tilsammans m en teraput. Det är okej att vara nere o otröstlig…..Livet är ett enda sicksack och du kommer att finna din väg framåt ur det här också!!!

#33 Antidepp är bra men du behöver sörja, få ut dina känslor. Så jag rekomenderar samtalsterapi till att börja med.

Håller med, tänk dig för både en och två gånger innan du börjar med antideppressiv medicin…läkare är väldigt snabba att skriva ut det utan och vidare.Och av egen erfarenhet så kan det vara ett rent helvete både att börja och att sluta med, och många gånger kan biverkningarna vara nästan värre än man mådde från början.

Håller med föregående talare att samtalsterapi är den bästa hjälp man kan få.

Hoppas det löser sig till det bästa för dig Kram!

Har vart hos läkaren nu. Fick någon typ av åksjuketablett mot min sömnlöshet. Tveksamt om det kommer fungera då jag knappt blir påverkad när jag tar den typen av tabletter mot åksjuka. Men men, finns alltid både vårdcentral och jourcentral när jag kommer upp till mina föräldrar.

Några anti-deppressiva fick jag aldrig utskrivet, inte än i alla fall.

#37 vi får hoppas att tabletterna hjälper mot sömnen iaf.

När du väl kommer till dina föräldrar så kanske de kan kännas lite bättre bara de. men försök se till å komma iväg å prata me någon för din egna skull.

Å ja du kommer hitta kärleken igen, kanske inte på nåra år men den kommer finnas.

Det kommer att lösa sig, Jennie

vad gäller antidepp är det inget att sträva efter. du befinner dig mitt i en personlig kris och den behöver man ta sig igenom. när jag läste krishantering på högskola i samband med sjuksköterskestudierna läste vi just om separationer och vad det gör med oss. faktum är att ett slut på ett förhållande kan vara lika traumatiskt som ett plötsligt dödsfall och behandlas på samma sätt av kroppen. en person är helt plötsligt borta och man står där helt hjälplös och kan inte göra något åt saken.

när man befiner sig i en krissituation, som du gör nu, inleds ett krisarbete i kroppen. även om krisen är personlig kan man faktiskt följa den i olika faser hos i stort sett alla. jag tänkte gå igenom dem så du vet, lite övergripande, vad som händer med en människa i en krissituation.

fas 1: Chockfas

chockfasen inleds i stort sett direkt efter ett besked som skapar en personlig kris. det kan vara vid dödsfall eller separationer. personen kan inte ta till sig information, blir avtrubbad och kan vara svår att få kontakt med. denna fas pågår i ett par timmar upp till ett par dygn. pågår fasen längre kan man behöva hjälp. i denna fas är anhöriga viktiga.

fas 2: Reaktionsfas

efter chockfasen inleds reaktionsfasen som präglas av reaktioner som ångest, ilska, depressionsliknande symptom, sorg, skuld, förnekelse. ofta är inte reaktionerna rationella. ena stunden kan man vara förbannad, andra stunden kan man känna skuld. gråtattacker kan följas av förnekelse. personen ältar gärna om och om igen. sömproblem och brist på hunger är vanliga. det är viktigt att man får älta under den här perioden och att man får prata om samma sak om och om igen.

fas 3: Bearbetningsfas

efter reaktionsfasen kommer en fas av insikt. man börjar sörja och bearbeta. man ältar inte på samma sätt, men sorgen kan gå i vågor. du får bättre och sämre dagar. vissa dagar sörjer man mycket, medan man andra dagar kan känna en lättnad från sorgen. man kan känna ett stort behov av att t.ex. gå till graven, titta på foton o.s.v. du kan börja inse att förhållandet kanske inte var bara perfekt utan det fanns saker du inte såg när du var mitt i din sorg.

fas 4: Nyorienteringsfas

du sörjer fortfarande, men du har insett att du kan leva ditt liv utan personen du sörjer. istället för att stänga in sig får man ett behov av att gå ut och göra saker, träffa människor ta upp aktiviteter. vid dödsfall inser man att man inte sårar eller sviker genom att fortsätta leva sitt liv.

dessa 4 faser brukar ta ett år allt som allt, ett sorgeår. men det kan både gå snabbare och ta längre tid. vid depression orsakad av kris vid förlust eller sjukdom brukar man försöka undvika att skriva ut mediciner mer än insomningstabletter vid sömnproblem. anledningen är att det är mer effektivt att föra personen frammåt i sitt sorgearbete genom att samtala. anledningen till depression är ofta att du går vilse i din sorg och inte kommer frammåt i faserna.

den sorg du känner och går igenom är fortfarande ny. du kan alltså förvänta dig både det ena och det andra, men du behöver inte medicin. det du behöver är samtal. prata, prata, prata. tillåt dig själv att älta, tillåt dig själv att få gråtattacker och känna dig hjälplös. trösta dig i det faktum att det är helt normalt. det kan också ta tid, framför allt en skilsmässa (om det är där det slutar) eftersom det tar tid innan man får ett avslut. det är inte som vid ett dödsfall där det är defenitivt.

nu skriver jag ett väldigt faktabaserat inlägg, men det kan vara viktigt att veta, mitt i all ångest och hopplöshet, att det man går igenom är okej och normalt.