Har motsatt "problem"…kan inte sluta om jag börjat och har ständigt nära till tårar i alla känsloriktningar! Kan vara jobbigt ibland, men  ja det är ju bara att acceptera vad man är…."med hull och hår"!

Innan kunde jag gråta lätt men inte längre.. kan inte gråta hur gärna jag än hade velat det o behövt det.. tårarna har tagit slut typ..

Gråter ganska lätt.

När jag känner att jag behöver gråta brukar jag lyssna på riktigt deppig musik och tycka synd om mig själv.

Det är sällan jag gråter, och om jag gör det gör jag det bara själv. Låter puckat, men på ngt vis känns det som att jag inte vill visa mig "svag".

Jag har jätte svårt för att gråta,  iallafall inför andra. Tycker inte om att visa mig svag, det är väldigt utlämnande. Gråter sällan när jag är ensam heller, känns som om jag inte kan sluta när jag väl har börjat.

Jag har jättelätt för att börja gråta. Var jag än är någonstans och det kan vara världens minsta grej som får mig att börja gråta.
Jag hatar det!

Jo, jag kan gråta men det sker oftast i samband med svårare ångest, när djuren dör och jag påminns om den sorgen. I övrigt så är det inte så mycket.

Har mycket att gråta för men har väldigt svårt så det byggs upp mer sorg inom mig. Är jag lite ledsen blir jag bara arg istället. 
Har aldrig fått visa känslor under uppväxten så det är nog mycket därför.

Jag gråter ibland, hemskt när det bara kommer och man minst önskar det.

Jag gråter varje dag, kan inte stoppa det, över vad som helst, åh vilken fin bild, åh vilken bra skriven artikel, så när något verkligt sorgligt händer, en husdjur eller en släkting som dör.. Då kan jag inte stoppa det, gråter okontrollerat, men jag måste säga att när man är SÅ ledsen över något så är det nog smärtan i bröstet värst.

Jag hatar att gråta inför andra människor! Däremot behöver jag lätta på trycket i ensamhet ibland, och gråt är ett utmärkt verktyg då.

Pga hormonbehandling har jag varit mer än lovligt lynnig det senaste året och har börjat gråta över smågräl. Det är jobbigt att inte ha full kontroll längre, speciellt eftersom tårar kan komma över fjantiga småsaker numera!

Ojojoj, vad jag kan gråta. Har väldigt lätt till tårar, både då jag är glad, arg och ledsen.

Jag kan börja gråta rätt som det är, speciellt under PMS. Och är det något som tynger mig så känns det skönt att gråta ut, precis som om tårarna renar kroppen från det som tynger.

Jag gråter lätt, har blivit så sedan jag blev "vuxen", vid 22-23. Gråter när jag ser tecknat på TV, t.ex.

Väldigt olika ,ibland blir jag tårögd av ingenting. Oftast gråter jag när jag är trött och frustrerad. När jag känner att jag skulle vilja eller behöva gråta gör jag det ytterst sällan.

Jag var precis som du under mga år, då jag verkligen inte kunde gråta hur gärna jag än ville och hur mkt jag än behövde det. I stället brottades jag med allmänna ångestkänslor, oro och sömnproblem.

Numera kan jag dock brista i gråt väldigt lätt och i de mest olämpliga situationer eller miljöer och det är minst lika frustrerande som att inte kunna gråta alls. Det har t ex hänt flera ggr att jag har börjat gråta när jag suttit ensam på tunnelbanan, omringad av främlingar. Trots att jag biter ihop, lyckas jag inte hålla tårarna tillbaka. På ett sätt tycker jag att det är skamligt, men likväl är det en fullt naturlig reaktion att gråta om man behöver göra det - oavsett vad man befinner sig.

Helst gråter jag dock i famnen på någon nära vän, någon av mina syskon, min mamma eller partner. Har lättare för att gråta när någon annan är med än när jag är helt själv.

Det går i perioder för mig beroende på hur jag mår. När jag bara mår dåligt gråter jag lätt, men när jag mår riktigt dåligt kan jag inte gråta. Känner mig gråtfärdig och ångestfull men det kommer inget, så ligger mest och stirrar in i väggen.

Har väldigt svårt att gråta.
Däremot när jag väl gör det så kommer det floder.
Har inga problem att gråta inför andra då jag tycker att det är mer visande att man är stark som kan gråta inför andra än svag.

Har suttit och gråtit på en buss i 30mmin för att sedan kliva av och efter 10min storgråta mot min killkompis axel mitt i stan och sedan gråta 15min till påväg till skolan för att sedan gå in i mitt klassrum och gråta ännu mer och sedan gå ut och slänga mig i famnen på min tjejkompis och gråta ännu mer och då var det inte bara mina tre kompisar som såg utan då såg runt 30-40 elever också.
Då grät jag över en kompis som vart så otroligt påverkande positivt för mig och som nu längre inte vill se eler höra mig av någon anledning.
Annars stirrar jag in i väggen och ser otroligt deprimerad ut - tydligen.

Att vara svag när man gråter inför andra är helt fel. Att man känner att man visar sig svag och utlämnande beror ofta på ett svagt självförtroende. Man försvarar sig ofta och kan inte visa att man som människa faktiskt är sårbar i alla situationer. Man accepterar det helt enkelt inte och får för sig saker att man bla. är svag om man gråter öppet.
Att gråta öppet visar snarare att man är ganska stark som person.
Du kan stå för att du är ledsen och genom att våga visa detta så växer även ditt självförtroende ett litet snäpp.
Du står för dina känslor och du står för dig själv.
Alla är vi ledsen någon gång och det är helt normalt - att känna sig svag för att visa att man gråter visar ofta på dåligt självförtroende och att man försöker vara "starkare" än vad man är.

Jag har pratat med en del psykologer om just att våga visa sina känslor. Och detta är bland annat deras uttal kring gråt.
Att neka sina känslor inför andra är svagt.
Att öppna sina känslor för andra är starkt.

#18 För mig har det inget med styrka att göra, utan om att jag är en person som ogärna skyltar med mina känslor. Jag skrattar sällan heller faktiskt! Jag väljer helst själv när och hur jag visar mina känslor, och gråt hamnar på hat-listan just för att det är svårt att kontrollera!

Kontrollfreak? Vem? Jag? ;-) (Kan lugna läsarna med att psykologen jag gick hos förr hävdade att det är ett personlighetsdrag jag har, inte en störning som kräver terapi.)

Jo, kanske kan det vara en styrka för vissa att visa sina känslor eftersom vissa faktiskt har svårare än andra för just det. En del skulle å andra sidan kanske kunna beskrivas som "starka" om de klarade av att kontrollera sig i stället då de har problem med den saken i stället.

Jag har otroligt svårt för att försöka kategorisera diverse företeelser, inställningar etc som "starka" eller "svaga".

HeHe jag är en gråtarnas mästare jag gråter alldeles för mycket på fel ställen och inför fel folk och jag storgråter nästan alltid när jag tittar på film eller ser på tv

dom senaste åren så har jag börjat att gråta även när jag är riktigt glad eller när jag är arg l

och så måste jag bara säga jag tycker det är oerhört manligt att se en man våga gråta

ofta speciellt eftersom man är kvinna så anses man vara svag eller att man håller på att bli tokig när man gråter men så är inte fallet utan det är starkt och det är många psykologer som anser det man vågar släppa lite på känslorna och ofta så mår man oxå bättre av det

däremot så är det mycket sällan jag klarar av att någon tröstar mig när jag gråter den enda som har fått göra det är min exman och han brukade varje gång gå och hämta papper och torka mina tårar en mycket fin gest

jag har jättesvårt för att visa känslor för att låta någon komma nära men gråten är min ventil där det får pysa ut lite emellanåt

det jag kan önskar oxå är att folk inte behöver bli så rädda om man gråter offentligt utan att man kan våga gå fram och höra om allt är oki? har haft några sammanbrott i affärer till exempel där allt bara har släppt och man har gråtit så det nästan blir en stor pöl på golvet och alla runt en går långa omvägar och man känner sig så dum så ensam så övergiven och så gråter man för det

fast det e väl tur att man är kvinna hade jag vart man så hade jag väl hela tiden fått höra hur klen jag är

Det värsta med att gråta för minsta lilla för mig är att jag inte klarar av att prata med människor. Gråten ligger alltid och trycker! Får jag ett nej eller ett svar jag inte vill ha, så vill tårarna rinna.
Ska jag vara allvarlig och prata med någon, så får jag gråten i halsen.
Ska någon prata med mig, då börjar jag ofta gråta.

Att ringa någon är för mig omöjligt. Rösten förvrängs och tårarna vill rinna och jag blir tyst. Så har det varit i jättemånga år, enda sen jag var kanske en 9-10 år.
Så jag ringer inte längre. Försöker jag, så börjar jag gråta innan man ens har hunnit säga hej till den man ringer. I bästa fall klarar jag av att starta ett samtal, men sen tar det stopp.
Jag vågar inte ringa längre. För jag vet att antingen sitter jag helt tyst och kämpar med att hålla emot tårarna eller så sitter jag där med en helt tjock röst och de jag försöker pratar med hör inte vad jag säger.

Jag har inget emot att gråta. Det är skönt att få släppa allt ibland. Men när det blir så extremt att man börjar gråta när man ska ha kontakt med andra människor, så har det gått för långt.

Jag kan inte se att detta är normalt.

Jag har lätt för att gråta, t.ex. gråter jag nästan alltid åt sorgliga filmer och böcker eller åt en vän som far illa… Men jag kan även gråta av ren utmattning, när jag kommer till en punkt strax innan jag kollapsar efter att ha slitit ut mig eller stressat för mycket psykiskt.

Jag gråter hellre i famnen på nån riktigt förstående vän än i ensamhet, om jag kan välja. Då vill jag bara bli omhållen, inte höra att jag är fånig eller att jag ska morska upp mig.

Ibland har jag väldigt lätt för att gråta, ibland kommer det verkligen ingenting hur mycket det än behövs. Gråter väldigt lätt om jag ser program på tv som handlar om djur som blivit illa behandlade, då är det nästan omöjligt att stoppa tårarna.

Jag har gråtit för en gångs skull. Jag har ju hemskt svårt för det men i tisdags när min kisse fick bebisar så var en dödfödd. då grät jag floder. det kändes hemskt för min kisse att behöva föda en död även om de kanske inte känner det på det sättet.

ikväll kom tårarna efter flera månaders torka