Jag e 26 men jag har åldersnoja ändå..känner mig gammal mot alla dessa nya unga vikarierna på jobbet o när folk pratar om sina liv så känns det som jag kastat bort mitt liv

Jag kan emellanåt vara lite fjompig över att jag närmar mig 30. Som när frisören utbrast "nämen se här, två gråa hårstrån" som jag inte upptäckt själv.

Eller att min lillasyster som jag var mer eller mindre extramamma åt gick ut högstadiet nu.

Men för några dar sen stod jag med pojkvännen och två bekanta som närmar sig 40-krisen. Då mös jag lite och kände mig ung! ;-)

Jag hade en 20-års-kris

Emellanåt känner jag min uråldrig, men mycket hänger väl ihop med min depression som jag släpat på i gud vet hur många år. Det tär på en och ibland känns kroppen som om den hade passerat sitt bäst föredatum och andra dagar blir jag nedstämd över hur lite jag gjort med mitt liv i jämförelse med många andra jämnåriga och upplever det som att jag förlorat massor av år och är "för gammal" för att ta igen allt. Justja, 23 blir jag i höst

Nån typ av 40 årskris hade jag nog när jag var sådär 38.  Det handlade inte så mycket om att bli gammal dock (gråa hår och rynkor har jag inga problem att trivas med) utan mer om att insé att jag kommer att dö och enligt statistiken kanske jag har passerat halvvägs, och dessutom har jag ju fått uppleve ett antal männiksor i min närhet som dött "i förväg" av cancer mm, vilket fick mig att fatta att det kan även jag göra…  Som tonnåring och ung vuxen kändes det hela tiden som att livet är så himla långt att det nästan är oändligt. hela livet ligger framför en… men vid 40 kanske det är så att halva livet (eller mer) ligger bakom én och dessutom.. så stämmer detdär man hörde medelålders personer babbla om att "tiden går fortare och fortare". Det lät ju bara löjligt … men nu förstår jag vad dom menade.  Nu försvinner halvår lika fort som månader gjorde för ngr år sedan.

Dock tycker jag att jag vände 40-årskrisen till något konstruktivt. Tog till mig att jag inte lever för alltid, och att sånt jag verkligen vill göra det ska jag se till att göra och inte skjuta upp.  Och sånt som jag inte vill,det ska jag säga nej till.  Är helt enkelt blivit bättre på att ta vara på mitt liv.  Och är gladare och lyckligare än någonsin . Och så känner jag också att jag faktiskt har varit bra på att göra saker och har hunnit vääääldigt mycket redan.  Ja, en nöjd o lycklig 42-åring är jag.

Jag har absolut inget emot att bli äldre, kan kanske bero på att jag ser yngre ut och många tror att jag är uppemot 10 år yngre än vad jag är. Har heller aldrig varit så vältränad som jag är nu. Känner verkligen att min tid är nu vid närmare 50 än när jag var i 20 års åldern. Har gjort mitt med barn och har ett jobb jag som jag verkligen trivs med. Börjar i och för sig längta lite efter barnbarn…..

Jag är 24 år och skulle gärna bromsa in tiden lite. Har levt dom senaste fyra åren mer efter överleva än leva och är fortfarande inte ute ur det. Det är otroligt stressande att sitta och må dåligt och halka efter alla andra, sitta på samma nivå som dom som är så mycket yngre men vara "gammal". Jag har bara gått ut gymnasiet och jobbat ett halvår. Efter det har jag, överlevt.

Men, jag får väl trösta mig med att jag ser ung ut. I våras frågade mannen ik kassan på forex om jag var över 15 och någon månad senare fick jag visa leg på hemköp för att få köpa alvedon =P

Jag är 18 och känner att jag är för gammal >< Men kan bero på mina intressen för Pokemon, spel, gosedjur och sånt som anser barnsligt ><

#6 Hehe, visa leg ja! Ibland blir jag smickrad, det är ändå tio är sen jag blev myndig. Men på senare tid har jag mest blivit irriterad eftersomjag själv tycker jag ser gammal och sliten ut. Come on, lilla kassörskan, jag är ju äldre än dig! Typ.

Jag tycker om att bli äldre, känner att det blir bättre och bättre. Det var skönt att växa upp och få credit för det ansvar jag ändå fått ta hela tiden.

Men å andra sidan så har ju jag klassats som "världens äldsta 25-åring" så det ligger väl i det. Melodikryss, korsord, plåster i väskan, lugna middagar istället för krogen.. Jag stickar sockor och fula halsdukar och är fullständigt nöjd.

Av någon underlig anledning nojade jag mig när jag var 16.. Hahahahaha! "inget OS-guld, ingen bok utgiven.. PRESTATIONSÅNGEST"

Ibland kan jag förundras över hur snabbt allt går, hur helt plötsligt människor födda på nittiotalet och tvåtusentalet inte var små barn och hur jag innan jag visste ordet av kände mig riktigt vuxen.

Men hittils har det varit fantastiskt så jag ser fram emot att bli äldre, gammal och till slut ålderdomlig.

Jag är 31 (nåja, fyller snart) och tycker fortfarande om att bli äldre. Faktum är att jag är lite stolt över min ålder, hur fånigt det än må låta. Tycker själv att det ger mig pondus - allra helst i kombination med att jag de facto ser yngre ut än vad jag är. Jag måste medge att jag är lite smått förtjust i folks reaktioner när jag säger hur gammal jag är och de flesta reagerar med förvåning och en smula skepsis. Jag vill verkligen inte vara 20 eller 25 igen; att vara strax över trettio passar mig mkt bättre, men jag ser också ogärna sliten och/eller tantig ut.

Likväl, är jag lite kluven inför att se yngre ut än vad jag är; i vissa situationer upplever jag det nästintill förnedrande att passera som ungkalv tillika gröngöling. Detta innebär alltsom oftast att omgivningen redan på förhand har dömt ut en som omogen, oerfaren och naiv - vilket inte alls överensstämmer med min personlighet eller bakgrund och dessutom knappast är egenskaper jag vill förknippas med. Visst kan man välja att se på det som så att jag då får möjlighet att bidra med en positiv överraskning när jag väl kommer till tals, men jag tror tyvärr även att det finns folk som dömer ut mig på förhand p g a detta. Tyvärr.

Till syvende och sist, är jag dock nöjd med min ålder och - trots att jag avviker från såväl samhällets förväntningar och normen för en 30-årig kvinna på i stort sett alla tänkbara plan - tar jag det med förvånadsvärd ro. Jag upplever dock att flera andra (i stort sett uteslutande) kvinnor i min omgivning, försöker projicera över sin egen åldersnoja på mig när de oroar sig för att jag avviker så starkt från allt som har med bygga bo och skaffa familj att göra. Det gör mig faktiskt väldigt irriterad.

Min pojkväns manliga vänner i 35-årsåldern får aldrig höra att de borde börja tänka på att rota sig, sluta upp med festandet, flytta ihop med flickvännen, skaffa ungar, gifta sig etc. De får heller aldrig höra att de "börjar bli för gamla" för en massa saker. Med detta som bakgrund, förstår jag faktiskt inte logiken i att jag - som trots allt är bra mkt yngre än vad dessa killar är och allt annat än ruttet kött vars bäst före-datum har gått ut - var och varannan vecka skall behöva försvara min livssituation, mina val eller mitt beteende. Dessa är bara upp till mig och den person jag väljer att ha ett förhållande med, punkt slut.

Visst förstår jag att frågorna till stor del bottnar i en inbillad omtanke om mig som person, men jag anser likväl att personen som uttrycker sin oro inte visar det minsta tecken på empati. Det handlar blott om att till vilket pris som helst ge uttryck för de egna känslorna - och detta kan aldrig vara annat än ren och skär egoism i mina ögon.

#6 Det är du verkligen inte ensam om!! Ska på en "träff" i helgen där de flesta tycker om spel och tecknade serier! Och vet en hel del som är äldre än dig som ska dit! Min pojkvän som fyller 28 iår tex ;)

Jag är 48 år och den enda åldersnoja jag har haft var när jag fyllde 30. Då kände jag att "ungdomen" var över på något konstigt vänster och ändå hade jag en 8-årig son

Numera tänker jag aldrig på min ålder utan jag är den jag är

Jag är 25 i år och har känt mig gammal sedan jag fyllde 18

#10 Amen to that! Är också less på alla pikar man får om att flytta ihop, skaffa barn och "bli vuxen". Det verkar som att folk blir provocerade av att jag valt bort sådant, vet inte om det bottnar i en önskan att själva ha vågat välja ett sådant liv, eller om det är som du säger nån slags missriktad omtanke?

Jag fyller 32 om en månad och ja, jag är åldersnojjig.

Fast det kan vara lite för att jag har många yngre vänner och ser ung ut själv (får visa lägg på systemet och så), och det är nästan bara yngre som raggar på mig.

Som igår, träffade en jättefin kille med en ruskigt snygg kropp. Vi dansade och småhånglade. Jag frågade faktiskt inte hur gammal han var för om jag frågar honom så måste jag ju säga.

Ska sluta att fråga om killars ålder för på nått vis så blir det en spärr i mig om de är unga.

#14 Alla har nog olika anledningar till varför de "oroar sig å ens vägnar", men jag väljer att se det som ngn slags missriktad omtanke i de flesta fall. Jag misstänker att de resonerar som så att "oj, om jag hade varit i hennes ålder och levt som hon gör, då hade jag minsann varit väldigt missnöjd med att inte ha ditten eller datten". Mao en projektion av de egna förväntningarna, önskningarna och nojorna. Det här med att tänka utanför sig själva tycks inte vara folks starkaste sida.

När min yngre syster säger att hon är orolig för hur jag lever mitt liv, tolkar jag det således som att hon hade varit oerhört ångestladdad i min situation - men det beror ju endast på att den inte passar just henne och det säger egentligen mer om hur hon är som person än hurudan jag är.

Jag minns så väl min 18årsdag. Blev skitsur när min far sa grattis på morgonen, sa att jag inte vill bli vuxen, att det suger. Min far skrockade och sa att den bästa tiden i livet är runt 40 (han var då 53).

Den åldersnoja jag har nu är att jag flyttat hem till föräldrarna och stannat för länge. Fyller snart 25 och fan vad tragiskt det är.

hmmm när jag skulle fylla trettio…så fick jag panik…vad hade jag gjort av mitt liv…inga vuxenpoäng! Nu som trettiotreåring, så är jag förvånansvärt bekväm med min ålder och har aldrig haft en så avslappnad och trygg inställningg till vad jag är, vad jag vill och att ta mig an livet…så jag hoppas att det bara blir bättre! :)

#18 Det blir det…jag lovar

# 19 Tack…tar för mig och ser framåt med nyfikenhet!!!

Jag har lite åldersnoja, eftersom hela min uppenbarelse är en något yngre upplaga än mina levda 48 år. Jag känner att de där åren inte är "jag", att det "inte passar sig" att klä och bete sig som en trettioåring. Jag känner en förväntan att vid mina år ha radhus, familj och hygglig bil. Och haft fast jobb minst 20 år… Men så tänker jag att jag är jag… Och att det finns de som snabbt växer upp till paranta damer när de är 25, och det verkar vara så himla tråkigt… Så jag går med de kläder jag vill, och ska antagligen snart göra en tatuering. Bara för att skötsamma äldre damer inte förväntas göra sånt!

För resten, på tal om att folk oftast gissar på några år yngre än min faktiska ålder… Men det var kul att systemkassörskan fick ur sig "Har'u leg?" igår förmiddag. Så ung tror jag inte folk i allmänhet tar mig för, det gick säkert av bara farten för att hon var tankspridd! Jag log iallafall och visade körkortet…

Lite åldersnoja har man nog. Känns lite konstigt att jag inte längre räknas som 20-åring, utan nu är jag 30-åring. :P (fyllde 30 i maj).

Fast lite kul var det idag när jag och sambon skulle åka hem med bussen efter att vi handlat lite mat. Räcker över en 20:a till bussschaffören, han tittar på mig och säger "barn eller vuxen?" He he… lite kul att vissa verkar se mig som att jag är under 18.