Hos mina föräldrar är mamma den som är "bossen" hon tar de mesta av konflikterna, stöttar, tröstar, pushar, uppmuntrar, ligger i, trätar och skäller. Pappa är mer den där trygga lugna personen som finns i bakgrunden.

Eftersom jag är ensamstående men har delad vårdnad med pappan, så får jag ta allt ansvar. Han ställer sällan upp så som man önskar att han skulle.
Sonen har en del problem i och med sin sjukdom. Så här har det varit och ÄR väldigt tufft just nu. Jag får ta allt. Stötta, trösta, ordna och fixa.

Här är det jag som är förälder. Pappan är mer "lek-farbror" när det passar honom. Något jag ofta stör mig på. Han ser det som ett ont måste att behöva natta, mm. Han GÖR det, men jag önskar att han skulle VILJA göra det också.

Han får nästan skylla sig själv nu, när 4-åringen säger: Jag älskar inte dig pappa, jag älskar BARA mamma. (Jag suger åt mig som en Svamp och känner mig oerhört viktig)

Jag är både mamma och pappa. Lever med 3 av 4 barn. Den äldsta är gift och bor med sin man. Dom som bor med mej är grabbar : 22 och 21 år. Och minstingen : dotter på 18. Sen min separation för 2 1/2 år sen så har dom ingen kontakt med sin far mer än vid födelsedagar och typ julen. Men deras pappa valde själv att flytta. Fick reda på att han varken velat haft fru eller barn. Kul va!?

Har under barnens uppväxt varit ensam med barnens liv och fått ta hand om allt, deras far ochså. Vet egentligen inte vad jag hållit på med under alla år.

Klagar inte, har ett bra liv nu. Det enda jag kan vara bitter över är att inte mina ungar tordats berätta att dom fått stryk av sin far. Jag har gått runt i många år och inte sett nått.

Det kan kännas bittert att vi inte fått lugn och ro tidigare.

Hemma är det jag som tar hand om ungarna och allt vad det innebär. Köra till kompisar, förhöra läxor, se till att ena sonen tar sin medicin, pratar med skolan och läkare mm. Även hemmet invändigt är det jag som sköter medan han tar hand om skogen och utsidan av huset. Handlar gör vi bägge två men storhandlingen ligger väl även den på mig för det mesta.

Den som alltid får följa med pappa på saker är minstingen som är 7 år.

När jag var gift och hade småbarn, så var det jag som fick vara både mor och far. Den enda fadern brydde sig om, var vår förste son. Han själv var äldst och Dan var första barnbarnet. 5 generationer pojkar, gjorde att besvikelsen var stor när andra barnet kom. En kille till. Både han och hans föräldrar visade att de var svikna av både mig och Andreas.

Dan har samma yrke som far sin idag. Andreas kan inte skruva bil. Dan får fortfarande ekonomisk hjälp av far sin, fast han arbetar själv. Fadern ringer flera gånger i veckan och bara snackar med honom. Andreas som lever på soc, får aldrig något av honom. Inte ens ett samtal. Har ju inget att säga till honom, var svaret jag fick på min fråga.

Han kunde aldrig sätta sig och bygga lego med pojkarna. Det var alltid jag som gjorde det.

Visst var han snäll, men snäll är grisen med, Lik förbaskat blir han slaktad till jul.

Så detta med föräldrar, tror jag kvinnarn ofta tar det största ansvaret för.

Är det så här illa?? Varför blir det så här? Vi tycks ju ha liknande erfarenheter allihopa. När jag växte upp var det en väldans jämlikhet i hemmet. Pappa å mamma gjorde lika mycket och jag var med dom lika mycket. Sen hamnar man själv i ett förhållande som minst sagt är sunk. Varför blir det så här!?

Jag är uppvuxen med att kvinnan ska ha maten på bordet, när mannen kommer hem. Svårt att bryta ett mönster som sitter som gjutet i hjärnan. Fast gudarna ska veta att jag försökt.

Det är jag som tar det största ansvaret över barnen,skola m.m då sambon endast är hemma på helgerna. Det är oftast jag som nattar och sådant,men annars är det lika.Han är en snäll men samtidigt hård men rättvis pappa,jag är nog lite för snäll om man kan kalla det så.Däremot så är jag konsekvent med långt tålamod,brusar inte upp för minsta lilla.

Mamma sitter på sitt arsle och klagar bara.. visst hon städar och lagar mat men man vill aldrig prata med henne.. Pappa är snäll han hjälper en med allt så gott han kan och han försöker alltid att finnas tillhands… Han hjälpte mej med alla läxor och att köra mej till båten och ge mej pengar när jag behöver medans mamma tar åt sig äran medans pappa gör allt det jobbiga med oss ungar

Jag är uppvuxen med att mamma gjort i stort sett allt. Jag vet att jag kommer att ta det största ansvaret som mamma, men det känns OK, annars skulle jag inte leva i den relationen jag lever i.

Generellt sett brukar man säga att mamman har störst inverkan när barnen är små och att pappa är den som följer barnen in i vuxenlivet. Det skiljer sig ju från fall till fall men jag kan lite känna igen det. Jag vänder mig till mamma om jag verkligen har problem men pratar mer med pappa då han är mer av en kompis liksom…

Hos oss har det väldigt länge varit lite annorlunda från andra familjer, mamma är den som tjänar mest och pappa är den som lagar all mat. Också när det kom till att ta hand om oss barn känns det för mig som om det varit väldigt jämlikt. Blev alltid nattad av både mamma och pappa om ingen var bortrest.

hos mamam är dt mamam som är förälder & hos pappa är dt pappa som är förälde.r

Jag är född på 60-talet. Mina föräldrar var gamla, födda på 10-talet. Jag har haft bra kontakt med både mamma och pappa under uppväxten och sett hur de löst olika saker på praktiskt vis, utan att gå efter gamla könsrollsstereotyper. De var förstås präglade av sin generation, men var ändå friare än många jämnåriga.

Min man är liksom jag född på 60-talet. Han är uppvuxen med en pappa som både kunde städa och ta hand om barn.

Vi har delat ganska jämnt på sysslorna och ansvaret. Min man har tyckt att det varit lika roligt att köpa kläder till vår dotter som jag har tyckt, vi har delat både på det praktiska och det känslomässiga. Vi har var och en saker som vi är lite bättre på eller gör lite oftare, ex jag lagar oftare mat, han tvättar oftare.

När vi ser hur andra lever uppfattar vi ofta att vi har en mer jämställd relation.

Exakt samma som #1 ;)

jag sa alltid att detinte skulle bli som i andra familjer att kvinnan städar lagar mat o tar hand om barn medan pappan jobbar o leker med barn/sappar på tv:n.

Men jopp, så blev´re!

Puffar upp tråden lite..

Och jag sa alltid att jag ALDRIG skulle ha en gubbe som bestämmer över mig (kommer från en alkoholistfamilj)..

Men..

Min man och jag har nog delat på det mesta när jag tänker efter.

Jag och sonen har väl mer eller mindre alltid lagat maten men det är för att vi gillar det.

När sonen var liten så gjorde vi det mesta tillsammans och jag kan inte minnas att jag hade störst ansvar

Jag var visserligen hemma de första fem åren och då var ju hem och barn mitt ansvar men lika naturligt delade vi på sysslorna när jag började arbeta.

Det har liksom aldrig varit något tjafs om det.

#0 Du borde nästan haft med en poll, hade varit intressant att se resultatet.

Hemma hos mig var det mamma som gjorde det mesta, trots att hon jobbade och pappa gjorde.. Inget. Ja förutom att dricka och röka. Men han är inte direkt en faktor i mitt liv. Ser honom kanske max en gång om året.

Mina föräldrar har alltid delat på ansvaret och hushållsarbetet så de är rätt så jämlika.

Min man och jag delar på ansvaret också även fast det oftast blir jag som tar hand om matlagning och tvätten, men då får min man ta städningen

När vi får barn framöver så delar vi nog på ansvaret då med

Jag har inte själv några barn, men tänkte att jag ändå kunde berätta hur det var i min familj när jag växte upp.

Vi var tre barn och mina föräldrar levde ihop till dess att min pappa dog i cancer för åtta år sedan.

På sistone har jag insett att förhållandena vad gäller mansrollen resp kvinnorollen var förhållandevis omvända i min familj - ngt jag länge betraktade som "normalt".

Min mamma var/är en karriäristisk, stark och självständig kvinna som knappt kan koka spaghetti (nej, det är ingen överdrift!) och känner mig mer hemtam vad gäller att hjälpa till med matteläxan än att bada lortiga ungar. Mao förhöll det sig ytterst naturligt att hon antog den lite mer traditionella "papparollen" i sammanhanget.

Min far, å sin sida, var lite mer av en traditionell hemmafru som skötte hem och hushåll; matlagning, städning, tvätt, inköp av mat och kläder, samt att vi barn var hela och rena.

Med tanke på hur jag är uppväxt, krockar det rejält med verkligheten när jag ser mig omkring och inser att det - än i dag - inte är särskilt vanligt med män som är som min pappa var… för trettio år sedan.

Nu anser jag visserligen inte att det mest optimala vore att vi kvinnor bytte könsroller med männen rakt av; jag är snarare en förespråkare av jämställdhet, personlighetsrelaterade roller och en frånvaro av könsrollen.

Växte upp i en familj med mycket traditionella roller. Pappa jobbade med manliga saker, bestämde mycket, mamma jobbade halvtid i ett kvinnodominert yrke och tog huvudansvar för barnen, lagade alltid maten och fixade ensam städ, tvätt o disk.

Med min första sambo var det litegran tvärtom. Jag jobbade mest, tjänade mest och renoverade mest på huset medans han passade barn mest. Med min nuvarande man är det mer blandat. Vi har begge grundinställningen att allt från början är lika mycket bådas ansvar oavsett kön, men sen blir det ändå uppdelat efter vad vi är bäst på och tycker mest om. En del stämmer med traditionella könsroller, en del tvärtom. Bortsett från städningen, den vill ingen ha. Ush för städning!

Om du frågade min son skulle han nog säga att mamma är tråkig, pappa är mycket roligare, för han vill oftare spela spel och sånt.

Min familj består bara av pappa och mig, så vi är som sambos haah ;) Pappa är underbar han, försöker alltid och fixar. Jag.. hmm… försöker :P