Jag förstår att det är jobbigt att höra. Min bästa tjejkompis har haft det likadant, haft svårt för att gå upp i vikt och fått höra liknande saker.
Hon började styrketräna för att bygga muskler, vilket hjälpte henne. Förutom det kan jag nog inte ge dig något tips, hoppas någon annan kan hjälpa dig! :)

#1, jag hoppar runder i hopp om att börja bygga upp lite lårmuskler. Men hur ska man träna för att bygga upp bysten, alltså musklerna som man har där.

Armhävningar! :) Då jobbar man med dom musklerna.

#3, tack för tipset :) jag ska gå och göra armhävningar genast.

Det var så lite! :) Kom bara ihåg att käka proteinrikt så inte träningen är förgäves. :)

Och glöm inte spänna rumpan-annars kan du få ont i ryggen (det är även bra för bukmusklerna).

Ingen kul tröst kanske men jag var ungefär i den storleken både vikt oh längdmässigt när jag var i trettonårsåldern och jag växte på mig.

Hur lång tid tog det ungefär? :D kram

Det kom smygande under åren tillsammans med bröst och mer kvinnliga former. Vet inte exakt men när det kom men jag tror det började trilla på lite här och var rätt snart efter det där. Nu är jag nog alldeles normal om jag inte tar fel.

Min son som är 29 år har samma problem. Han äter och äter. Men inte går han upp i vikt. Han är runt 183 och väger mellan 55 - 58 kg. Träna, får han inte än för läkaren. Han måste gå upp till 65 först. Det är något med kroppen som gör att träning kan gå fel för honom. Däremot lite lättare sjukgymnastik, går bra.

Men det ligger i min släkt. Har en bror som är mager som en sticka. Själv är jag överviktigt.

Det pratas bara om att gå ner i vikt, så det är bra att denna fråga kommer upp. Tror det är många fler än man tror, som vill gå upp i vikt

min lillebror som e 19 har oxå jättesvårt att gå upp i vikt, men han dricker protein drinkar och tränar fyra ggr i veckan och de funkar för honom. :) de går sakta men säkert. själv skulle jag behöva gå ner ett par kilo men orkar aldrig ta mig till gymmet så jag får väl skylla mig själv ;)

Många säger att det vänder vid 30-års åldern. Vi får se om det stämmer. Han fyller 30 i december. Usch, vad gamla barnen blir, själv åldras jag aldrig

Åh jag förstår dig.

Min syster är runt 27, ~165 cm lång och väger 45 kg.
Nästan alla som träffar henne eller ser henne på bild frågar om hon har anorexia eller någon annan ätstörning.

Tur är, att hon accepterar sig själv, det är lite jobbigt att vara för smal som för tjock. (Inga påhopp för den meningen, tack)
Men så länge kroppen fungerar tror jag inte det är något man behöver oroa sig för egentligen… eller har jag fel? (Själv är jag s.k "normalviktig", 170 cm & 65 kg)

Har du kollat så att du inte har för hög ämnesomsättning?

#0 Har du fått sköldkörteln undersökt, alltså ämnesomsättningen? Man kan få medicin om ämnesomsättningen är för hög. Annars är såklart styrketräning bra, men då måste man vara minst 16 år, tror jag. Alltså, om du ska gå på gym. Annars kan man köpa hantlar i sportbutiker.

Är lika lång som dig och väger lika mycket också. Jag tycker att det är jobbigt ibland men försöker att inte bry mig. Brukar tänka att jag hellre är smal än tjock..

Jag fick dessa råd av en dietist när jag var yngre och ville fläska på mig lite:

Viktigt var att inte försöka äta upp sig på sötsaker, smalisar kan få diabetes precis lika mycket som en tjockis! Man mår inte bra av godis heller, innehåller ingen näring.

Hon sa även att jag skulle äta 6 gånger om dagen. Frukost, mellanmål, lunch, middag, mellanmål, kvällsmat. Och dricka 1 liter mjölk om dagen.

Mellanmålen bestod av en macka + mjölk i princip.

Tyvärr gick jag inte upp i vikt, men jag mådde mycket bättre ändå, fick massa näring i mig i alla fall Kanske fungerar för dig.

#13 Nej det stämmer bra, även om man ser undernärd ut så mår kroppen bra sålänge man tar hand om den, även om man inte går upp i vikt :)

Jag har samma problem själv. Får alltid frågor om jag inte äter ngt, om jag har ätstörningar osv. T o m en läkare ville skicka iväg mig på en behandling för ätstörningar, trots att jag sade åt henne att jag äter normalt, för enligt henne "ingår det i diagnosen anorexi att man ljuger om sina matvanor". Suck!

Nåväl… För att gå upp i vikt krävs det att man äter normalt - frukost, lunch, middag och kvällsmål - PLUS ytterligare två mellanmål mellan frukost-lunch och lunch-middag. Jag rekommenderar inte att sitta och äta en massa onyttig och fet mat bara för att öka i vikt, för det tar din kropp skada av i längden. Det är ju bättre att ha en smal firur än en ohälsosam. Du skriver att du äter normalt och troligtvis är din kropp hälsosam då, trots att du är smal.

Jag kan även rekommendera träning. Personligen har jag svårt för att lägga på mig fett, däremot har jag upptäckt att jag bygger muskler ganska lätt om jag tränar regelbundet och intensivt. (Har dock inte haft råd med ngt gymkort på sistone, så nu är jag ganska tanig.)

Hur gammal är du, förresten? Det är en relevant fråga, för vissa personer kan vara jättesmala upp till en viss ålder och sen händer det ngt oförklarligt med kroppen och de börjar öka i vikt. Jag har sett flera exempel på det i min bekantskapskrets (jag är 30). Är du under 22, tycker jag att du gott och väl kan vänta och se tiden an. Lev hälsosamt; ät regelbundet, nyttigt och rör på dig. Och, faktiskt, lär dig tycka om din kropp som den är. Det må vara en uttjatad klyscha, men jag vet att det alltid går att hitta fel på sin egen kropp - antingen är man för smal, för tjock, har för breda höfter, för små bröst, för hängiga eller för toppiga osv i all oändlighet.

#0MEn herregud, är vi tvillingar eller?? :O är också 158cm lång och väger 38!!! Håller med dig vad du har skrivt, det är jättejobbigt att vara så här smal:(. Mina ben känns som vandrande skelett och mina kompisar har sagt kommentarer som tex. guuud vilka smala ben du har och jämfört dem med sina, för mig är det ingen komplimang iallafall. Börjar bara tänka på det ännu mer….och jag kan inte gå upp i vikt!!!! Är snart 15 år.

Vissa beter sig som om det gör mindre ont om man är smal. Jag har hört hela livet att jag är alldeles för smal, att jag måste äta mer, att jag äter ingenting och det är tydligen okej att säga så, men hade jag varit överviktig hade de aldrig sagt att jag var för tjock och att jag åt hela tiden.

Mitt tips är att försöka äta lite mer, trots att jag vet hur svårt det är. När du känner dig mätt så tar du en liten tugga till och sedan får du sluta äta, för mig har det varit en flera år lång process att gå upp i vikt och nu har jag äntligen börjat få lite mer än skinn och ben
Du kan även äta mycket fet mat, med massa grädde och kolhydrater.

Det blir som en motsats till anorexia, jag minns när jag tränade som mest så var tankarna hela tiden kring, "hur mycket kommer jag måsta äta nu för att kompensera träningen? Hur mycket vikt har jag förlorat? Hur mycket har träningen kostat mig?". Sedan är det även en relativitetsfråga. Jag var sjukligt smal utan att inse det själv, så smal att det faktiskt riskerade min hälsa, och jag vet inte hur det är för dig. Har du pratat med någon, kurator, psykolog, dietist, förälder? De kan vara tuffa men ger ett himla bra stöd.

Jag tycker det är skitsnyggt med kurvor, men har samtidigt lärt mig att jag är bra precis som jag är! Jag har en familj och vänner som älskar mig, vad spelar då resten för roll?

Skickar massa styrkekramar och hoppas att du kan få samma insikt som jag!:)