Jag har inget konkret svar att ge, men jag hade aldrig gett upp min kärlek på grund av föräldrar!

Ni är väl snart 18 bägge två, då är ni myndiga och föräldrarna får allt lov att stå tillbaka, annars är det bara att kämpa sig därifrån. Stampa en fot i backen och gör klart för dem att antingen reder ni ut problemet ögona böj eller så kan de hålla sig för sig själva när ni väl kommit därifrån. Jag skulle sätta hårt mot hårt.

Kan det vara så "enkelt" att de har svårt att acceptera att han håller på att bli vuxen?

Jag tror #2 har en bra poäng där.

Jag har av egen erfarenhet gjort i princip samma misstag som dig bortsett från att det var mina egna föräldrar som sade sig att det inte passade och efter drygt ett år (samt att ha känt varandra i två år innan) tog det slut…

Jag kan tillägga att min mamma är psykiskt sjuk (med shitzofreni osv) och därför försökte jag söka tröst hos andra killar men efter som det alutade med att antingen jag inte trivdes eller att de dumpade mig så sket jag i killar över huvud taget ett tag.

Sedan lite av en slump träffade jag detta exet som jag nämnde ovan. Efter drygt två år med något enstaka "hej hur är läget?" så träffades vi för att "ta igen" lite och prata. Det slutade dock med att vi blev "kk" och tyckte det var något bra (även om vi givetvis umgicks med så att kalla det endast kk är ju inte direkt sant heller). Men till slut fick vi inse att det är vi två som hör ihop helt enkelt och nu har vi varit tillsammans i över ett år utan en tanke på att lämna varandra igen. =)

Det enda du får göra är att ignorera och försöka undvika hans föräldrar till de kan lugna ner sig. Var hemma hos dig och om de börjar babbla så försök att ignorera och om du kan så går där i från. Med andra ord gör allt för att undvika att hamna i situationen.

Prata med din pojkvän och be honom prata med sina föräldrar, du ska inte behöva ta all skit utan någon form av ifrågasättning. Annars tycker om du vågar (och din kille vill ställa upp) att sätta er ner allihop och prata ut. Få dem att förstå du inte är någon billig "slampa" som  kommer förstöra livet för honom.

På så vis kanske de kan acceptera dig till slut men som sagt, håll ut och förstå att föräldrar alltid kan vara riktiga hönsmammor och bli överbeskyddande mer än vad som är nyttigt ibland. Kanske de inte är "ute i svängen" särskilt ofta och vet hur andra ungdomar har och gör det. Jag tror inte de har något emot dig i grund och botten utan det har blivit ett sätt för dem att skylla bort det på istället.

Men som sagt försök att stå ut… Älskar ni verkligen varandra så lovar jag att det kommer löna sig senare! Kanske går ni skilda vägar senare i livet - men att leva med ånger av att man inte gjorde det man velat är inte heller trevligt, tro mig jag vet.

Oj vad jag känner igen mig i din situation, tråkigt nog! Men jag förstår att det kan vara svårt i och med att ni båda bor hemma. Då är man ju så mycket mer beroende av sina föräldrar och vad de tycker.

Men jag skulle vilja säga att det handlar om att välja för och nackdelar. Om det inte är värt det pga. hans föräldrar så är det helt enkelt inte det.

Min blivande mans föräldrar AVSKYR mig. Alltså verkligen, jag är massor av svordomar enligt dem ;) Det har gått så långt att han brytit med dem sen några år tillbaka. Det handlar om ett helt sjukt kontrollbehov och dessa föräldrar vill helt enkelt inte släppa taget om deras illusioner.

Så vad ska du göra? Förhållanden är ju inte alltid en dans på rosor. Men en sak i alla fall. SKIT i vad hans föräldrar tycker, det är inte dom du ska vara ihop med. Dom känner inte dig och dom har heller ingen rätt att döma dig. Ni måste känna efter båda två vad ni vill. Ni är ju fortfarande väldigt unga och det här kommer ju förmodligen inte vara det sista förhållandet ni har i livet! :)

Oavsett så håller jag med #3, det är inte kul att ångra sig.

#1 Jag ignorerade det totalt innan men har alltid fått extremt dåliga vibbar från hans pappa som visade sig att dem stämde, för nu när vi bara är vänner så är han jätte sur när jag är där.
Och det förstör otroligt mycket, mer än vad som kan förstås.

#2 Ja, det stämmer. Mamman har OTROLIGT svårt att släppa, och nu när hon egentligen skall börja släppa honom så tar hon tag i honom ännu mer och då menar jag inte lite!

#3 Han vågar inte, då hans pappa VÄGRAR att tillåta honom säga ifrån och stå upp för sig själv och mig. Så fort killen gör det så fräser pappan och blir fly förbannad och trycker ner honom direkt.
Och nu har dem börjat bråka om att pappan vill att killen ska jobba hos honom i sommar, men killen har sagt nej och stått för det.
Det han fick tillbaka av mamman var: Nu har Evelina fått dig att inte vilja jobba med pappa, hon har fått dig att försöka stå upp och inte vilja jobba.
Detta trots att jag ingenting sagt, jag har bara peppat honom till att stå upp och säga exkt det han tycker, ingen ska hönsa med honom han måste kunna stå för sig själv.
Mamman och pappan egar ihop sig DIREKT och lyssnar ingenting.
Dem är som 12åriga syskon som ska skydda varandra, nej han har inte gjort sådär, men hon gör aldrig sådär och vi har aldrig sagt så.

#4 Jag orkar inte med att ha två föräldrar som avskyr mig.
Jag har varit mobbad sedan dagis, dvs 11år, och jag orkar inte mer mobbning, speciellt inte från vuxna dessutom!

Jag har för övrigt tänkt lite på hur jag ska komma på dem med sitt snackande.
Killen smsar mig när dem börjar med sitt prat och sedan går jag ner till honom och han ser till att föräldrarna inte ser att någon kommer eller hör. Och sedan lyssnar jag en stund och sedan går jag bara lugnt fram och frågar: Varför kastar ni all denna skit som är riktad mot mig på honom? Varför kan ni aldrig ta tag i detta som vuxna människor, som ni nu råkar vara, och ta det face to face med mig.
Det är trots allt MIG ni pratar om!

Enbart tanke, men killen tyckte det lät bra och jag är grymt på.
Drar mig inte från att snacka, problemet är: Det eggar ihop sig och allt dem gjort har dem helt plötsligt inte gjort längre!

#5 Jo jag förstår att det måste vara extremt jobbigt att vara I SITUATIONEN. Mina svärföräldrar bor i en helt annan stad och jag tänker ju på det ändå :/

Tror det är en bra idé att försöka prata med dem, men jag skulle inte bli förvånad om dom inte lyssnar, verkas som att mamman är helt övertygad om att det är du och ABSOLUT inte hennes lilla son som står bakom att han då bl.a. inte vill jobba hos sin pappa.

Av trist erfarenhet vet jag ju att vissa helt enkelt inte klarar av att ändra sig eller förstå att deras barn inte gör precis som dom vill längre.

Om det blir för hårt kan ni ju alltid ta en paus och sen ta upp vänskapen ordentligt när han flyttat hemifrån och förhoppningsvis bättre kan stå upp för sig själv.

#6 Vi bor i samma by, 2km ifrån och bara jag rider runt byn så kan jag få en blick av föräldrarna. Det är jobbigt.

Ja, enligt henne så gör inte hennes son någonting!
Enligt henne så är det enbart jag som gör fel, jag får hennes lille son att stå upp (för han MÅSTE kunna stå upp så inte hans framtida chefer hönsar med honom vilket risk finns för om han inte kan stå)

Ja, det var min tanke med.
Problemet är att jag saknar honom så otroligt nu.
Men jag klarar inte bara av att ha två vuxna mobbare när jag tidigare haft mobbare i 11år och nyligen blivit av med dem!