Oh, stort grattis håller alla tummar!

Åhå grattis då, hoppas det går bra för er med graviditeten! Hur långt gången är du?

Grattis! Håller både tummar och tår för att allt kommer gå bra

Tack! =)

#2 Om jag har har satt rätt datum, så är jag nu i v.8 =)

Grattis!!! :)

Grattulerar!

Grattis! Skönt att du har bestämt dig i alla fall och att beslutet känns bra.

Stort grattis! :)

Grattis :D:D

Är väl inte så konstigt att han är lite osäker om det inte var planerat? Ge honom lite tid ska du se att han smälter det hela!

Grattis!

Tack alla! =)

#10 Helt klart. Men när han säger att det räcker med hans dotter så blir jag lite ledsen. När det var det första han sa när han fick reda på det.
Men vi har inte pratat mer om det, och jag vet inte vart varken han eller jag står just nu.

#11 Han kommer nog att ändra sig när ungen väl kommer och han det har sjunkit in ordentligt..

Jag tycker att det är taskigt att säga som han gjorde både mot dig och barnet faktiskt, respektlöst. Ungefär som att du skulle säga till honom att hans dotter inte duger, gissar på att det skulle bli ett himla liv då. Näe jag önskar dig massor av grattis och kanske en liiiiten avundsjuk tanke

Har ni talat någonting mer om det?

#12 Om det ens kommer så långt. Jag mår väldigt illa om dagarna, och igår fick man som svar "vi får ringa imorgon, så att det snart går över".
Jag vill inte genomgå en abort. Han kan inte tvinga mig, det är jag medveten om, men det är inget kul att sätta ett barn till världen om pappan tycker det är oönskat heller.

Mina tankar går väldigt mycket kring att ge upp allt nu faktiskt. Ge upp allt som har med mitt äktenskap att göra och bara få ro om mig själv och barnet.
Men jag vet att det är att ta i. Jag måste prata med honom och verkligen fråga varför han inte vill ha barnet. Men jag drar på det. För han kommer bara säga att det är pga mitt psykiska tillstånd och att jag inte kommer att klara av både hans dotter och detta barnet.

Det känns som att jag står ensam just nu. Jag får kämpa med allt själv just nu. Jag vill ha någon att prata med. Men jag har ingen aning om vem jag ska vända mig till.

#13 nej, ingenting förutom det han sa igår om att vi får ringa idag så att illamåendet snart går över.
Han verkar blunda för det och jag är rädd för att ta upp det. Jag vet att jag bara kommer att börja gråta och då blir han bara less på allting.

#14 Ibland måste man välja sig själv även om man är i ett förhållande. Som jag ser det, det är inte ditt ansvar att ta hand om hans dotter om man ska vara petig. Sen att du väljer att göra det är ju bara bra! Men du kan inte låta honom välja vad som passar honom bäst, det låter som han mer eller mindre kör över dig. Abort är stort, det är inget man kan ångra dagen efter utan gjort är gjort. Jag tror att det bästa är att sätta sig ner och prata igenom saken, och få fram varför och hur ni båda känner. Jag menar, har man plats och tid för ett barn så har man tid och plats för ett till i regel.

Min sambo vill inte ha barn alls, åtminstonde inte just nu. Han skulle inte bli glad över ett barn, men tyvärr han har faktiskt inget val. Vill han ha sex så får han stå för eventuella konsekvenser oxå, vi är trots allt vuxna människor och trots skydd så kan det hända.

#16 Nej, jag ser inte heller det som att det är mitt ansvar att ta hand om hans dotter. Visst, vi är gifta och bor ihop. Men här bor också hans mamma och hans syster som båda två också gnäller på att det är jag som ska ta hand om ungen. Men jag känner tyvärr ingen jätteansvars känsla gentemot henne. Hon är inte min dotter och kommer aldrig att bli. Hon kommer alltid att välja sin pappa och/eller farmor före mig. Och det verkar alla ha svårt att förstå.
Jag kan leka med henne, jag kan göra allt för henne, men jag har fortfarande inte det bandet till henne som alla andra i den här lägenheten har. Så kommer det att förbli.

Så jag vill ha ett eget barn att ta hand om. Ha någon man kan kämpa för, någon att leva för. Får jag bara någon att ta hand om, någon som är min egen, så kommer jag att må bättre, det är jag 100% säker på.

Vi hade utan skydd i 2-3 månader. Sen skaffade jag ppiller efter min första misstanke om graviditet. Men det pillret passade inte mig så jag var tvungen att sluta. Han visste att det inte funkade, det var han som tyckte att jag skulle sluta. Och nu verkar han inte vilja ta sitt ansvar av vad som hänt.

#14 Vilken jättetråkig situation att du längtar efter barnet, men din man är tveksam. Skulle du orka vara ensamstående mamma? Det är ju inte alla som gör tyvärr… Hoppas verkligen att det löser sig för det bästa!

Om jag tänker mig in i din situation..  då tänker jag på hur det var för mig. Jag blev också oplanerat gravid (då jag var 25). Om mitt barns pappa hade reagerat så som din man gör nu…  jag tror jag hade valt att behålla barnet änddå… men om jag inte hade… så det hade slutat med abort, då hade det definitivt också varit slut med mannen.  Eftersom jag alltid vetat att jag ville ha barn (även om det kom lite tidigare än tänkt) då skulle det inte vara en tänkbar framtid för mig att leva med en man som inte ville ha barn med mig.  Sen vet jag det finns andra som tänker o känner anorlunda. Jag har väninnor som valt att leva barnlösa med sina män, som gått igenom en period med stark fysisk barnlängtan, men avstått för att mannen inte ville ha barn… som numera passerat åldern för att skaffa barn och som verkar glada o nöjda med sina beslut. Så vi är alla olika.  Vad som är rätt för dig det kan bara du själv komma fram till. Det är din kropp och ditt liv och du som mest av alla kommer att leva med ditt beslut oavsett vilket det blir. Hoppas du kommer fram till rätt beslut för dig snart så du slipper oroa dig!

#17 Förstår dina tankar, för jag tänker ungefär likadant själv. Klart man kan tycka om nån annans unge men det är fortfarande inte ens eget barn. Ett eget barn kan man inte jämföra med någon annan, det är någon som du alltid kommer att ha ansvar över och som behöver dig. Eftersom du verkar rätt säker ändå på vad du tycker och vad du vill så bör du inte göra en abort, det känns som att du kommer att ångra dig.

Nu kommer jag nog låta lite hård är jag rädd, men du måste ju prata med honom om det ordentligt. För mig är det självklart att han är inne på att du ska göra abort, eftersom han själv verkar osäker, och du inte säger något annat! Hur ska han kunna räkna ut att du vill behålla barnet när du inte säger det, och inte protesterar när han säger som han gör?

Män kan inte läsa våra tankar, som många kvinnor ofta tycks tro. Tala om för honom hur mycket det betyder för dig, så han förstår, kan ha det i tanken och få chansen att smälta det och bestämma sig för hur han vill ha det. För så länge han är inställd på, och tror, att du vill göra abort så kommer han aldrig vänja sig vid tanken på något annat. Och det blir ju knappast lättare för honom ju längre tid det går.

Vad jag förstår har ni bara "pratat" om det en gång, och då sa han att det räcker med hans dotter. För mig låter det inte konstigt alls, för jag kan då inte komma på många män som omedelbart blivit glada när deras flickvän/fru blir gravid oplanerat. De blir mer chockade, det kommer en stor förändring och saker kan kännas jobbigt. Så innan du tar ut något som helst i förskott får du ju prata med honom, så han vet hur du känner! För varför skulle han börja prata om att behålla barnet, om han själv är osäker och tror att du inte vill det? För vad jag förstår har du inte ens sagt att du vill behålla det?

#21 Anledningen till att jag inte har sagt något är att jag helt enkelt är rädd. Det är ett jättesteg att skaffa barn. Och just nu är jag så osäker på vårat förhållande, att jag inte vet hur jag ska göra eller tänka.

Jag vet att han bara vill väl, innerst inne vet jag det. Och det är det som gör det hela så jobbigt. Han tänker på mig, på vad jag kan tänkas orka med och inte. Och jag tänker på det samma, men räknar också in hur en abort skulle påverka mig.

Innan jag ens säger något till honom, så vill jag veta själv vad jag vill göra. Allt blir lätt så fel annars.
Han har inte frågat mig vad jag känner eller någonting det senaste. Bara antar att allt är bra och att jag inte går runt och tänker alls på vad det är som händer inom mig. Och det får mig att inte vilja berätta heller, fast jag egentligen vill.

Jag skulle lätt kunna prata med honom. Men jag vet inte hur jag ska börja, och jag har ingen som helst aning om när. Han är aldrig hemma och när han väl är det, så pysslar han alltid med något. Jag vill inte störa honom. Vill låta honom hålla på med sitt.
Jag borde ta plats, men jag gör det inte.

Jag har insett att jag kan inte leva som jag gör just nu. Jag måste  ha något/någon att ta hand om för att jag ens ska kunna ta mig upp ur sängen. Nu växer det ett barn i mig och detta kan vara min chans. Men jag vet också att jag mår inte bra alla gånger. Jag vet att allt kommer att förändras om vi behåller det.

Allt är så upp och ner just nu. Jag får ingen rätsida på det.
Jag vet bara att det kommer bli sjukt tufft att ha ett barn, men jag vet att jag aldrig kommer att klara av att genomgå en abort. Om jag inte har något som håller mig uppe efter det. Att genomgå en abort och ha det som jag har det idag, skulle bli min död.

#22 Bestäm en tid med honom. Säg att du vill prata ordentligt, och så bestämmer ni en dag och tid när ni gör det.

Sen funderar jag på vad du är rädd för? Tidigare i tråden låter det som att du är beredd att bli ensamstående med barnet. Vad kan då förvärras med ett prat med din man? Absolut ingenting, mer än att ni möjligtvis tillsammans kommer fram till att det är bäst så… Och i bästa fall kommer ni överens om att ni behåller det, tillsammans.

Sen kan du inte veta att han inte går och tänker på det, min erfarenhet är i alla fall att folk kan vara extremt bra på att "gå och gömma sig" när saker blir jobbigt. Tränga undan det så gott det går, undvika "grunden" till det jobbiga (i detta fallet dig) och se till att ständigt ha något att göra. Det är mycket sällan män tar första steget i såna här lägen, men det betyder absolut inte att de inte lyssnar och försöker förstå när det väl tas upp.

Jag är också inne på Alex spår, det är din chans att rädda det hela, om du tar tag i det hela, är saklig, och förklarar noga, och förmodligen får du upprepa dig om ett tag, för din man är chockad.

En man har aldrig samma band som mor/dotter. Han ha inte burit eller fött fram sin dotter, därför förstår han förmodligen heller inte vad som fattas dig, vad som gör att du skiljer på hans dotter och ditt ofödda barn. Kanske ser han det hela fel, att det gnager honom. Kanske är han rädd att hans dotter kommer att få leva i skuggan av ditt barn?

Som du säger så ser han förmodligen till ditt mående också, och han har en dotter, han har förmodligen sett hur en graviditet påverkar modern över tiden. Han känner/ser ditt tvivel och bara summerar att du inte verkar redo eller något sådant tror jag. Han är rädd, rädd om dig, sitt barn, sig själv och förmodligen känner han osäkerheten som hänger över eran relation.

Jag tror att du behöver komma fram och ta plats som du säger, och visst kan du prata med honom, men får jag tro mitt så är det ännu bättre att visa hur du känner. Ditt kroppspråk säger allt, och jag tror av vad jag kan utläsa att det är just det han tolkar. Och ni verkar vara lika oroliga över denna förändring och helheten. Prata och försök hitta styrka och trygghet hos varandra. Det känns som om du vankar hemma och han flyr till jobbet för han inte vet hur han ska göra? Ni blir snart två tickande bomber som exploderar om detta inte tas itu med. Det är vad jag gissar på

En fruktansvärt jobbig situation ni har hamnat i men jag måste ändå påpeka att du verkar se det här eventuellt kommande barnet som antingen din räddning eller din undergång.

Visst handlar det om dig och din kropp men det är en ny människa som eventuellt ska komma till världen och denna människa ska i så fall få födas för sin egen del. Inte för att "laga" en mamma som mår dåligt.

#25 Jag måste hålla med bumbleboo här

håller med #25. Det är ett tungt ansvar att lägga på ett barn. Det ska inte ha en uppgift innan det ens har fötts.

#23 &#24
Jag förstår erat tänk. Och jag håller med er också. Men allt är så rörigt i mig just nu, att jag inte ens vet hur jag ska göra.
Jag är rädd av så många anledningar. Jag är alltid rädd. Att sen kanske mista den man älskar pga att vilja föda ett barn, det gör mig vettskrämd. Men jag vet också att det är så det kan bli.
Det är ett sånt stort ansvar att skaffa barn. Jag känner att det är dags för mig att göra någonting sånt här. Men jag är ändå rädd. Det är ju något stort och något som kommer att förändra mitt liv på ett eller ett annat sätt.

Jag vet inte ens om det jag skriver har något som helst sammanhang eller ens är vettigt. Jag vet inte ens vad det är jag tycker längre.

#25 Självklart är det så. Jag vill se barnet växa upp och bli en egen individ. Få ta del av dens liv och vara delaktig.
Det jag tänker på är att föder jag barnet, så hinner jag inte tänka så mycket på mig själv. Då är det alltid barnet som kommer först. Och det är just det som kan hjälpa mig.
Att få ta hand om någon annan, att få känna att man har någon. Att känna att jag inte är ensam.
Det är för oss båda som jag vill att det ska födas. Att bara vilja ha det fött för min eller dens del, är ju egentligen bara fel. Jag vill att denna krabaten ska födas så att vi kan skapa ett liv tillsammans. Barnet växer inom mig. Och jag vill fortsätta se det växa och få vara delaktig. Jag skulle aldrig någonsin göra något endast för min skull. Jag vill göra det för oss båda. För oss alla 3. Jag vill att vi ska bli en familj. Att hans dotter ska få ett syskon. Att min pappa äntligen ska få bli morfar.
Jag vill inte ha barnet för att endast kunna fixa mig själv.
Jag vill ha barnet för att få se den utvecklas. Inte för att rädda mig själv.

Vad händer med dig när barnet växer upp och inte längre behöver dig på samma sätt? Finns det inget bättre sätt att laga sig själv på än att skaffa barn?

#29 Även jag blir äldre. Man vet aldrig hur framtiden kan bli. Men jag vet vad jag vill. Och jag vill föda barnet för bådas skull. Jag vill bli mamma åt ett barn och se det växa upp.
Att det sen kan hjälpa mig, det är egentligen bara ännu en anledning till att behålla.
Men jag tänker aldrig i hela mitt liv behålla ett barn bara för att få mig själv att må bättre. Då glömmer jag det viktigaste som finns. Och det vill jag inte göra.

Ett nytt liv ska födas, och jag vill göra allt jag någonsin kan för att allt ska bli bra. Barnet förtjänar det.

Dåså! Kila raka vägen till maken din och berätta vad du känner och vill! Eller skriv ett brev om de känns lättare.

Du har fått en hel del brainstorming nu, hur känns det mot för när du startade tråden? Bättre? Isåfall tycker jag verkligen att du ska satsa. Käbner du dig mer osäker så fundera mer, överväg för och nackdelar ett tag till, vinkla, vänd, vrid, men överanalysera inte :)

Känns det som sagt bättre så satsa. Jag hade satsat. Jag hade försökt uppnå en positiv respons hos maken genom att visa att det här vill jag.

#32 Det hade jag redan från början. Och jag kan inte säga att det varken är bättre eller sämre just nu. Det är så mycket som händer inom och runt mig nu, så jag vet varken upp eller ner.

Jag ska försöka att koppla bort lite. Ta en dag i taget och verkligen känna efter vad jag kan tänkas klara av. Vad jag vill vet jag redan. Men om det är rätt just nu, det är mest det som är frågan.

Jag bara velar just nu. Fram och tillbaka och hit och dit. Jag kommer snart att komma fram till rätt beslut. Jag vet vad jag vill och vad jag inte vill. Men som sagt, frågan är om det är rätt.

Jag tycker fortfarande att du ska prata med din man, så ni får prata om det och fundera tillsammans. Ni är trots allt två om det hela.

#34 Yes, att prata med honom måste jag. Måste bara hitta rätt tillfälle först. Och det är inte det lättaste.

Det där fullt rätta tillfället dyker aldrig upp, man måste helt enkelt ta tjuren vid hornen och börja prata med varandra. Varför inte bara brainstorma med varandra?

#36 För det första är han inte den lättaste att prata med alla gånger. Idag hade det varit världens bästa dag till att ta upp allt, då vi varit på möte och han ser mig idag, han vet att jag är ledsen och behöver honom. Men han jobbar. Och kommer inte komma hem förrän sent ikväll då jag troligtvis redan ligger och sover.

Så att bara sätta sig och prata med honom är inte det lättaste tyvärr. Jag hade gjort det för längesedan i så fall.

#37 Det ni behöver prata om är så viktigt och stort att det bara är att ta sig tid. Be honom ta ledigt eller vad som helst, men skjut inte upp på det!

När jag var ca 19 år mådde jag väldigt dåligt både fysiskt och psykiskt. Istället för att ta itu med mig själv samlade jag på mig massa hemlösa djur. Det var lättare och skönare att ta hand om dom än mig själv. Detta gick ut över min dåvarande fästman, som inte trivdes med situationen och dessutom fick ta hand om mig åt mig… När han lämnade mig rämnade min värld och djuren var jag tvungen att kasta ut, och kvar stod jag med en ångest så svår att jag trodde att livet var slut.

Vad jag vill säga är; skaffa inte barn för att springa ifrån dina egna problem, för det kommer garanterat att bita dig i arslet. Problem växer inte bort, och försvinner inte för att man vägrar lyssna på dom.

Så för ditt OCH barnets skull, jobba med dig själv! Och innan det är försent, jobba på din relation till din man!

Jag tycker inte det låter rättvist att du lägger över så mycket av dig själv på honom. Att han "ser dig idag" men måste jobba? Ser du honom? Behöver han prata om det här? Ska du bara vänta på att han tar tag i alltsammans och fattar ett beslut, först om att prata och att sedan bestämma vad som är rätt beslut för er?
Visa vad du vill, var tydlig med att ni måste prata om det här. Om ni inte ens kan prata i er nuvarande situation, hur tusan ska ni kunna uppfostra ett barn tillsammans? Hur ska er relation kunna fortleva om ni inte har en fungerande komunikation? Och visst, han kan säkerligen vara svår att prata med, men är det en anledning till att inte ens försöka?
All respekt för att man mår dåligt vissa perioder av sitt liv - men ett redigt grepp i kragen om man ska blanda in fler och sätta barn till världen.
**
Bra skrivet Epicindy**

Instämmer med epicindy att detta är så viktigt att prata om NU så det faktiskt går före både arbete och nattsömn. Om du inte kan be honom stanna hemma från jobbet så se själv till att inte gå o lägga dig innan han kommer hem.  Om det är så att du inte klarar att ta tag i detta och prata med honom nu, att du inte är nog stark, osäker på dig själv eller för rädd, så tag hjälp!  Det finns kuratorer på kvinnokliniken på varje sjukhus, som jobbar med att prata med nygravida, både såna som vill göra abort och såna som inte vet… kuratorn kanske kan hjälpa dig att få lite ordning på dina tankar ock känslor, och med att ta upp det ni faktiskt måste prata om!

#30-40 Det ni säger är säkert rätt. Men jag har fortfarande sagt att jag inte har haft möjlighet att prata med honom ännu, fick reda på detta för två veckor sedan, han jobbar dygnet runt, har folk runt sig hela tiden, jag mår dåligt. Det är inte det att jag inte vågar försöka. Jag vill bara att allt ska vara lugnt runt omkring när man ska prata om något så här viktigt så att allt inte spårar ur!

Och jag jobbar med mig själv. Varenda eviga dag. Jag har kommit en jättebit på väg och känner att jag nu klarar av att ta hand om ett barn. Vilket jag inte gjorde för ett halvårsedan.
Att jag kanske har utryckt mig klumpigt i tidigare svar, är just för att jag är så förvirrad och varken vet upp eller ner.

#41 Som sagt, bestäm ett tillfälle. Ring eller skicka ett sms där du säger att ni behöver prata och att han får se till att ta sig tid till det när det passar.

Jag tycker du gör ett jätte bra jobb med tanke på att det är inte bara fysiskt du förändras utan även psykist och då att behöva ta en diskussion om just det som förändras innom dig och som du vill behålla och motparten inte är i närheten och motaglig , kan jag tänka mig är mycket jobbigt.

Men som ovanstående tycker jag du ska föröka att ta diskussionen även om du blir tvungen att tvinga honnom att vara hemma ifrån jobbet eller inte så är det ju eran framtid det handlar om och tyvär kan man ju inte stoppa klockan utan tiden rinner iväg.

Jag sj har inte barn och planerar inte att skaffa innom de första åren men har många vänner som är i dig situation och kan på sätt och vis tänka mig hur jobbigt det måste vara för dig.

Kram hoppas allt löser sig på allra bästa sätt för er.

Jag ska prata med honom, det måste jag ju. Men jag vill fortfarande känna att jag klarar av det, att allt är lugnt runt omkring och att han är mottaglig för det jag tänker säga. Annars är det ingen idé.
Är han stressad, jag mår dåligt, så blir det inget bra av det hela. Så jag tänker ta det i min takt. Måste ta det i min takt.

Jättestort Grattis till dig Emelie!

Trots att jag inte vill, så kommer jag att få gå igenom en abort. Det känns åt skogen just nu och tårarna bara rinner.

Jag ville detta. Jag VILL ha detta barnet. Men inser att det är omöjligt just nu. Det är hemskt

Varför omöjligt?

#47 Min man är inte med på noterna. Det passar inte just nu helt enkelt.

Oj vad jobbigt.. känner verkligen med dig 

Vet han om att du egentligen vill ha barnet och hur ledsen du är över att göra abort?

Ta emot stöd och hjälp som erbjuds (kurator) för att klara hantera detta.  Det är ju inte bara en fysisk grej att ta bort det, kommer bli nån annat sorts sår efter detta också som kan behöva "pysslas om". Hoppas din man i alla fall kan ta det på allvar och delta seriöst i kuratorssamtalen och kvalitets samtal med dig, så han inte tror det är ungefär som att gå o klippa håret menar jag, eller tror att efteråt är allt precis som innan -hokus pokus.

Tänker på dig fast jag ju inte ens känner dig …

Usch vad jobbigt :( Ar han sa emot barnet sa hoppas jag verkligen att han tar sig tid att ta hand om DIG nu efterat. Later som att ni i allmanhet behover prata och ta hand om varandra mer.

Jobbigt är ju bara förnamnet!  Om det hade varit jag (men det är det ju inte) skulle jag inte ta bort ett barn jag vill ha, inte för någon man i världen.

Jag tänker på dig och hoppas som ovanstående att du ska få mycket stöd och hjälp av din man.

#51 håller emd dig, hade heller aldrig gjort abort för ågon annans skulle. har man varit med och skapat dte får man ta hand om det.

Jag hoppas att din man inte bara tänker på sig själv, utan även tror att detta är bäst för dig i längden. Annars är hemskt bara förnamnet…

Ta hand om dig!

Min man tänker på mig. Jag mår trots allt inte bra och han är rädd för att det kommer bli för mycket för mig att skaffa barn nu. När vi dessutom inte har någon riktig stans att bo, när vi har hans dotter, när han har så mycket inom jobb det närmsta, så är det bäst så här.

Jag skulle kunna tänka mig att behålla barnet om det hade varit så att han inte ville ha barn överhuvudtaget med mig. Då hade jag lämnat honom och behållt barnet. Då hade det inte funnits något val.
Men det är bara det att det inte passar just nu och kommer inte att göra inom det närmsta året. Men när allt har lugnat sig, när han inte behöver jobba ihjäl sig, när vi har någonstans att bo som man kan kalla hem. Så kommer vi också att bli en riktig familj.

Så det blir nog bäst så här för allas skull. Nog för att en abort kommer bli ett helvete. Men det blir nog så här. Tyvärr.

Beklagar verkligen!

Jag förstår dock hur din man tänker, vill påstå att det är just det som kännetecknar en man - att beskydda, värna om oss, se till att vi mår bra och att han kan ha ordnling på läget innan familjen växer. Han verkar vilja ditt och barnets bästa, även om jag får intrycket av att kommunikationen är bristfällig. Jag är dock helt hopplös på att tolka folk, men det är vad jag tror.

#56  Jag tycker inte et vittnar om att han är särskild bra på att "beskydda och värna om o se till att hans tjej mår bra", att han har oskyddat sex med henne när han inte vill ha barn.

#56 Jag håller nog inte med om att det är "mannens uppgifter" att skydda, värna, se till att vi mår bra.

Det är ett gemensamt ansvar i en relation och har ingenting med kön att göra tycker jag.

Även sådana här svåra beslut borde vara gemensamma också i den mån det går.

I detta fallet så verkar ju inte utgångsläget för ett barn det mest ultimata men det hindrar ju ändå inte att det kan bli väldigt bra.

Jag lider med Emelie och önskar att det kommer att bli bra oavsett vilket val.

Jag menade inte att det är mannens uppgifter, utan mer ett kännetecken på den roll dom själv brukar sätta sig i.

Självklart borde han dock ha skyddat sig, den biten tänkte jag helt enkelt inte på just nu.

Givetvis ska besluten även vara gemensamma, men i detta läge hamnar antingen ena eller andra i kläm.

Självklart känner jag också med Emelie och tycker detta är oerhört trist, men jag försöker se ur makens synvinkel också, varför han reagerar som han gör. Men det är hopplösa gissningar då jag inte ser heltheten, utan bara grubblar här över nätet.

Nu har jag suttit och skrivit ner lite om hur jag känner det. Och det kommer jag sen att skicka till honom vid ett bra tillfälle. Antingen när han inte är hemma på hela dagen, eller när jag inte är hemma. Han behöver fundera.
Det är upp till honom nu. Barnet ska födas om det är meningen med det.

Vill han inte, så får det vara så. Men kan han tänka sig att ändra sina planer lite, så kommer det inte att finnas någon som är gladare än mig.

Jag håller tummar och tår för att han ska tänka efter lite och se vad han kan göra för att det ska fungera.

Tänkte just föreslå ett mail till din man. Så har jag alltid gjort när det har kännts övermäktigt att lyckas öppna munnen och säga vad jag känner. Lite pinsamt och känns fånigt om man bor ihop. Men måste det ut så måste det ut. och oibland är det allra bäst att motparten, din man alltså, får läsa utan att svara mitt i alltihop. Han får möjlighet att tänka och ta in på ett annat sätt och kanske blir svaret annorlunda än om ni hade pratat.

Jag förstår hur otroligt kaotiskt det är. Jag blev gravid tillsammans med en kille som absolut inte ville ha barnet och som dessutom var väldigt förtryckande. jag visste att han var fel kille för mig och att jag inte mådde tillräckligt bra för att bli mamma, men ooooj vad jag ville ha det där barnet. det hade kunnat förändra mitt liv då, trodde jag. Men det blev abort istället. idag är jag glad för det. Det hade inte gått bra. Jag glömde så småningom bort den där enorma längtan och kärleken jag kände för det där lilla livet inuti mig.
Kanske kan man inte jämföra våra situationer men jag förstår en del av det.

Börja med det här brevet till honom och invänta en reaktion och ett svar. Försök leva som innan du blev gravid även om illamåendet vill ta död på en ibland nästan och alla hormoner bara sliter i en. Svårt att inte föreställa sig livet om du skulle behålla barnet men försök håll dig till nuet. Tänk på brevet.

Jag önskar dig all lycka till i allt det här. Tänk att det här kaoset inuti och utanför dig inte kommer att bestå hela livet. Var inte rädd för kaoset. Låt det bara finnas, låt känslorna komma för det kommer att lösa sig så småningom ändå på nåt sätt. Jag vet dock hur svårt det här är. Jobbar på det här med nuet varenda dag, men det är svårt.

Gör saker som du mår bra av. När brevet är skickat ligger bollen hos honom, sen får du agera utefter hans reaktion och svar när det kommer. är det ett mail du skickar kan du ju föreslå i mailet att han skulle kunna svara via mail också. Förklara hur jobbigt det är för dig att det är så svårt att få tid till att prata om det här.

Önskar lycka till en gång till, hade inte egentligen tänkt skriva nå mer efter det första. :P

Kram

Jag stack från min man igår. Packade alla saker och åkte hem till mina föräldrar.
Han är så nära på att förlora mig och ändå vill han inte behålla barnet. Jag gör som jag vill säger han, men han vill inte nu.

Jag hoppas på att få prata med honom på allvar idag. Jag måste prata med honom idag. Om allt löser sig, vilket jag hoppas, så blir det en abort.
För barnets skull.

Jag älskar honom för mycket för att vilja förlora honom. Och att föda ett barn som inte har någon pappa är något jag absolut inte vill.

Jag velar fram och tillbaka. Mycket medveten om det. Men efter detta bråket så har jag insett att han betyder för mycket för mig.

#64 Vad skönt, nu låter det som att du har hittat dig själv och jag tycker att du resonerar klokt. Jag håller tummarna för ett lyckligt slut på detta!

Han är så nära på att förlora mig och ändå vill han inte behålla barnet.

Jag kanske misstolkar dig, men jag tolkar det nästan som utpressning från din sida. Att du lämnar honom om han inte vill behålla barnet. Men då förstår jag inte varför du i nästa mening vill göra en abort, för barnets skull? Du får gärna förklara, det är tråkigt att bli missuppfattad om en sådan här sak.

Hoppas du får pratat med honom idag!

#66 Nej, klart det inte är utpressning. Han vill inte ha barnet. Vare sig han förlorar mig eller inte.
Och jag tänker inte lämna honom. Jag hoppas ju på att allt blir bra. Jag älskar honom för mycket.

Det är för barnets skull jag gör abort. Jag vill inte föda ett barn som sen inte kommer ha någon pappa. Jag skulle säkert klara av att ta hand om barnet själv. Men det är inte det jag vill. Jag vill att båda ska vara med om det.

Han vill inte. Då vill inte jag heller.

Varför for du därifrån?

Var spårade det ur och blev ett bråk och vad var det han sa som fick dig att sticka därifrån?

Kom det där brevet iväg?

#68 Jag åkte iväg för att fika med två vänner. Blev lite senare än vad jag trodde det skulle bli, och han blev arg.
Han ringde upp och samtalet bröts. Då fick han spel och trodde att jag klickade honom.

Skickade lite sms till varandra och då kom det vanliga. "Du behöver inte komma hit igen".
Sa att han var dum och att jag kommer hem så vi får prata. Men nej, han hade inget mer att säga mig.
Så jag skrev att jag hämtar mina grejer sen. "gör du så!" fick man till svar.

Åkte dit och såg att han hade sin kompis där. Vilket fick mig att bli ännu argare. Så jag gick bara in och började packa ihop mina saker.
Tog tydligen med mig fel saker och han började slita och dra i grejerna. Då slog jag till honom.

Då bröt det ut på riktigt. Efter en stund med elaka ord och hans försök att hålla mig på avstånd så började jag packa ner resten av grejerna.
Då kom han med att han ville ha ringen tillbaka och jag orkade inget annat än att kasta den till honom.
Sen stack jag.

Åkte hem till mamma och bröt ihop totalt. Bad henne att köra mig tillbaka så att jag kunde hämta resten av sakerna. Tre säckar fulla blev det.

Efteråt ringde han och undrade varför vi inte kunde prata och att han inte förstod någonting. Jag förstod inte heller och jag ville prata med honom. Men jag fick inte komma hem.

Det blev några sms senare på kvällen och det var nära att vi skulle träffas för att prata. Men han mådde för dåligt och tog till spriten istället.
Men det blev fler sms och han vill inte ha barnet. Han säger att jag gör som jag vill, men han vill inte.

Så jag tänker inte tvinga honom.

uujjjjj…

ville önske jag kunde trolla er båda två till en riktigt bra samtalsterapeut på diekten.  i lugn o ro och med proffhjälp få pratat om allt viktigt.

Förlåt mig men vad är det för en konstig relation då du liksom accepterar att det är som vanligt att han säer att du inte inte behöver komma hem nå mer?

#71 Jag accepterar det inte mer. Det var därför jag stack igår.
Vill han att det ska funka så måste han sluta säga så till mig. Annars kommer jag inte tillbaka till honom.

Kanske är jag som förenklar saker och ting men jag hade aldrig någonsin accepterat att min sambo sagt så till mig. Det är respektlöst och omoget framför allt. Dumpa honom och behåll ungen om du vill det, han skiter ju uppenbarligen i vad du vill så varför ska du göra som han vill? Även om du älskar honom nu, så är det honom du ser en framtid med, med eller utan barn?

Dessutom så finns det många barn som växer upp utan en förälder, finns inget som säger att ett barn blir lyckligt bara för att det finns två föräldrar så det argumentet håller inte för mig iaf.

#73 word

#73 & 74 Ni behöver inte förstå mig. Och jag tror inte jag orkar att förklara så att ni kan tänkas göra det heller.

Men jag vet vad jag vill och har i stort sett bestämt mig.

Alltså jag förstår nog vad du menar TS. Vi vet inte alla bitar i erat förhållande och man kan ha riktigt starka känslor för någon som har konstiga och dumma grejer för sig, för man försöker fokusera på det som är bra. Men är du säker på att det inte handlar om att du helt enkelt är rädd att bli ensam och att du längtar så mycket efter den här "lilla familjen"?

Ofta låter man sig ta skit bara för att man ser det som enklast. Slippa ta striden.  Det kanske inte händer så ofta men bara det att han säger till dig att "du gör som jag säger", inte tar sig ordentlig tid att prata och säger en sån dum sak, som nu rubriceras som "det vanliga", att du inte behöver komma hem alls för att det drog över tiden på en fika med din väninna, det är tillräcklit för att bryta ner en. Är du verkligen starkare med honom än utan honom?

Än har det inte löst sig mellan oss. Nu vägrar han att prata med mig.
Jag har varit så ledsen och bara gråtit. Men nu är jag mest bara arg.
Han har sumpat sina chanser till att få detta barnet ofött.

I tisdags slängde han i ansiktet på mig att han har skrivit ut papper om skilsmässa. Efter det har jag inte hört ett ljud ifrån honom.
Mamma har pratat lite med honom, och till henne säger han att det finns en chans till att lösa allt. Men än har han inte sagt något till mig.

Så för mig är det över nu.

Jag har samtal om abort på tisdag. Men jag tror att det blir att jag avbokar den tiden.
Annars har jag en tid på torsdag för inskrivning.

Tiden har runnit ut. Det är för sent för abort nu.
Min man har haft en månad på sig att hjälpa mig med kontakten med mvc, men han har hela tiden sagt att det är jag som måste kontakta dem. Från första början har jag sagt att det är något jag aldrig kommer att klara själv. Att jag vill ha hans hjälp. Men jag har inte fått någon.
Jag bad mamma om hjälp. Min man blev fly förbannad och ja, här står vi nu. Han har sumpat sina chanser totalt.
Nu får han nästan skylla sig själv att han kommer att ha ännu ett barn att behöva ta hand om.

Nu tänker jag bara tänka på mig själv och den lilla som bor i min mage =)
Alla är så glada för min skull. Min familj stöttar mig och alla jag har pratat med tycker jag ska behålla. Så allt känns helt okej. Trots att allt har blivit som det blivit med min man och allt.

Oj vilken karusell!! Hoppas verkligen att det loser sig pa ett eller annat vis :S

Blir lite bekymrad när du skriver att din man får skylla sig själv, för till syvende och sist är det ju barnet som kommer i kläm om pappan inte vill veta av det…

Hoppas att allt löser sig för dig och att du orkar med knodden även om det blir skiljsmässa. Toppen att du har stöd från din familj!

#79 Skrev att han nästan får skylla sig själv.
Han har haft tid på sig att hjälpa mig genom en abort. Men han har inte velat.
Vad ska jag göra?

Barnet föds. Han har sagt att han inte har tid med ett till barn. Men vem vet vad som händer. Kanske kommer han finnas där för barnet ändå? Ingen som vet.
Men mellan oss kommer det inte att lösa sig. Inte på ett bra tag iaf.

#80 Åh som jag ändå hade svaret på vad du ska göra! Jag vet bara vad jag själv hade gjort, men vi är två helt olika personer så jag kan helt ärligt inte säga ett smack…

Kan bara önska dig lycka till och hoppas att allt löser sig till det bästa!!!

Hur går det för dig?

Har idag pratat med en barnmorska om abort.

Jag vet fortfarandet vad jag ska göra. Men fick lite information.

På torsdag morgon ska jag till en läkare som ska kolla exakt hur långt gången jag är och senare på eftermiddan blir det ett möte med en annan barnmorska där man ska prata om vad som händer om man behåller.

Mellan min man och mig är det inget förändrat. Pratar inte vidare mycket.

Hur gar det for dig Emelie? Har du pratat nagot med mannen din, och hur star det till med barnet?

Barnet mår bara bra =) Fick se "han" (som jag gärna kallar den lilla i magen:P) för första gången i torsdags. Och efter det är jag helt säker på att behålla.
Visst har jag dessa dagar med tvivel. Men Bebis ska allt få födas =)

Och ja. I torsdags så gick han lite för långt. Han hotade mig. Men ångrade sig snabbt och kom hit och var totalt förstörd. Han blev helt enkelt chockad över att få reda på att jag hade bestämt mig för att behålla. (Det är dock ingen ursäkt för att han hotade mig)

Han fick se bebis han också och lovade att finnas vid min sida oavsett vad som händer. Och det känns skönt. För innerst inne visste jag att han inte kan strunta i ett barn så. Han kämpar för fullt med sin egen dotter för att hennes mamma inte "klarar" av henne.  Och vill att ett barn ska ha sina båda föräldrar närvarande.
Han är helt enkelt rädd. Och det får man verkligen vara. Jag är också rädd. Livrädd.

Men Bebis mår bra, och det är nog det viktigaste. Är nu i vecka 12+6, så går alltså in i vecka 13 imorgon =)
Och självklart kommer här en bild på mitt lilla liv!

#85: Du är inne i vecka 14 :) Du är nu i 13+0 = vecka 14.

#86 Hmm, det där kommer jag aldrig att förstå mig på :P
Men man är alltså en vecka längre gången än vad man egentligen säger?

#86 Du är 13 veckor gången, men inne i vecka 14. Det är skillnaden.

#87: 13 + 1 betyder att man har gått 13 fulla veckor och nu är 1 dag över 13 veckor. Då är du inne i den 14e veckan. Om du förstår. När du säger 13 så är det 13 veckor avklarade, sen +1,+2,+3,4+5 eller +6 beroende på hur många dagar fler än 13 veckor du är. Så.. Du är i vecka 14 och har 13 veckor + 1 dag avklarade och "lagda bakom dig" :P