Jag vill börja med att beklaga att du haft så dåliga erfarenheter tidigare. Tråkigt att det blivit så att yngre tjejer låter sina pojkvänner hållas, fast de egentligen inte vill ha sex utan bara kel… Skönt att du kommit bort från det och grattis till din nuvarande kille som verkar vara ett kap!

Du ska veta att du är långt ifrån ensam om att vilja umgås hela tiden med din kille, det är (oj vad jag låter lastgammal nu) väldigt vanligt att yngre tjejer och killar vill spendera all tid tillsammans. Tyvärr är det inte alltid det bästa. Om man gråter när man inte är med sin kille, så saknas en byggsten hos en själv. Försök att tänka positivt istället när tårarna tränger sig på. Tänk på hur lycklig du är som har honom, och hur härligt det kommer bli när ni träffas nästa gång!

Min första kille och jag spenderade all tid vi bara kunde tillsammans. Vi bad varandra om lov att göra nåt annat än att umgås med varandra, vilket jag nu i backspegeln ser som ett destruktivt beteende. Om man inte kan tillbringa tid med sig själv eller med sina egna vänner, utan alltid vill ha sin partner där, så stryper man en del av sin personliga utveckling!

För vad händer den dag förhållandet tar slut, eller nyförälskelsen svalnat? Jo, hela ens värld rasar! För mig var det en total katastrof när jag förlorade den killen, för jag visste efter tre år intensivt tillsammans med honom inte längre vem jag var när jag var ensam! Alla våra gemensamma vänner gick i princip upp i rök för oss båda, pga ett svårt uppbrott. Det innebar att jag hade nån enstaka vän kvar, och kände mig ännu mer ensam. Inte bra för fem öre…

Nu är jag tillsammans med en man jag betraktar som mitt livs stora kärlek. Men ändå, eller kanske just därför, vill vi vara särbos! Jag har med åren lärt mig att uppskatta ensamtid, att inte behöva förklara vart jag ska eller var jag har varit. Vill vi umgås så gör vi det, men vill vi ha en natt ifrån varandra så tar vi det! Jag glädjs med honom när han haft kul med en polare, och han med mig.

Tro mig, jag vet hur ont det gör att längta efter sin älskling! Men du får också tro mig när jag säger att det bästa är att du tar itu med orsaken till att du känner så, hellre än att ni blir iglar på varandra. Vad är det värsta du känner och tänker när du är ensam? Är du rädd att han gör dumheter? Känner du separationsångest? Vantrivs du att vara ensam?

Cindy ger alla de goda råd jag kunde komma på och några till

Vad roligt att höra att det vänt så totalt för dig! Det är tyvärr inte helt ovanligt att känna som du gjorde och det är så synd att det är så när det går att må bra i det hela.

Du pratar om den rätte och ja, eftersom du känner dig trygg, avslappnad och respekterad och älskad för just den du är så skulle jag säga att han är den rätte för dig nu :)

Jag tänkte lite ikring ditt självförtroende och det faktum att du knappt klarar av att vara ifrån honom. Självförtroendet har ju förbättrats och det är toppen, men det kan vara bra om det förankras i dig själv på känsloplanet. Låter kanske som rotvälta men jag menar helt enkelt att det du upplever och känner borde stärkas så du inte tvivlar på det alls. Jag har haft ett uselt självförtroende förut, och det påverkade mig väldigt negativt eftersom jag pga. det blev så osäker i mig själv. Även jag upplevde då att det var svårt att vara själv, det var andra som gjorde mig till en helhet för själv räckte jag inte till. Ska väl inte påstå at det är på max nu idag men det är betydligt bättre vilket har lett till att jag är tryggare i vad jag tycker, tänker, känner osv. Visst kan jag sakna mig grön efter killen, han är min allra bästa vän och allt känns så självklart med honom och vi gör en massa roliga saker tillsammans. Men jag kan hantera det och vet att vi kommer ses sen.

Tack ni är så snälla!
#1
Nej alltså jag litar så otroligt mycket på honom det är mer att jag vill vara med honom istället för hans vänner haha! Sen finns det ju par som ex killen säger att hans flickvän inte får träffa andra killar eller överhuvudtaget chatta med andra killar på msn. Min killkompis var helt chockad igår på msn att jag fick chatta med honom. Men vi har då sagt att det är väll klart man får vara med vem man vill och festa med vem man vill. Han litar på mig att jag inte gör något och jag litar på honom! Så det är skönt. Jo jag känner mig ofta ensam, men har suttit och tänkt lite och det kan bero på att jag har hoppat av skolan och är hemma hela dagarna och tar endast hand om kaninerna i min kaninuppfödning. Det är väldigt mycket ensam tid och då blir det lätt att man tänker alldeles för mycket. Och min allra bästa vän jag någonsin, vi träffades nästan dygnet runt varje dag i 6 år. Hon skaffade pojkvän nu i oktober och efter det har vi bara träffats en gång!! Och hon vill aldrig träffas längre hör aldrig av sig och så! Det gör att jag inte har henne att umgås med heller! Men jag jobbar otroligt mycket på att inte ex. gråta eller så, den här veckan har gått väldigt bra, klart jag saknar honom men inte alls "lika mycket" eller vad man säger. Det är inte lika olidligt i alla fall! 
Tack för att ni bryr er,

Jamen dåså! Då ställer pseudodoktor Cindy diagnosen kärlekskrank! Vad tråkigt att du inte kan dela din glädje med väninnan som gått upp i rök.

Men det finns fler fiskar i dammen! Själv har jag inte heller så lätt för att "skaffa" nya nära vänner. Men håller man ett öppet sinne, och inte bara sörjer den förlorade vännen, så går det faktiskt!

Att du hoppat av skolan och inte har nåt annat för dig låter trist. Kan du inte försöka hitta en praktikplats, kicka igång en kaninförening eller hitta på nåt annat som kan ge lite action i vardagen?

#4
Haha låter som en "bra" diagnos!
Jo jag har haft praktik men slutade efter några veckor då det var så mycket fuffens och bla. djurplågeri inblandat! Nu är det bara 3 veckor kvar till skolavslutningen så vi kom överens om att ja lika gärna kunde bli avskriven från skolan! Börjar ny skola i höst.
Men ska försöka hitta något sommar jobb eller liknande!

#1 Väldigt bra svar av Cindy.

TS - Lycka till med allt!

Låter som om du funnit äkta kärlek och det är bara att gratulera

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Mitt första "seriösa" förhållande var ett jag kände mig inte direkt hemma i. Jag visste inte riktigt hur jag skulle komma ur det, men tack och lov sparade jag oskulden!

Min man som jag träffade för över 4 årsen nu, det klickade direkt! Och bara en sån sak som att man älskar någon som dessutom älskar dig för den du är gör att självförtroendet byggs upp!

Innan jag träffade min man var jag rätt så tillbakadragen, skämmdes över min kropp en hel del. Idag bryr jag mig inte. Min hängmage som jag inte är så glad över, är något min man tycker är jättegulligt och det gör att jag inte stör mig lika mycket på min vikt

#7
Vad kul att du har hittat en person du kan vara dig själv med