Mitt tips är att prata med din mentor (eller om dina föräldrar gör det) och ordna en EVK (elevvårdskonferans). Då sitter man med sina föräldrar, mentor, rektor och eventuellt skolsköterska, kurator mm. Man pratar då igenom vad som ska göras för att du ska lyckas i skolan trots din sjukdom, och du får chans att säga hur du vill ha det.

Sen är att missa i 8:an inte världens katastrof, faktiskt. Du har tid på dig att plocka igen det i 9:an även om det antaglgien kommer att kräva en hel del extra arbete.

Lycka till!

Åh vilken jobbig sits! Tycker att #1 gav ett toppenråd, givetvis har du rätt att skolan och dina föräldrar ska sätta sig ner med dig och prata igenom alternativen.

Jag vill dock verkigen undertryka att ett år av ditt liv är ett väldigt litet pris att betala för att du ska få en chans att komma på fötter igen. Att stressa in i nian, och inte bara försöka hantera stressen med alla förberedelser inför gymnasiet, utan dessutom ligga långt efter, kommer vara tufft! Om du läser om åttan så kommer du ju att ligga före alla andra, och då kan du ju förbereda dig inför nian så den blir lättare att klara av.

Hur du än gör måste du ge dig själv utrymme att ta det lugnt och lära dig att stressa av.

Din värk i rygg och axlar kan mycket väl även bero på stressen. Är man utbränd eller stressad, så tenderar man att gå runt med spända axlar, vilket sprider sig. Jag tycker att du ska be dina föräldrar om hjälp att få komma till en sjukgymnast som kan ge dig enkla övningar att göra hemma. Dels avslappningsövningar, men också lättare träning i att sluta spänna sig och börja röra sig rätt.

#1: Vi har haft en EVK, vilket inte gav särskilt mycket. De visste inte hur de skulle hantera situationen, vilket kanske inte vi riktigt vet heller. Vi har även pratat med en speciallärare på BUP, han vet inte heller vet vad man ska göra, och de vill inte prata om framtiden när jag tar upp det (alltså om jag ska gå om, vara kvar, eller kanske vara en del med min klass och en del med någon klass under mig), utan säger bara att "vi får se hur det blir".

Jag kommer ju söka in till gymnasiet på fri kvot, men det jag undrar, och jag vet inte om någon kan svara på det åt mig, är om det räcker. Fri kvot ger mig ju ingen kunskap eller hjälp, det är bara som ett handikapptillstånd känns det som.

#2: Jo jag inser ju att det vore mycket enklare att gå om, och att jag skulle kunna koppla av bättre då, men samtidigt känns det så otroligt tungt. Det känns som ett stort NEJ bara av att tänka tanken.

Okej, det ska jag göra. Vi fick en remiss till en privat sjukgymnast, som dock var väldigt upptagen och inte ville hjälpa oss, och sedan har vi som inte tagit tag i att hitta någon annan. Men jag ska prata med mamma idag om det.

Kanske kan en del av lösningen på dina problem vara att du tränar i att sänka kraven på dig själv/ ambitionsnivån.  Hur skulle det vara att få G i några ämnen istället för MVG?. Har du fått nån hjälp med att analysera hur det blev som det blev?  så att du kan ändra ditt beteende och inte upprepa och bli sämre igen?  Menar att det du blev sjuk av var att gå i skolan…. och det du skriver om som du ska framöver är… att gå i skolan.  Hur ska du kunna gå i skolan utan att bli sjuk? 

En annan tanke jag får är att … vore det inte bra att vara helt ledig? inte vara hemma o plugga menar jag… Om det hade varit min dotter som mådde som du (mina döttrar är 14 och 16..) då tror jag jag hade tagit ledigt från jobbet ngr månader så vi kunde åka till andra sidan jordklotet till nån strand med palmer…  bara sköta om sig o inte plugga alls ett tag.

Jag har varit i en liknande sits, när jag började nian så dog min pojkvän i en olycka och jag brakade ihop totalt, men jag bet ihop och tvingade mig vidare för jag bara skulle in på gymnasiet till varje pris. Men priset jag fick betala var högt. Ju sämre jag mådde desto högre blev mina krav på mig själv, snart läste jag både naturvetenskapliga linjen och estetiska. Det gick bra - ett tag. Tills jag brakade igenom helt. I höstas blev jag äntligen behörig till universitetet, 21 år gammal. Jag har ett helvete och blir utbränd för ingenting, och ångrar bittert att jag inte vilade när kroppen sa ifrån.

Med åldern stiger kraven, så vila och gå om ifall det är vad som krävs för att komma på fötter. Din klass skingras ändå när ni går ut nian, och de flesta ser du förmodligen inte igen. Man tappar kontakt och växer ifrån de flesta och går sin egen väg. Du kan inte hålla i dem.

Jag tänker i liknande banor som #4 - kan du möjligen sänka dina krav? Om man ska utgå från det du skriver så har du ett väldigt gott språk för att bara vara 14-15 år och är förmodligen väldigt allmänbildad för din ålder. Du kanske inte behöver plugga mycket alls för ett G? Eller - ta ledigt och försök komma igen senare. Men man ska vara stark för att kunna hålla en hög nivå i gymnasiet. Jag läste själv Engelska C sista året och hälften av min plugg-tid gick åt till detta trots att jag var bland de bästa i klassen.

Har suttit i en liknande sits själv. Mina tre år i högstadiet var ett rent helvete för att uttrycka sig på ren Svenska! Jag hade inget emot studierna, men skolan jag gick på gjorde mig väldigt olycklig och deprimerad. Jag blev ofta retad också för jag är lite (eh. rätt så) rund. Tog väl inte illa upp på mobbningen direkt, men det bidrog säkert till att jag hatade just DEN skolan något fruktansvärt. Satt nog lika mycket hos kuratorn som i klassrummet. Till 9an fick jag nog, och fick igenom att läsa anpassad studiegång i ett specialklassrum dit man vanligtvis kunde gå för att få extra stöd i ett ämne man hade svårt för.

Kom in på gymnasiet på mitt förstahandsval tack vare frikvot och ingyg från kurator. Men hade jag inte vart skoltrött och deprimerad så hade nog varkens linjen eller skolan ifråga varit mitt förstahandsval.

Nu såhär 6 år efter studenten ångrar jag att jag inte väntade med gymnasiet och lät min kropp vila så jag hade orkat med en bredare linje. Läste naturbrukslinje på gymnasiet och på den tiden jag gick gymnasiet så var NP fortfarande en linje för skoltrötta eller blivande bönder och man kan inte bli så mycket efter studenten eftersom man per automatik bara får grundläggande behörighet till högskolestudier.

Om jag hade kunnat välja gymnasie idag? Naturvetenskap! Men aldrig i livet att jag klarat NV direkt efter 9an!

Summa summarum så förstördes min framtid tack vare skoltrötthet, depression och skolans passivitet.

Så för guds skull, ha inte för bråttom! Lyssna på din kropp, och säger din kropp att det blir för mycket, så gå då om 8an. Då har du ju redan betyg i vissa kurser och kan få mer tid till andra ämnen eller bara återhämtning.

Stressa inte in på gymnasiet, du kanske gör helt fel val, eller inte orkar med studierna alls.

Jag ska försöka sänka kraven på mig själv även om det kommer bli svårt. Sedan funderar jag på att söka in på någonting estetiskt istället för ex. naturvetenskap, då det känns lite mer avslappnat, och sedan läsa upp andra ämnen senare. Men eftersom jag aldrig gått gymnasiet förut vet jag inte vad som krävs, hur jobbigt det kommer bli och hur det kan påverka mitt mående.

Min mamma får tillfällig föräldrapenning och är hemma med mig på dagarna, men eftersom jag har så lite ork blir det inte så mycket gjort. Har vi t.ex gått och fikat på dagen, så däckar jag i soffan direkt jag kommer hem och har inte återhämtat energi förrän dagen efter, vilket gör att jag blir väldigt inaktiv. Sedan kanske jag blir tröttare av att röra mig så lite, men jag vet inte hur mycket jag ska pressa mig själv fysiskt. Jag vill inte förvärra min utmattning, men vet inte om nyckeln är att vila eller röra på sig, och hur mycket av varje.

Eftersom min utbrändhet är stress blandat med depression, är jag rädd att hamna där igen om jag måste gå i en klass jag inte trivs i. Jag har alltid mått dåligt i skolan även om jag varit ambitiös i ämnena, och om jag måste byta klass samtidigt som jag går om kanske det får mig att må dåligt igen. Just nu vet jag varken ut eller in, det känns som om jag går runt och väntar på att rätt svar ska komma till mig, och är rädd att ta fel väg och förstöra mig själv ännu mer.

Tycker du det är jobbigt att vara bland folk? Blir du utmattad av att vara social?

#9 Ja, jag älskar ju att umgås med mina vänner men orkar inte mer än ungefär en timme i taget, beroende på om jag har en bra eller dålig dag.

#10 Hur är det med främmande personer? Behöver du mycket egen tid och sådär?

#11 Jag har lite svårt att slappna av med främmande personer, men annars är det väl okej, lite beroende på situation osv.

#12 Okej, jag funderade lite på vad som kan ha gjort dig så utmattad och kom att tänka på asperger syndrom. Om du vill så titta in på bokstavsfolk iFokus och se om du känner igen dig. Det var bara en lös tanke.

Jag hade också väldigt höga krav på mig själv under högstadiet, för jag ville in på gymnasiet och bort från staden jag bodde i, samtidigt inbillade jag mig att alla runt omkring också hade de här höga kraven på mig, att mina betyg på något sätt visade mitt värde.

Men i gymnasiet kraschade jag totalt, jag fick hoppa av för jag klarade inte av den stress jag utsatte mig själv för och det har verkligen påverkat mitt liv negativt.

Så, även om det känns tungt att tänka tanken på att gå om, så  överväg det om det kan hjälpa din hälsa. För din hälsa ÄR viktigare än dina betyg, det fick jag lära mig alldeles för sent.