en av mina kompisar ska få barn om några veckor och jag hoppas ju att de ska iaf försöka komma ihåg oss efter det

Mina vänner som har barn har snarare upplevt ett de blir bortglömda av barnlösa vänner, tex blir inte tillfrågade längre om de vill med ut osv.

Jag tycker inte att jag som barnlös blivit bortglömd av mina vänner med barn. Självklart att de inte kan umgås lika mycket som förr, men vi umgås mycket ändå =)

Fick barn sådär 10 år före mina dåvarande kompisar… och upplevde snarare att mitt perspektiv och prioriteringar ändrade sig. T.ex. en sån konkret sak som att nattsömn blev oerhört värdefullt, o mer viktigt än att vara på fest till efter kl 22…  då uppfattas man kanske som "blivit tråkig nu" av de som partajer vidare några år till..  Man har också ganska fullt upp på dagarna och inte så mycket "ledig tid"…  och det är betydligt mycket bökigare att ta sig iväg o hälsa på någon.  Kanske du kan vara lite flitigare till att komma till dina kompisar med barn o inte förvänta dig lika mycket att de ska komma til dig?

Tycker inte det är konstigt att man hitter andra vänner med barn, för man har ju nåt gemensamt med dessa… kanske kan barnen dessutm leka, o då är de sysselsatta så de vuxna kan få umgås i lugn o ro en stund.

Jag umgås fortfarande med mina vänner som ännu inte fått barn, fast jag har egna.

Tror, som andra skrivit, att det är mer åt det andra hållet, jag som förälder är inte med på alla aktiviteter längre, jag kan inte vara spontan på samma vis längre utan ska jag hitta pångt krävs lite planering.

Därför blir jag kanske inte tillfrågad varje gång det händer ngt =)

Min bästa vän har inga barn och är singel. Jag har 3 barn och fast relation sedan länge… Det funkar utmärkt eftersom vi båda accepterar varandras olika liv.

Jag har ibland svårare att umgås med andra föräldrar, i synnerhet om deras uppfostringsfilosofi skiljer sig mycket från min egen (t.ex. curlingföräldrar)

Min mamma har fortsatt träffa sin bästa kompis som är barnlös. Det har blivit jättebra, jag och min bror fick "extraföräldrar" som åkte och simmade med oss och sånt så där har det väl inte varit ett hinder med barn, snarare en tillgång. Mammas kompis får träffa barn i lagom doser utan att behöva ha egna och mina föräldrar har kunnat få lite egen tid och vi barn vi fler vuxna förebilder.

Jag hade inga vänner med barn innan jag träffade min sambo och kom in i hans vänskapskrets. Jag tror dock att vi kan ses p.g.a. att jag jobbar inom förskola och därför känner till en del och kan umgås med barn. Men visst kan jag tycka att det blir väldigt mycket barn-prat ibland.

Det där har jag oxå upplevt. Vänner som liksom bara försvinner efter de fått barn och helst bara umgås med andra föräldrar. Som tur är blev det tvärtom med min bror, vi har alltid haft ett bra syskonförhållande men inte umgåtts sådär jätteofta. Men sedan han fick barn träffas vi mycket mera:)

det samma upplever jag.. alla som fått barn slutar ringa, komma på besök eller bjuda till besök.. visst är det inget problem att fatta att man inte bara tar sig i väg med en bebis, men nån gong i året skal man väl kunne komma med eller uten unge.. eller bjuda inn en.. eller iaf ett sms eller ett telefonsamtal i bland..

Jag har slutat träffa min "bästa kompis" så ofta sedan jag fick barn.. Jag upplever att hon inte har det så "barnvänligt" hemma hos sig… stökigt och smutsigt, dessutom är hon inte så himla nice mot mitt barn. Skojar och är sarkastisk mot mitt barn i en hög ton som gör att min dotter blir lite skraj. Så det e inte så kul att bjuda hem henne till mig heller tycker jag. Som min kompis säger så är det mig hon bryr sig mest om, inte mitt barn.. Så då får det bli som det blir. Jag kan ju inte ändra på henne. Därför träffar jag inte henne så ofta nuförtiden.

Jag har nu mera fyra/fem vänner som har fått barn eller ska få barn och alla har praktiskt taget sagt upp bekantskapen eller slutat höra av sig.. Det är jättejobbigt, jag vill ju även ha kontakt med mina vänner även fast de fått barn och ingen av dem bryr sig om att hålla kontakten. Visst jag fattar att det är jobbigt och tufft de första veckorna men nu är ungarna närmare ett halvår och ingen hör av sig ännu.. Jag vill verkligen inte ha barn om det betyder att man bara sitter hemma och ignorerar allting vad ens vänner heter och vill bara umgås med andra föräldrar och sånt..

Stackare, måste kännas som om man blir sviken?

Ligger nog något i det du säjer, men det är trist att det ska behöva vara så… =/

Min bästa kompis, som jag känt sedan lågstadiet, har två barn nu så idagsläget har vi ingen kontakt alls överhuvudtaget och har inte haft de senaste åren. Jag har själv både syskon- och kusinbarn så visst förstår jag att det inte alltid är så lätt att komma iväg, men min kompis föräldrar bor bara någon kilometer ifrån mina och hon har dessutom släktingar i samma stad som där jag bor och som hon besöker, i alla fall en-två gånger per år. Himla tråkigt att bli bortglömd och "ersatt", särskilt med tanke på hur länge vi känt varandra innan.

Innan jag fick barn (vid 29, vilket var senare än många av mina bekanta) tyckte jag inte det var något problem. Men när jag själv fick hade jag varken tid eller ork över att vara social, pga sömnproblem osv. Så det tog ett antal år innan jag ens orkade umgås som innan.

Jag har vänner som är förälder som jag träffar varenda dag nästan!

Nu har det lossnat 
Fyra vänner har oberoende av varandra tagit kontakt inom loppet av bara några dagar. Så det blev Sing Star i måndags, lunch på torsdag, tårta på söndag och lunch igen nästa vecka

Nu är det väll lite upp till mej att våga ringa dom mer också. Men det är ju lite så att när man än ringer så stör man ju, mer eller mindre. Blöjbyten, amning, nattning osv osv. Jag har nog varit lite för försynt och dragit mej för att ringa på grund av detta.