Jag är mig själv i alla lägen, sedan om det ses som kvinnligt eller ej är jag inte alls speciellt noga med.

Jag säger som dej AnneN.
Jag är också mej själv i alla lägen. Jag säger ifrån när det behövs,gör saker som kanske inte är så kvinnligt ibland men som man är tvungen att göra när man lever ensam.
Men klär mej gärna kvinnligt i kort kjol och urringad tröja.
Detta med sminkning finns inte i mitt liv längre. Jag föredrar natuligt utseende utan smink.

#2 vi är ganska lika då, förutom att jag inte är så mkt för att ha kjol eller klänning annat än om jag ska vara extra uppklädd, men urringad topp är ett måste, använder dessutom nästan uteslutande endast linnen då jag tycker det blir för varmt med t-shirt och långärmat och sminka mig gör jag kanske 1 gång/år om ens det.

Jag är ju för tillfället mer "mamma" än "kvinna". Men har faktiskt börjat komma tillbaka till rollen som kvinna och sambo.

Jag har gärna på mig snygga kläder och sminkar mig lite grann.

Men hemma, skrotar jag gärna i mysbrallor och collegetröja och en hårtofs mitt på huvudet.

Men jag skulle aldrig tolerera att en man satte sig på mig, av den anledningen att han är man och jag är kvinna, det är oacceptabelt.

Jag har byggt lika mycket på huset som sambon har gjort om inte mer. Jag tar för mig där jag behöver och accepterar inte ett: Det där klarar inte du, du är ju tjej…

Jag har nog ganska precis vågat blomma ut och vara feminin, har förr alltid gömt mig bakom en grabbig fasad. Skönt!

Jag är väl som de flesta i min situatione. Gammal, för rund och kort. Men jag vägrar att gömma klyftan. Vilket jag ser många i min ålder gör. Sen bara för att jag är över 50 så får jag ofta höra att: Du ska väl inte gå i jeans. Ingen målning har du heller.

Jag älskar att gå i jeans. Måla mig? För vem? Sen har jag vissa allergiska problem.

Jag tror jag vågar vara den kvinna jag är, fast lite mindre runt magen, tack

Jag är mig själv och går inte alltid med strömmen. Gillar att sminka mig, smycken, tycker om att klä mig snyggt och se någorlunda ut i håret.  Har nästan aldrig kjol på vintern, fryser så då.

Jag är också över femtio,kort och för rund men gillar att piffa till det som går både för min egen del och för att attrahera min andra hälft.

Jag håller med om i stort sett allt utom att det skulle vara kvinnligt med kort kjol och urringat. Det är så trist så det är män som bestämt att det är kvinnligt och jag tycker inte alls som de! Kvinnlighet sitter inte alls i sådana attribut utan kommer inifrån anser jag, men det är ju jag det.

Du har så rätt. Den mesta kvinnligheten kommer inifrån men den går ju att förstärka med yttre attribut.

Hur gör då männen som är "manliga"? Tatuerar sig? Går i linne och jeans? Jag måste vara väldigt okvinnlig då jag går i jeans och icke-urringat. Man ser nog att det finns något inunder ialla fall., Eller man kanske ska visa benen och ihopklämda tuttar?

Jag har alltid klätt mej killaktigt, vet inte riktigt varför kanske för att jag känner mej säkrare då? Jag har en syrra som är äldre hon har ofta kjol på sig och högklackat. Men jag är tvärtom. Jag hade en kompis en gång som tyckte att jag var "manhaftig" vet inte riktigt vad det betyder men tror att det lutar åt att vara killaktigt, jag har aldrig lärt mej att vara tjejig. Blev mobbad i skolan i många år så det kanske hänger på det, att man blir osäker när man klär sej tjejigt??

Alltså först vill jag förstås säga att alla måste klä sig på det sätt som de själva tycker känns bäst. MEN dessa yttre attribut har inget med kvinnlighet att göra egentligen, det är samhälleliga normer som skapats för att kvinnan ska känna sig otillräcklig när hon "bara" är sig själv (och detta är skrämmande nog helt sant!).

Så vill man sträva efter ett jämlikt samhälle där vi kvinnor inte bedöms utfrån just våra yttre attribut (vilket skapar behovet av plastikoperationer osv) så måste vi nog själva välja bort det som är just enbart detta. Vi behöver själva markera att vår kvinnlighet inte sitter i kläder, smink, hår eller andra saker som enbart är kosmetiskt.

Bäst är väl att tillägga att man för den skull inte behöver vara vanvårdad eller inte bry sig om att vara fräsch och fördelaktig på det sättet. Personligen kan jag uppleva en kvinna helt utan dessa yttre fasader som betydligt mera kvinnlig, sensuell och sexig än kvinnor som fastnat lite i att visa upp en yta (obs inte riktat till någon här utan ett allmänt uttalande).

Ja, jag håller nog med dej på detta!

TS: Oj, enligt din defination så misslyckas jag nog som kvinna!

*Våga visa att du är kvinna och stå för det.

Well, förhoppningsvis syns det att jag är kvinna, om inte så är det inget som bekymrar mig så länge jag själv är bekväm med mitt utseende.

*Våga klä dej kvinnligt.

Cargobrallor och hoodie? Sneakers? Mohawk? Bekvämt som bara den, men inte vidare kvinnligt. Snubblar bara i nätta små skor med klack, ont i fötterna får jag med, och jag känner mig enormt obekväm i kjol.

*Våga ta för dej på arbetet genom att visa att du kan du med, visa framfötterna.

Arbetlös hemmamamma just nu - men jag är den bästa hemmamamma jag kan vara och stolt över det med!

*Våga utveckla dej som en egen individ. *Våga säga ifrån när du tycker nåt är fel.

Bingo! Två poäng!

*Våga vara den du är även om du har PMS-besvär.

Har inte PMS-besvär. Men ibland är jag skitjobbig och det erkänner och står jag för. Vi har alla våra dåliga sidor, inget att hyckla med.

Jag har fått höra att jag är "manlig" av mig. Kan bero på att jag älskar mina skatesneakers och jeans, tatuerad och piercad och inte sett ut som "alla" andra tjejer med klackar och kjol.

Men nog tusan är jag feminin för det, även om jag hellre ser action och inte gråter till romantiska romaner ;)

Stå upp för mig själv? Jo, har nog börjat med det. Ta att någon spelar ut "du är tjej, du kan inte"-kortet? Absolut inte. Jag kan en hel del, oavsett om jag har testilkar eller inte ;)

#16 Väl talat

*applåderar*

Våga vara kvinna? Jag råkar vara kvinna som i alla fall försöker vara mig själv (kön kvittar väl?) och hoppas att andra skall respektera mig.

Mitt problem i så fall är kanske grejen att våga visa att man är kvinna alltså visa upp sin kropp naken.

Jag manifesterar min kvinnlighet genom att använda smycken, inte till överdrift, men armlänk, armbandsur, örhängen, två halskedjor (inga ringar), och försöker röra mig smidigt och graciöst. Tenderar att ta väldigt långa kliv när jag går, vilket kan se "grabbigt" ut men kompenserar det genom att vicka lite lagom på höfterna… hahaha *L*. Är rätt fram och säger vad jag tycker, men skojar ofta till det för att få folk på gott humör och få dem att le och skratta… att försöka få folk att må bra är nog oxå typiskt kvinnligt va?!

Typiskt kvinnligt för mig är inte mycket att stå efter. Likadant som attt typiskt manligt för mig inte är nått att fara efter. Jag är som jag vart och är nöjd med det. Många tycker att jag är lite mer åt det pojkaktiga hållet till sättet, men kroppsmässigt finns det inga tvivel om att jag är kvinna iaf=)

Näe var och en skulle vara stolta över sig själva istället, vad vi än gör så kommer vi att bedömas och läggas in i någon sort av fack. Kjol o läppstift och en massa tingeltangel som många bedömer son kvinnligt får nån aldrig på mig=)