Oj. Det är allt jag får fram. Oj.

tack för att du delade med dig.

Linn vet inte om det är korrekt att säga varsågod men gör det ändå….

jag har inte fått ur mej hela biten förr i skrift…. kände ett litet tvång där

Det gör inte ont längre… det har snart gått 16 år….och hon finns ju ändå…de andra 3 oxå…för oss

Det var ett tag sedan. Men det måste ha varit hemskt jobbigt.

otroligt stort av dig att dela med dig av din berättelse.
Även om jag satt med gråten i halsen när jag läste det.

Även jag har förlorat ett barn i magen i vecka 32 samt en liten pojke som vi fick "låna" i 6 veckor. Så jag förstår hur du haft det.

Jag känner också igen behovet av att skaffa en till, det känns ju som att något saknas. Något som man väntat på så länge och så tas det ifrån än.

Idag tänker jag inte dela med mig i detalj av min erfarenhet, men tids nog kommer det

jooo… men ändå inte. Personalen var underbar…. det hjälpte så mycket kommer aldrig någonsin glömma dom

däremot efter första missfallet blev jag sänkt… vad var jag för kvinna? kunde ju inte behålla mina barn i livet…. Jag tror att jag kände mkt så för att vi hade svårt att bli gravida från början… hade precis fått tid till utredning då jag blev gravid med min Jennifer….

och sen när den store pojken blev till så var jag livrädd…. bodde nästan på mvc….

Tack för att du dela med dig!

Tänker på dina änglabarn, och är glad att de andra är vid liv :)

#5 precis den känslan hade jag också. Vad är jag för mamma som inte kan hålla mina egna barn vid liv.

Det kännssom ett misslyckande liksom.

Jag kommer ihåg att jag skämdes, när jag träffade folk, kändes som att alla funderade vad jag hade gjort.

Värst var det med minstingen, som blev 6 veckor, han hann ju träffa lite folk och så helt plötsligt var han  inte där, så självklart började ju folk att fundera. Nej usch, det var hemskt.

Jag minns också att jag var helt övertygad om att socialen skulle komma och hämta min äldsta, pga att dom skulle tro att JAG hade gjort något.

Vet inte vad ja ska skriva riktigt..

Vill gratulera till dina barn som är med dig på den här sidan och hoppas att du får träffa dina andra barn också på den andra sidan när den tiden är kommen. Du måste vara en stark person som har orkat med allt det här..!

Starkt att berätta! Det kan kanske hjälpa fler än du tror att läsa din historia. Tyvärr kan mycket hända under graviditeten, men jag är glad att du fick sådant bra stöd av personalen vid dessa svåra tider, och givetvis för att du har underbara barn!

#4+7 det var inte meningen att du skulle bli ledsen…inte någon annan heller jag förstår precis vad du menar med hur man skämdes….

#6,8,9 tack för att jag fick berätta….. jag vet inte om jag är så stark…. men jag finner styrka i att berätta…. varje gång så gör det mindre ont…

Jag har lärt mej en sak av hela detta….jag är inte längre rädd för döden…. jag tror på så mycket mer än inget…. och jag kommer att få "möta" dem igen

kram

Tack för din fina berättelse. Jag fick låna min dotter i 2 timmar. Hon kom och vände bort till änglarna. Det är starkt av dig att skriva om detta. Beklagar din sorg och gläds åt de som finns här nu. Sorgen finns där, men den lindras med åren. I alla fall för mig. Gläds åt de jag har nu.

Sänder massa kramar

Säger osm de andra. vilken fin och sorglig berättelse! Starkt av dig att skriva om det.

Kram på dig!

Jag vart och gråta, kan inte änns tänka mig vad du har gått igenom. Tack för att du delar med dig, det va starkt gjort.

#10 du gjorde mig inte ledsen, på det viset, liksom… Men just sånt här berör mig djupt.

Jag finner ingen mening med att barn ska behöva dö. En förälder ska ALDRIG behöva begrava sitt barn.

Det är just skammen som faktiskt fortfarande får mig att tveka om jag vill försöka igen.

För att inte tala om mitt eget psykiska mående, det finns liksom gränser för vad man ska behöva klara av. Vet inte om jag vill gå igenom en graviditet igen, för att kanske inte få ngt för det.

Vad starkt av dig att berätta och delge oss din berättelse. Jättefint skrivet av dig också, trots denna sorgliga berättelse.

Kram isa

#14 jag förstår din ångest och tvekan…. och skammen. Även om det inte är vi som är orsaken så känns det så…..

Tycker du ska njuta av det barn du har…. och ha goda tankar o fina minnen av de barn du fick låna….. även om det var kort tid så var det…

Tack alla…. var som sagt tvungen att få ur mej det….. någon kanske kan ha nytta av att jag berättar….till att må lite bättre eller vad som helst egentligen….. Då är det värt allt

kram Linda

Fint skrivet. Mina tårar rinner, så starkt av dig att fortsätta kämpa och så mycket att bearbeta. Lycka till i framtiden och hoppas alla får det bra!

Oj! Beundrar dig för att du har tagit dig tid och mod att skriva om detta. Och starkt att fortsätta kämpa, verkligen!

Tack för du berättade detta!

Min sons sysling dog när han var 2 veckor gammal. De tror det var plötslig spädbarsndöd.

Jag uplever dig som mycket stark kvinna…mycket du har fått gå igenom.

Tack för att du delade med dej! Du är inte ensam om samma upplevelse ska du veta *kramar om*

Känner starkt med dig. Mycket starkt att berätta om det men det brukar ju hjälpa att få skriva av sig. Kram

Blir oerhört berörd av vad du berättar. Tack för att du delade med dig och en jätte stor kram till dig.

Wow vilken stark kvinna du är !Jag avundas inte tragedierna du har gått igenom men styrkan att våga försöka igen är det nog inte alla som har, tack för att du delar med dig…

Starkt av dig att berätta .. beklagar sorgen, men grattulerar lyckan oxå .. *kramar om*

Tack så mycket kram

Sitter här me tårar som rinner o känner så starkt för det du berättade. Var så fint skrivet o beundrar dig att du orkat igenom allt. Har själv haft turen att aldrig behövt uppleva missfall, och det är jag otroligt tacksam över.

Mycket starkt att skriva om, tårarna rinner när jag läser!

Jag önskar lycka till med barnen du har på denna sidan, och skickar en kram för var och ett av dina änglabarn.

Styrka och värme till dig!

tack tack ALLA för att ni läst och för att ni finns

Tack för att du delade med dig!