Jag känner ingen som haft detta.
Men jag tror ju att det är mer vanligt bland kvinnor än män.

Ta alla dessa ideal om hur vi kvinnor ska se ut. Alla reklampelare med lättklädda tjejer som är trådsmala. Alla tidningar som visar hur vi ska se ut för att duga.

Unga tjejer ta ju efter detta och tror att de inte duger som de är.
Detta tror jag säkert kan utveckla anorexia hos många unga flickor.
För hur smala, mulliga de än är så ser de inte det vackra hos sej själva.

Har inte haft och känner ingen som haft det heller.

Men visst har man känt den där pressen att bli så smal som tjejerna i reklamen, eller tjejerna i Top Model.
Hade ett tag för många år sedan då jag åt väldigt lite och tränade så mycket jag orkade, men det blev aldrig så allvarligt att det blev en ätstörning av det.

jag har haft störningar i mitt ätmönster, pga ångest och stress, inte för att jag ville banta. Men min kropp kräktes mot min vilja. Krävdes lång tid förens jag fick återställd det..

Jag har/har haft en sorts ätstörning pga. min depression. Åt minimalt, men det är för att jag inte har någon matlust alls och mat äcklar mig under de perioderna. Dock har jag turen att det inte varar så länge.

Dock har en mycket nära vän haft anorexia, innan jag lärde känna henne. Hon tycker fortfarande att mat är svårt i vissa sammanhang, men är idag frisk.

jag har inte direkt någon ätstörning, men däremot så äter jag inte bra. äter 1 gång om dagen, och det är middagen på kvällen. ibland så kan jag ta något mer, men oftast inte. det är ren lathet varför jag inte äter. fast när min dotter blir lite äldre så kommer jag alltid att äta samtidigt.

jag äter när jag är hungrig, fast problemet är at jag aldrig är hungrig nästan..

Jag pendlar mellan anorexia/bulimi och ren hetsätning, vilket gör att mina ätstörningar ofta inte syns. Men i perioder så har det inte gått att hymla med, när jag mådde som sämst rasade jag drygt 14kg på strax under 2 veckor. Har även gått upp i vikt i rasande fart också ibland.

Jag har efter mycket om och men informerat de som är mig nära i vardagen då jag inte ser när det barkar iväg själv. Många gruff och gräl har det blivit, men så mår jag bättre också.

Har haft anorexia, och nu mera har jag väl ätstörningar också.
Har absolut inte anorexia längre, de har jag tatt mig ur för länge sen.
Nu är det mera att jag kan gå dagar utan att äta eller att jag bara äter två mackor etc. De beror inte på att jag tycker min kropp ser ful ut över huvud taget. Utan bara för att jag inte har matlust, inte mår bra av att äta, inte är hungrig, eller ibland bara glömmer att äta.
Mat känns jätte tråkigt och har gjort de i 1 år nu, de växer i munnen och jag orkar minimalt ändå.

Beror nog också på att jag vart mycket deprimerad.

Annars har jag kännt 1-2 stycken med anorexia också.

Hade som tonåring ätstörningar på gränsen till anorexi. Var på utredning och dylikt. Kunde vara vrålhungrig och öppna kylskåpet så vände det sig i magen. Nu tycker jag väl att det fungerar men mat 2 gånger om dagen har varit nog för mig. Tycker mat för övrigt är tråkigt och jobbigt. Väldigt sällan man njuter av en middag.

Jobbar inom vården och träffar ofta på ungdomar med ätstörningar mm. Det är en jobbig situation att ta sig ur om man hamnar där.

Har haft både och under 6 årstid,måde pest under den periode både hemma,skola osv,inget dög, ingen märkte något förens de var på väg att gå riktigt illa,då tog min mor mig till läkarn var på han skrev en akut remiss till sthlmcenter för ätstörningar,hade då gått ner ca 20 kg på mindre än 3 veckor.

Tog mig igenom detta med regelbunden kontakt med läkare och enormt stöd från min mamma,

för 3 år sen va de dax igen, flytta ut på landet med killen jag hade då,fick jobb i ett trav stall 4 mil bort,allt rulla på,men med 2 egna hästar och stallets 30 vart det ingen tid över för lunch och fika paus,jag levde på kaffe (i förbifarten) och cigg,när jag kom hem var jag för trött efter att ha jobbat från 05-22, eftersom jag bode där jag bode och inget körtkort har blev mitt sätt att ta mig mellan jobb och hem Cyckeln,de va 4 mil enkel resa och tog 1 timme att trampa, kan även tillläga att de var vinter med knähögsnö på de flesta ställen jag cyckla. när jag började i travstallet hade jag lagt på mig och var mer mullig än normal,ingen sa något eller försökte hjälpa mig,jag skulle hem på familje midda hos mamma och blev aldrig släppt därifrån igen, hade då gått ner ca 30 kg på ingen tid alls,men de va inte kul och vara 22 o väga 47kg…

Min bästa vän (kvinna) har haft anorexi. När jag gick på gymnasiet hade en kille i klassen bredvid anorexi. Så det är inte bara kvinnor som har anorexi.

Själv har jag inte haft någon ätstörning.

Jag själv har haft väldigt stora broplem periodvis med just detta när det gäller mat. Har alltid varit överviktig. När min mamma väntade på mig trodde de att hon skulle ha tvillingar för jag var så stor. Blev mobbad i skolan just pga. mit utseende.

Jag kräktes många gånger ut maten när jag var tonåring. Undvek att äta då jag visste att var tvungen att behålla maten och inte hade någon chans att kräkas ut det. Innan jag började vänta på min store son så hade jag nästan slutat äta helt. Mat var inget jag ville ha. Sedan så var jag tvungen att äta det jag kunde när jag väntade på min store son, men kunde inte behålla mycket ut av det pga. kräkningar och illamående under graviteten. Sedan så har jag ibland fortvarande en stor ångest när jag har ätit. Känner hunger men när jag väll har ätit fast det inte ens har varit mycket kan jag få ångest för det.

Förstår att detta är ett sjukdom som är mer och mer vanlig i våran samhälle just för att man ska se ut på ett visst sätt. Kraven blir för stora. Man glömmer bort att alla vi är olika men ändå är vi lika mycket värda. Det som är vigtigast är just den du är…den perssonen som finns inne i dig inte dit sk. skal som finns utanpå.

Jag tackar er alla som har orkat berätta. Önskar att ingen skulle behöva uppleva detta med anorexia, bulimi eller ätstörningar.

Jag har aldrig haft några allvarliga ätstörningar direkt, visst har jag mått väldigt dåligt psykiskt i tonåren men jag har ändå alltid varit duktig med att äta. Är glad att jag har sluppit det, och jag lider med er som har/har haft problem.

Både jag, två nära vänner och tre bekanta har haft ätstörningar. Alla sex är kvinnor.

Och jag vill inte skylla ätstörningarna på media. I mitt fall hade det inte att göra med att jag jämförde mig med kvinnor i media eller omgivningen. Jag var helt enkelt deprimerad, och kontrollen (ja, man tycker ju att man har kontroll…) av ätandet var något som uppstod för att jag inte skulle gå under. Ätproblemen var helt enkelt ett symptom för något annat. Däremot började jag jämföra mig med alla dessa pinnsmala människor när jag redan gått ner i träsket. Trots att vågen sa att jag var en av dem, kunde jag inte se det själv. Jag förstod inte hur de kunde se så "smala och fina" ut när jag inte gjorde det, och genom att kolla på dessa pushades jag. De var inte anledningen, men när jag väl var nere "hjälpte" det mig. Mediabilden av "den perfekta kvinnan" blev min morot när jag låg och kröp på botten.

Jag har haft ätstörningar och har fortfarande någon form av det.
När jag var ungefär 16 tränade jag väldigt mycket och åt väldigt lite sen kräkte jag efteråt, men det varade bara i några veckor. Var väl mest för min kompis också höll på.

Nu de senaste åren så innebär min störning snarare att jag äter väldigt lite 1 gång om dagen och det är kvällsmaten med min sambo. Resten av dagen så tänker jag inte på att äta för jag blir inte hungrig. Försöker att få i mig frukt under dagarna, just för att få i mig något.

#14 jag har precis samma "problem". Det är jobbigt att inte vara hungrig och att komma ihåg att äta…

En före detta klasskamrat till mig led av bulimi. Det var inte alls trevligt, jag och mina kompisar försökte alltid stötta henne men hon spelade alltid som att hon inte alls hade problem med det. Dock fick hon till slut åka till sjukhuset och sedan åka på regelbundna kontroller hos läkare ett långt tag efter att hon hade blivit "frisk".

En annan bekant fick anorexi. Dock kände jag inte henne när hon var som mest sjuk, vägde strax över 30 kg och var väl 170-175 cm lång.. :/ Har fått se bilder och de ser inte vidare trevliga ut.. Idag har hon gått upp till 45-50 kg och jag hoppas att hon aldrig mer ska gå ner så mycket som hon gjorde ett tag där..

#15
mm tänkte på det också när jag läste igenom svaren här, ditt svar var likssom så som jag är nu… Jag ser absolut mitt problem som en ätstörning. Frukt brukar gå ner utan problem… så det kan jag tom bli sugen på, men inte att jag blir hungrig på ordentlig mat.
Nästa problem blir vad man ska laga till mat, det är svårt att komma på något när man inte är hungrig/sugen på något…

Jag är väldigt dålig på att äta under dagarna.

Äter aldrig frukost eller lunch utan lever på kaffe. Middag äter jag med familjen.

Sen kan jag äta hela kvällarna. När alla andra sover och det är lugnt i huset, då blir jag hungrig =)

Men ätstörning vet jag inte om jag vill kalla det.

jag är en "ätande" anorektiker… som en nykter alkoholist.. man är frisk, men trots det så blir man aldrig helt fri…

#18 - Aja, baja! :P Hur sjutton får du blodsockret att ligga bra då? :P Tar du sprutor ändå eller inte? För om inte jag äter och inte tar sprutor så blir jag hög av någon dum anledning..

Förlåt för OT

Jag hade lite grann, kan man säga. Jag svalt inte, men jag lyckades ändå gå ned så pass mycket i vikt att jag inte fick mens på ett halvår. Ibland kommer tankar tillbaka, de försvinner nog inte. Numera vill jag hellre ha ordentliga muskler än förtvinade sådana.

Har ingen ätstörning o har aldrig haft någon. Däremot kan jag vara hemskt dålig på att äta om jag är ensam, de är inge kul att laga mat åt sig själv bara.. Men eftersom jag har gastrit så brukar de bli en liten frukost/lunch o sen en middag så att inte magen pajar totalt igen.

Det här är väl lite av en definitionsfråga. Störda ät- och matmönster har i stort sett alla tjejer jag känner! Alltså inte ett normalt och avslappnat förhållande till mat, att mat är gott och mat är viktigt och att man äter för att man är hungrig och behlöver näring, utan snarare att mat är lite farligt och måste begränsas och kontrolleras kraftigt alternativt tränas väldigt hårt för att vara tillåtet.

Sedan går det steget längre när det utvecklas till en sjukdom. Men som sagt stört förhållande till mat och hunger har nästan alla tjejer jag pratat med.

#22 vad är gastrit?

Jag har haft perioder somjag har haft väldigt svårt att äta. När jag inte har ätit på tillräckligt länge blir jag så hungrig att jag mår illa och då får jag inte i mig någonting annat än fil eller nyponsoppa. Det var ett tag som jag bara levde på nyponsoppa och billys panpizza. Det var det enda jag fick i mig.

#24 Gastrit är magkatarr! Inte skönt när det blossar upp kan jag lova..

Jag har inga problem med att äta, men vet en tjej som en bekant umgås med som jag tycker, har en början till anorexi. Tycker det är hemskt.

Själv har jag aldrig haft problem med att äta, visst har jag tyckt att "Jag borde nog kanske gå ner lite" och har dragit ner på snacksen osv.

Ett problem jag dock har haft är att jag under två perioder har haft så ont i magen under en vecka att jag inte har kunnat äta och dricka. Ena gången fick jag åka in till sjukhuset och få dropp eftersom jag var så uttorkad.

Efter andra gången som jag hade för bara några veckor sedan, har jag inte riktigt fått min matlust tillbaka. Känner inte att jag är hungirg och kan gå utan mat och dricka i flera timmar utan att jag märker det. Mamma brukar tjata på mig rätt mycket att jag måste äta och dricka mycket, eftersom jag även tränar väldigt hårt varje dag. Sportmänniska som jag är.

#25 Jaha. Visste inte att det hette så. Jag har också magkatarr.

#27 Okej.. Lider med dig=)

Gastrit är väl en lite mera luddig benämning på irritation i mag-tarmkanalen tror jag? Kan även vara ett litet magsår eller liknande alltså Jag har också gastrit för övrigt.

Jag hetsäter ibland. Men har aldrig haft nämda sjukdommar.

Jag känner dock folk som haft både bulimi och anorexi