Jag tycker att det är FEL att skaffa ett barn för att man ska rädda ett annat. Att man planerar att direkt när bebisen föds så ska h*n donnera till sitt äldre syskon och sedan kanske även i flera år framöver.

Jag ser detta som att man utnyttjar barnet utan att ens fråga. Visst att man kanske räddar ett liv, men i mina ögon så är det fortfarand einte rätt att utnyttja någon så som man gör med ett välplanerat skräddarsytt barn. Det är värre än prostitution i mina ögon (då när kvinnar väljer själv att sälja sig) som vissa kallar för att utnyttja kvinnor.

Det är vad jag tycker.

Glömde skriva att jag tycker att donnera 1 gång kan vara okej, men inte fortsätta i flera år.

Jag ar kluven.

For att vara hard sa ar barnet inte menat att leva. Enligt det naturliga urvalet sa ar det inte lampligt att fora vidare sina gener, och bor da do.

Men samtidigt sa forstar jag foraldrarna. Har de langtat och vantat sa lange pa detta barn, sa gor de troligtvis allt for att det ska klara sig. Jag skulle sjalv vilja saga att om jag far ett barn som inte ar livsdugligt sa skulle jag inte forsoka halla det vid liv heller, men samtidigt.. nar man star dar med den lilla klumpen i sina armar sa tanker man nog helt annorlunda.

Jag tror och hoppas att de par som valjer att skaffa ett "skraddarsytt" barn kommer att behandla det som vilket annat barn som helst. Det ska inte behova vaxa upp som en "reservdels-bank", utan ska fa leva som vem som helst. Visst, ta nagra stamceller eller nagot nar det nyss har fotts, men sen far det vara nog i mina ogon. Jag skulle aldrig kunna utsatta mitt barn for donation efter donation, aven om det ar darfor det ar fott. Jag skulle heller inte beratta for barnet att det ar fott bara for att radda sitt syskon. Jag tror att det latt leder till att barnet far mindervardeskomplex och kanner att det inte ar vart nagot mer an cellerna det ar fott att donera.

jag är också klven i frågan. är inte tillräckligt insatt för att bilda mig en korrekt uppfattning baserad på fakta.

Men skulle min son bli sjuk, så skulle jag lätt kunna skaffa ett skräddarsytt barn om det skulle vara till ngn hjälp för min sjuka son om det kunde garanteras att det skräddarsydda barnet inte for illa av det.

Det är inte Ok att gång på gång på gång utsätta bäbis2 för smärta och liknande.

Men de bäbisar som tas fram i syfte att transplantera EN gång tycker jag är helt ok. Jag skulle ju älska det barnet lika mycket som barn1 även om syftet med barn2 kanske inte var att skaffa ett till barn från början.

förstår ni hur jag menar?

Jag är inne på samma linje som #4. Det finns väl alltid för och nackdelar på allt här i livet. Och oftast är det väl så att de sparar blodet från navelsträngen på barn nr 2, för att hjälpa det sjuka barnet.

Det där är ju en jätte svår fråga! Man vill ju självklart hjälpa sitt barn, i alla lägen (tror att mammor vill det iaf), men frågan är ju hur humant det är att göra på detta viset.

jag håller på att läsa boken om felix, som handlar precis om detta.
http://cdon.se/b%C3%B6cker/richardson%2c_helena/r%C3%A4dda_felix_%3a_att_skapa_ett_barn_f%C3%B6r_att_r%C3%A4dda_livet_p%C3%A5_ett_syskon-4054536

och jag måste säga att jag förstår dom helt och hållet, visst kan det låta konstigt att skräddarsy ett barn, men jag är för det.
hade det varit mitt barn som varit döende i en sån fruktansvärd sjukdom som felixs storebror är och eventuellt felix, så hade jag gjort precis samma sak!

så ja, jag tycker det är rätt.

Jodi Picoults "Allt för min syster" tar upp detta. Jag tror att det skräddarsydda syskonet lätt kan få existentiell ångest och känna sig riktigt ovälkommen när det faktiskt blev till för att rädda syskonet, inte för att föräldrarna gärna ville ha ett till barn. Har läst nånstans att ett barn stämde sina föräldrar pga detta då barnet inte ville genomgå fler transplantationer till förmån för syskonet utan själv bestämma över sin kropp. Vet inte om det var på riktigt eller i en bok, men jag har för mig att jag läste artikeln i Aftonbladet.

#8 Har för mig att det är Allt för min syster som en person stämmer sina föräldrar.

Jag skulle gärna vilja läsa den boken, men jag har inte tid till att läsa, sen så skulle jag nog bara bli arg.

#9 

Ja, så kan det vara. Jag har boken i pocket, men har inte läst den ännu. Viktigt att ta ställning till, dock, eftersom frågan säkert kommer att bli alltmer aktuell i framtiden.

#8, jag tror det kan ligga lite i vad du säger om att barnet kanske kan få ångest ect, men samtidigt kanske den också kan känna en stolthet över att vara den enda som kunde rädda sitt syskon?

#11

Ja, det är säkert individuellt, men om barnet inte känner så? Eller känner press på att det borde känna så? Som syskon till ett barn med en relativt lindriga diagnoser, Downs Syndrom och ADHD, vet jag att mycket fokus redan ligger på syskonet som inte är friskt och att man kan vara väldigt kluven i sin roll som syskon, när det gäller hur man känner och vad omgivningen förväntar sig.

Å ena sidan känns det ju helt fel, men om man har ett barn som enbart kan räddas på det här viset och samtidigt mycket väl skulle kunna tänka sig ytterligare ett barn även om det inte vore för det här, det spelar väl också in.

Jag tror att den här frågan är omöjlig att ge ett svar på. Först om man skulle bli ställd i den här situationen så skulle man se vad man själv känner.

#12, ser inte riktigt varför någon skulle pressa barnet till att känna något, men jag tror jag förstår vad du menar ändå.
det är ju riktigt riktigt svårt, att svara för vad barn som föds till donatorsyskon kommer känna, man får väl helt enkelt vara beredd på vad som kan komma, och det tror jag att dom som går igenom denna process är.

#14

Enstaka gånger är en sak, även om barnet i framtiden kan känna att någon annan bestämt över dennes kropp, men jag tycker inte att det är rätt att ett annars friskt barn ska tvingas till långa sjukhusvistelser som det annars inte skulle behöva gå igenom.

#15, jag är inte säker på hur dessa saker går till, men jag skulle inte tro att det krävs speciellt långa sjukhusvistelser för att frysa ner blod från tex navelsträngen. och vad jag har läst om andra donationer tex benmärg verkar det inte heller vara speciellt lång sjukhustid för den friska.
men visst, jag kan väl ha fel.
men jag hade gjort det för mina syskon utan att tveka.

#16

Ja, det beror såklart på hur långa behandlingar det är. Har syskonet t.ex anemi så kan det behövas många behandlingar. Även om man är frisk så lever praktiskt taget hela familjen på sjukhuset i alla fall. Jag låter kanske väldigt negativ, men stödet för syskon är minimalt när en bror eller syster är sjuk, tillfälligt eller långvarigt. 

Jag hade också ställt upp för min bror, men jag vet inte om det hade varit rätt att jag skulle ha t.ex. gett benmärg till honom när jag var tio och han fyra år. Nu är jag vuxen och kan ta egna beslut, men barn kan inte sätta sig in i konsekvenserna. Och om syskonet ändå inte överlever sjukdomen, hur tänker då syskonet som donerat blod eller benmärg? Det ska till stora resurser för att kunna ta hand om hela familjen för att jag ska tycka att det är OK, men egentligen så fattas resurserna redan idag, till de behandlingar som utförs och de familjesituationer som redan existerar på sjukhusen.

#17, ja, tyvärr är ju syskonstödjandet väldigt litet, men det ska ju finnas iaf på större sjukhus vad jag har förstått.
iaf där det behandlas cancersjuka barn.

jag tror barn kan förstå mer än man tror, och jag vill tro att man har alla möjliga resurser inkopplade, som barnpsyk ect, för att hjälpa både det sjuka barnet och barnet som donerar.

men detta är ju bara vad jag hoppas och vill tro, sanningen är väl kanske en helt annan, men som sagt, det kanske vänder den dagen detta kommer bli vanligare..

Jag tycker faktiskt också det är fel. Dagens sjukvård är bra, och de har kommit långt när det gäller att rädda liv och göra folk friska från sjukdomar. Men jag tycker det i många lägen går över styr.

För att citera nåt som sägs i första säsongen av Scrubs (faktiskt vettigt )

"That's modern medicine. Advances that keep people alive that should have died along time ago"

Nåt som faktiskt är väldigt sant. Folk ska hållas vid liv till vilket pris som helst, de ska fortsätta andas i flera år, trots att de inte ens vet om att de lever… Tyvärr, men nånstans tycker jag att naturen bör ha sin gång också.

Och framför allt ska väl alla få ha sin egen vilja. Benmärgstransplantationer ska väl vara väldigt smärtsamma vad jag har förstått… Och vad händer om den här ungen till slut, när h*n blivit lite äldre inte vill donera mer? Inte vill åka in och ut från ett sjukhus och bli opererad och hålla på. Som faktiskt inte var av egen vilja, utan nåt som blev påtvingat och planerat redan innan födseln. Tror ni då seriöst att barnet kommer säga ifrån? Och om h*n gör det, vad kommer då föräldrarna tycka om det? För mig känns det som att det i deras öron kommer låta som att h*n säger att h*n inte vill rädda livet på sin syster/bror och inte bryr sig om h*n överlever.

Eller tror ni seriöst att en förälder bara accepterar det beslutet och älskar det skräddarsydda barnet lika mycket trots att h*n inte längre ville "samarbeta" och "lät" sitt syskon dö?

hm. intressant alex!
jag kan hålla med om att folk som inte ens vet om att dom lever, sånna som tyvärr ligger som grönsaker i en sjukhussäng och hålls vid liv bara för att hållas vid liv, inte bör hållas kvar.
men där talar man ju om aktiv dödshjälp. och det är ju en annan sak.

#20 Jo, det var bara en paralell när det gällde att hålla någon vid liv till vilket pris som helst…

#21, jo, jag förstod det.

men jag ger alla rådet att läsa boken om lilla Felix, som jag länkat till högre upp, den är mycket bra.

#18

Jag tror tvärtom, att barn förstår mindre än vi tror, eller i alla fall uppfattar saker annorlunda än vi tror att de gör. Speciellt när det gäller skuld och det är bl.a. därför jag inte vill att syskon ska behöva bli en större del av syskonets sjukdom än det redan är. Barn glömmer inte, även om det ser ut som att de släppt något. Att älta är barn experter på. Är syskonet bara en liten bebis är det upp till föräldrarna vad de är beredda att ha på sitt samvete.