Jag känner mej kvinnlig. Visserligen springer jag inte omkring och skriker och inte gör nåt…hahahahah.
Jag klär mej gärna i kort kjol och urringad top, kollar romantiska filmer, älskar dunkelt ljus, älskar stearinljus m.m.

Finns ju många som är pojk/flickor. Var stolt över det! Och våga vara den du är.  Det är attraktivt i sej.

"Kollar jag på nån spännande film så är det värsta jag vet när tjejen springer o skriker och inte gör nåt, det förstör hela filmen."

Där kan jag inte annat än hålla med dig!

Jag skulle väl vilja påstå att jag känner mig ganska kvinnlig även om jag brukar passa rätt bra in i "båda lägren".

Jag känner mig ganska kvinnlig nu mer . Älskar kjolar och linnen, smycken. Älskar stearinljus och kolla romantiska filmer, men det får jag oftast göra själv då karln inte gillar den sortens film ;).

Men för några år sedan var jag nog mer pojkflicka. Aldrig att jag hade kjol eller klänning då. Men det har som sagt ändrats under åren :).

Jag har alltid kjol eller klanning pa mig… alltsa varje dag i veckan aret runt. Har inte haft pa mig ett par jeans pa 3 ar och jag har endast mjukisbyxor om det ar svinkallt ute nar jag ska ut med hunden.
Kanner mig kvinnlig nar jag har pa mig hogklackat, men oftast blir det gympaskor anda. Mer bekvamt sa, jag gillar ju att springa.

Var ocksa pojkflicka som yngre… fram till att jag var 13 sa gick det inte att fa pa mig nagot for tjejer alls, jag ville t.o.m. shoppa fran killarnas sida i kladaffaren.

Det kanske later lojligt men jag kanner mig hemskt okvinnlig nar jag har smutsigt har eller inte kunnat tagit en dusch under dagen.

Jag hatar att ha byxor på mej. Blir mest kjol eller tunika med tights.

Men ibland måste man ha byxor och då känner jag mej inte alls bekväm eller kvinnlig.

Jag är nog lite av en pojkflicka, fast ändå inte…

Min syster har aldrig smink, har alltid klätt sig pojkigt och enbart umgåtts med killkompisar. Så henne har jag alltid sett som en ordentlig pojkflicka. Hon har aldrig vart flickig så liksom.

Men jag själv sminkar mig ju och älskar att fixa håret och så vidare. Men sammtidigt känner jag mig inte alls som mig själv i klänning, utan jeans och linne är mer jag! Jag har en rätt annorlunda frisyr och fixar till den med vax osv upp som i en mowhack.

Jag äger ett par högklackade, dem känns jätte lustiga också. Älskar mina tygskor, då har man båda fötterna på jorden. Jag trivs att umgås med killar, men även tjejer förståss.

Men… Så är jag kvinnlig med pojkvänner. Gillar mys och uppskattar att bli uppvaktad osv.

Filmer med tjejer som gör sig dumma gillar inte jag heller. Tjejer ute på puben som skriker när dem ser vännerna och hoppar runt som små … jag vet inte vad, kan jag bli galen på!

Jag känner mig kvinnlig. Dock inte "tjejig"… Klär mig gärna i kort kjol/klänning sommartid eller om jag ska vara lite uppklädd. Sminkar mig, och att fixa håret och frisyrer överlag är bland det roligaste jag vet.

Men sen har jag mycket lättare att umgås med killar för det mesta, hittar ofta mer gemensamt med dem. Samma värderingar och liknande. Typiskt "tjejsnack" är inget jag är så förtjust i direkt…

Så ja, jag känner mig kvinnlig, för jag känner mig mer som en kvinna än en man, men jag är långt ifrån "tjejig".

jag är lite både och… Klär mig gärna i urringade toppar och högklackade stövlar, samt sminkar mig osv.

Men jag kan likväl sätta på mig blåstället och gå ut och måla huset eller slå upp en vägg i kåken.

Så, ja, är nog både och

Känner mig kvinnlig oftast, men inte alltid.

Jag har också breda axlar, och jag har lärt mig tycka om det.

ingen aning beror på humör mer än kläder..

Jag är kvinna, vad mer behöver man för att vara kvinnlig?

Svårt det där, för jag blir väl knappast jag okvinnlig bara för att jag inte sminkar mig, använder klänning eller högklackat? Eller för att jag föredrar thriller och action framför romantiska komedier?

Haha.. som mest kvinnlig borde man kanske känna sig vid mens, förförandet av partner, samlag, barnafödande osv.

Jag instämmer med Lisette. Har sett mig själv som pojkflicka, var mer intresserad av bilar och traktorer än barbies och på den vägen är det. Ingen Britney och sora fluff här inte.

På senaste året har jag skaffat ett par högklackade skor, har skämts så över min längd (182cm) så jag trivs bäst i mina Vans eller DC (skateskor). Jeans och t-shirt är min melodi, även om jag för den sakens skull sminkar mig och försöker fixa min frisyr, som inte egentligen är ett dugg kvinnlig. (Lång på ena sidan och kort på den andra)

Men jag känner mig hyfsat kvinnlig om jag råkar halka i en klänning och de högklackade skorna ;)

Hellre trivas och se lite lustig ut än att otrivas och se ut som en kvinna, blir inte någon för det ;)

Ja jag har nog varit pojk/flicka hela mitt liv, har alltid trivts med att umgås med killar.

Fattade inte det där med tjejer som skulle springa två in på toa om man var nånstans, eller skvallra o ha sig.

Jeans och nån snygg tröja är snyggt eller  kort kjol med snygg tröja, även westerninspirerat är snyggt med. Rosa o svart är snyggt.

Kommer ihåg ett tillfälle när min dåvarande kille o jag skulle hyra film, jag stod där vid action och thriller hyllan och han frågade mig om vi inte kunde titta på något romantiskt nån gång, nä sa jag inte sånt tjafs.

Vid sidan om oss så stod två andra par och där hörde man hur tjejerna klaga på att måste vi alltid se action o thriller jämt.

Vilket gjorde att vi skratta då vi hörde hur omvänt det var hos oss.

Men o andra sidan så har jag aldrig klagat när killen tillbringar många timmar i garaget även fast inte jag är med.

Känner mig kvinnlig, jag älskar att gå i klänning och högklackade stövlar. Sminkar mig och fixar håret varje dag. Kollar på romantiska filmer som jag storgråter till, tänder gärna ljus överallt i huset. Men jag har inga problem med att kissa med öppen dörr eller släppa en fis om det krävs =)

#14 Haha, låter bra! =)

Men kvinnlighet sitter väl inte i kläder eller utssende, om man tittar på romantiska filmer, gillar tända ljus eller gråter?! Det vore ju för sorgligt om det är sådant som är att vara kvinnlig.

Det som beskrivs som kvinnlighet på det sättet är ju en samhällsnorm som är en skapad bild av vad man vill att en kvinna ska vara. Det har inte ett dugg med vad som är manligt och kvinnligt att göra egentligen som jag ser det.

#16 vad tycker du är kvinnligt?

Nu när jag har funderat lite så känner jag mig väldigt kvinnlig och attraktiv när jag är gravid konstigt nog. Det är en känsla bara, kanske för att man är lycklig och stolt och iom det utstrålar något?

Jag kände mig absolut vackrast när jag väntade Jonathan, var så smal innan så för mig var det en bonus att få kvinnliga lite runda former. Har inte heller blivit så uppvaktad, på ett väldigt trevligt sätt som då.

Jag vet inte om jag riktigt vet själv. Jag vet bara att jag inte alls tycker att kvinnlighet hör ihop med de saker som jag skrev om i #16.

Jag tror mera att det handlar om det du skriver om, något som kommer inifrån som inte alls har med yttre saker eller handlingar att göra. Jag tänker likadant om män, jag tycker inte att det är manligt med män som visar upp vissa attribut eller beter sig på ett visst sätt. Men jag tycker att det är oerhört manligt med män som är trygga i sig själva och inte behöver spela roller eller hävda sig. Kanske gäller detsamma för kvinnor för mig, en kvinna är som mest kvinnlig när hon bara är sig själv och stolt över det, inga spel och masker.

Jag tycker det är jätte svårt det här med kvinnligheten. Är som trådstartaren bredaxlad och i klänning ser jag ut som en ruggit dålig Drag queen. Har jag långt hår ser det ut som jag har en golvmopp på huvudet, vilket har gjort att jag har kort hår numera. Men det gör mig ännu mer okvinnlig. Många tror jag är en ung kille. Vilket är JÄVLIGT irriterande.

Hur fasen ska man bli kvinnlig.

#19

Jag har sparat mitt hår så att det går över axlarna så dom inte ser så breda ut ser rätt ok ut, sen har jag kommit på att huvtröjor och v-ringade tröjor trollar bort en del.

Jo att bli tagen för kille när man har kort hår, när folk ser en bakifrån är inte kul.

Ja, jag är väl inte riktigt kvinnlig, gillar mer att ha brallor elr. shorts än kjol, inte direkt uringat men tycker att det e snyggt med brottar rygg, går hellre med tennisskor än med högklackat, målar inte naglarna, går gärna med huvtröjor o en jacka på det. Styrketränar 3ggr i veckan, tycker om att se muskulös ut. Jag har oxå blivit tagen för att se ut som en kille.  Tänker låta håret växa så att man ser lite "kvinnligare" ut.

Men hörrni, inte är ni väl mindre kvinnor för det? Kvinnligheten sitter inte i utseendet och det måste vi försöka vänja omvärlden vid. Lika lite som manlighet sitter i stora muskler eller andra yttre saker… Det är ju bara som kosmetika och visar inte ett dugg av kvinnligheten eller manligheten tycker jag. Vi måste ju få se ut som vi gör och känna oss kvinnliga resp manliga ändå?

jag är oxå bredaxlad o är lika stark som svagaste killen i min klass. hatar oxå tjejer som skriker så man får ont i öronen=P

jag vill inte ha klänning, hatar det, o en del tjejer brukar påpeka det

kan ibalnd känna att jag inte lever upp till tjejers "krav" typ smink, svag, försvarslös, smal, snygg o blablabla. jag vill inte sminka mej tycker än sålänge att det bara är dumt.

jag är nog lite pojkflicka av mej, men jag trivs med migsj =)

#23 Trivs du så ÄR det den kvinna du är, oavsett om du är "pojkflicka" eller inte =)

#24 =)

Nu talar jag för mig själv, men det är svårt att trivas som kvinna när alla tar dig för att vara kille. Jämt o ständigt.

I alla fall är det så för mig.

Har i princip allt det där, men visst känner jag mig kvinnlig när jag anstränger mig.

Men håller inte ni med om tjejer att det är hemskt att kvinnlighet ska sitta i långt hår, smala axlar osv. Vi är ju jättemånga som inte är sådana och vi är precis lika kvinnliga ändå! Den bild osm finns i media av hur en kvinna ska se ut har ju inget med äkta kvinnlighet att göra. det är ju bara ett sätt att få oss kvinnor att konsumera för att se "rätt" ut.

Känslan kommer inifrån för de där yttre sakerna förändrar ju egentligen ingenting alls!

Ja det "suger" verkligen, det är jobbigt att se alla HM modeller o andra "omslagstjejer", o sen att man själv försöker göra allt för att se ut som dom o det inte o man känner sej TOTALT misslyckad, sen känner man att mannen som man bor tillsammans med ser förbi en när han ser dom, det känns som det i allafall!! Jag har säkert fel men vad ska man tro, är 40 år idag o det känns som hela mitt liv har varit en bantningskur utblandat med självhat, ångest, ätstörningar mm.

#28 Jo, det håller jag med om. Samhällets idealbild på en kvänna är ju smal, stora tuttar och vackert hår och fisförnäm. Och då blir det svårt för oss tjejer som inte är rädda för att bryta den där nageln, inte är pinnsmal, som inte har stora tuttar, eller att skita ner oss, att se sig själva som kvinnliga.

#29 & 30 Precis! Men jag tror att vi måste börja med oss själva och stötta varandra genom att sluta fixera oss vid alla dessa attribut som ska öka kvinnlighet. Jag hade en sociologidoktor som berättade att modet uppstod genom att en man skapade kläder och ställde ut i skyltfönster, då sa en kollega till honom: - men de där kläderna är ju så smala att ingen kvinna kan någonsin ha dem på sig, -just det svarade den förste mannen, då har de något att sträva efter… Vi är alltså grundlurade ända från början! Männen trodde att vi skulle fokusera på våra kroppar och våra utseenden så att de skulle få vara ifred och bestämma över samhället i övrigt… och det håller vi fortfarande på med! Det gör mig så sorgsen.

#31

Jo det är så mycket ideal som man ska sträva efter, men på en del tjejer tycker jag att dom skiter i det eller så har dom gett upp, de finns rätt många överviktiga tjejer som är unga i dag , ok många i medelåldern med, så det verkar som om många inte bryr sig om ideal.

#32 Övervikt kan ju bero på sjukdom eller annan orsak, eller så är man helt enkelt lat. Men det betyder ju inte att dom kommer undan all "press ifrån samhället", De flesta mår dåligt, riktigt dåligt pga av sin övervikt. Sedan finns det vissa som tar det så hårt, som är födda med den gåvan att ej bry sig i ovesäntliga saker.

Jag är väldigt okvinnlig av mig, har manligt jobb och skiter i om jag får skit under naglarna. Många brukar jämnföra mig en påse potatis, ingen hållning och säckiga kläder.

Men på helgerna så brukar jag faktiskt klä "up" mig. Då hälsar inte min arbetskompisar på mig, för de känner helt enkelt inte igen mig. Tycker de alltid är lika skoj att se deras reaktion. Men igentligen så är jag nog väldigt manlig och mina desprata försök att se kvinnlig ut gör mig bara obekväm…

Övervikt är ju helt oväsentligt egentligen så länge man är frisk! Att vi är så sjukligt fixerade vid att kroppen ska vara smal, helst så smal som det inte ens går att vara (som att man faktiskt använder manliga modeller till kvinnokläder eftersom det inte finns kvinnor med tillräckligt smala höfter och långa ben ) gör ju precis som det är tänkt, att vi kvinnor flyttar fokus från hur vi lever våra liv och hur vi mår på insidan, hur vi vill utforma våra liv som individer till att enbart ägna oss åt att trimma våra kroppar. Och att människor mår dåligt över sin vikt är ju just en följd av de sjuka ideal som finns, inte för att det egentligen är fel att vara överviktig!

Att kvinnor fortsätter att köpa denna fixering är tragiskt tycker jag. Vill vi verkligen ha förändring och bli tagna på allvar tror jag att vi måste försöka  slita oss från dessa ideal och jobba med att uppnå saker som faktiskt spelar roll för oss istället för kilon hit och dit!

#34 På tal om manliga jobb så kan väl jag då "skryta" med att jag är pistvakt =P Jag tycker att det är coolt med tjejer/kvinnor som helt enkelt inte har det där typiska kvinnojobbet.

Känner mig kvinnlig? Jaha, tittar ner under tröjan och konstaterar att där är jag det. Går på toaletten, Ja, där också. Då är jag ju kvinna

Har alldrig fattat de som skriker så, inte ens när de ser en idol. Tycker det är att skämma ut sig. Men så anser jag.

Sen är jag som alla vet, sportnörd, är jag okvinnlig då: Nej, jag handarbetar också. Det gör även min son och han är man uti fingerspetsarna. Avkoppling. Så detta med kvinnligt och manligt, tror jag är lite fel synsätt. Även skådespelerskor och en och annan kvinnlig fotomodell har breda axlar. Vi som har små, strävar efter det.

Så var stolt över att du är kvinnlig.

Om man ska tala om manligt och kvinnligt så blir det det där ytliga på något sätt.

Tanken tycker jag spelar roll, hur man tänker, vare sig man är kvinna eller man! En god vän till mig (kvinna) sa att hon alltid hade känt sig som en man. Hon var stor, kraftigt byggd och slängde käft med alla, men för mig var hon den absoluta kvinnan :) för hon var min bästa vän, min solumate till och med. När hon gick bort i cancer för 4 år sedan blev det ett stort hål i mitt hjärta :( som jag saknar henne!

Jag klär mig aldrig i klänning, men kjol går bra några gånger om året, jag handarbetar och tycker om det. Jag är mamma, kvinna, singel och en jäkel till kvinna! :) Även om de yttre atributen säger att jag inte är KVINNA så är jag det :)

/Malin