Man kan ju tillfredställa sig själv. Man har ju inte rätt kräva sex ens i ett äktenskap och i ett äktenskap så kan ju perioder av sjukdom göra att någon i äktenskapet inte vill eller kan ha sex. Man får helt enkelt försöka komma fram till ifall sexet är viktigare än personen man är gift med. Och det är ju inte säkert det kommer vara likadant hela livet din man kanske får andra mediciner längre fram el dyl men sjukdomar kan ta tid. Har kroppen svårt att fungera i vardagen så är ofta inte sexuell lust det som prioriteras av kroppen. Och att då känna pressen från en partner som vill ha sex hjälper ju inte.

Jag är helt med på det. Känner mig bara frustrerad och ensam om det här. Känner som mina bästa år försvinner. Men jag kan inte tänka mig ett liv utan honom å tjatar absolut inte om det till honom. Får oftast hjärnspöken som att han kanske har tröttnat på mig men han motbevisar ju det varje dag genom att pussas å kramas. Vet bara inte hur jag ska hantera mina tankar kring det här.

Kanske beror lite på vad det är för sjukdomar, om du vill berätta så kanske det är lättare att ge tips. Jag fick eksem och bölder (jag har en inflammatorisk hudsjukdom samt systemsjukdom) i hela underlivet och alla hudveck och ja, överallt egentligen i våras. Så jag och min make kunde inte ha sex på ett halvår alls, alla former kändes bara hemskt för mig oavsett vad det var och jag tappade all lust. Det är bättre nu, men inte bra. Men min make hade stor förståelse för mig och lät mig vara så att jag kunde ta initiativ när jag mådde bättre. Jag hade ju förståelse för honom också eftersom vi innan detta varit mycket intima.

Så det kan ju bero lite på vad för sjukdom det är, man kan ju må bättre och sämre i olika perioder. Kommunikation är såklart viktigast. Om du känner att han kanske tröttnat, prata med honom om det så slipper du analysera och må dåligt över något som kanske inte stämmer. Hoppas det blir bättre snart för er båda!