Jag kände lite så också när jag flyttade hemifrån, då var jag 22 år.
Allt är nytt och man skall klara allt själv, det är omvälvande om man alltid haft stöd av de runt omkring sig.
Försök att ta det lugnt, en sak i sänder. Det tog nästan en månad innan jag kände att detta är mitt hem och här gör jag som jag vill, oberoende av vad de andra tyckte jag skulle göra.

Förändringar är väl just en sådan sak som kan skapa ett anfall av panikångest. Och att kasta sig ut i det okända är en väldigt stor förändring.
Du vet ju ingenting om hur det kommer att bli, hur det kommer att kännas. Det är inget fel att känna panik. Men du skall avgöra om du skall låta det bestämma ditt liv. Är det du eller panikångesten som bestämmer?
Om man varit arbetslös en tid får man kanske inte världens bästa självkänsla, och då är det svårt att tro att man klarar av någonting alls. Men säkert kommer du att göra det.
Det är ju toppen att du hamnat så nära ditt föräldrahem, det är en smal sak att gå dit och säkert kan du sova där ibland. Då behöver det inte kännas så halsbrytande häftigt.
Separationsångest kan man få utan att ha panikångest, det är alltid svårt med förändringar, hur mycket man än ser fram emot det nya.
Jag har barn med panikångest och jag tycker det är svårt att inte veta hur man kan hjälpa. Jag försöker övertala att var öppen med det. Jag skulle inte alls tycka det var konstigt om någon berättade för mig om sina psykiska problem.
Fysiska handikapp syns och märks ju ofta, men det gör inte psykiska så då är det väl bättre att man pratar om det.

En som pratade mycket om det i ett Sommarprogram var Anders Ankan Johansson. Mitt barn som är drabbat tyckte det var jätteskönt och lite befriande att lyssna på. Och kanske kan det hjälpa lite att se det från olika sidor.
Lyssna gärna
https://sverigesradio.se/avsnitt/anders-ankan-johansson-sommarprat-2021

Men jag tror du kommer att klara av det när du ger dig själv tid och tålamod. Om ett tag så kommer du att tycka om att komma hem till dig själv. Men låt dig själv sörja, det är en epok som försvinner (precis som det var roligt och spännande när våra barn flyttade hemifrån, men också väldigt sorgligt på sitt sätt)

Det kanske blev så att du kastades tillbaka till det som hände med dig för 8 år sedan och blev påmind om det.
Det kommer bli en omställning såklart att flytta hemifrån och det får ta sin tid med den omställningen, försök att påminna dig själv om att du är nära ditt föräldrahem till skillnad från förra gången då du var väldigt långt ifrån, för det kanske gjorde allt värre.

Att be någon i familjen hjälpa till vid inflytt och sova över några nätter så allt går smidigt och övernattning i början inte blir så övermäktigt.

Hej och tack för era fina och stöttande svar :)
Jag tänkte passa på och ge er en uppdatering!

Igår var den stora flyttdagen. Allting flöt på och kändes överlag bra.
Men när allting var klart och jag stod där i min lägenhet så kom denna hemska sorg och sköljde över mig igen.
Och det dröjde inte länge förrän jag fick panikångest och jag stod vid dörren med nycklarna i min hand, redo att dra ifrån det där som ska kallas "mitt hem".

Jag har även en katt som betyder allt för mig. Han är mitt typ mitt barn .
Han är en före detta vildkatt som jag har tagit hand om. Och dom senaste åren har han kunnat springa ut och in som han vill, så jag visste att en flytt till lägenhet skulle bli en stor omställning för honom också.
Men att se honom såhär gör så fruktansvärt ont i mig.
Natten har varit jättejobbig för honom, och likaså för mig som har fått lyssna på hans hemska rop på hjälp.

Morgonen idag började med en hemsk panikångest.
Jag har nästan konstant tryck över bröstet och tungt att andas.
Och jag typ bara gråter. Allting känns bara jobbigt.
Jag vill HEM, och detta är inte mitt hem. Typ så känns det.
Jag vill inte packa upp några flyttlådor, för då är det så jobbigt att packa ner allt igen…precis som om jag skulle flytta härifrån.

Förlåt, jag behövde verkligen bara skriva av mig lite av min sorg.
Jag tänkte försöka ta kontakt med någon psykolog idag via en interntjänst. Förmodligen kommer det inte ge mig något särskilt, men det är väl bättre att prova än att inte göra någonting alls….

Ta kontakt med din vårdcentral och be om hjälp, såvida du inte redan har kontakt med någon psykolog eller person där som du kan prata med.

#5: att flytta till eget är en stor omställning, speciellt när man gör det ensam och inte flyttar ihop med någon.

Katten känner ju både ditt mående och behöver tid att vänja sig vid ert nya hem, så att den jamar är fullt normalt.

Genom att packa upp och göra ditt hem precis så som dy vill ha det kommer du hjälpa dig själv vid att vänja dig.

Du kommer ju kunna sova hos dina föräldrar även fast du had egen lägenhet. Du är inte "dömd" att vara ensam i din lägenhet nu bara för att du flyttat. Bjud hem dina föräldrar, ha kul och inget tillsammans. Ha zovis hos dig. Sov hos dom om du har en skitdag. Det känns så stort just nu. Men allt du hade innan flytt finns fortfarande kvar. Du behöver bara vänja dig och få chans att känna att det är din lägenhet, och inte något som tar bort allt du haft innan flytten.

Nu verkar TS inte vara kvar, men jag flyttade hemifrån 2014 och kan ibland fortfarande när jag kommer hem och låser upp dörren till min egen lägenhet känna att "shit, här bor jag, det är jag som står på kontraktet, det är jag som har ansvar för allt som kan hända här, det är bara för mycket". Får lite panik och undrar vad fan jag flyttade för. Sen inser jag att det var det bästa jag nånsin gjort, att flytta hem nu skulle vara rena döden.

Det tog nog minst ett år innan jag faktiskt började njuta av att bo själv. Innan det gick det inte många dagar i taget som jag inte hade ångest över att jag hade flyttat. Så jag tror man måste ge sig själv tid och man får faktiskt vara ledsen över att barndomen är över och att man påbörjar en väldigt läskig del av sitt liv man inte vet något om.