Jag trodde jag var ensam om att känna såhär men ikväll kom jag och min mamma in på detta och det visar sig att hon är precis likadan. Blev nyfiken om fler känner som oss, att det kanske tom är vanligt…Min pojkvän vet jag dock tycker jag är knäpp när jag har delat dessa känslor.
Det handlar om att typ empati för saker. Jag kan t.ex få för mig att om jag samlar stenar på en vacker strand så får jag skuldkänslor för att jag fråntar stenen dess vackra omgivning och den hamnar på någon fönsterbänk hemma, i värsta fall i en låda. Jag fylls med så mkt skuldkänslor att jag 50% av gångerna låter stenen ligga kvar för jag inte vill påverka den negativt. Det har varit så sen jag var barn, särkilt med gosedjur. Att jag behandlar de som levande organismer med känslor. Jag har flera flyttkartonger fulla med saker som jag egentligen inte vill ha men jag tycker synd om dom ifall jag skänker bort dom ifall de hamnar i värre hem eller kastar dom i soporna. Egentligen har jag vetenskapligt tänk, så jag förstår att saker inte har känslor, men varför inbillar jag mig att saker har tänk och känslor???