Jag har, men det är rätt dumt. Dock har jag varit typ 16 när jag gjort det och killarna har varit i min ålder och fortfarande bott med föräldrar

Jag har inte gjort det utan vi träffades ute tills jag kunde lita på personen

Jag träffade min nuvarande sambo på en dejtingsajt. Efter att vi pratat lite på nätet och i telefon kom han ner till mig (han bodde längre upp i landet och jag på västkusten). Han sov hos mig en natt och sen for han iväg på en sen länge planerad semester. Nu snart 3 år senare bor vi tillsammans och har en son på 6 månader :) Det är ju alltid en chansning det där, man vet ju faktiskt inte vad det är för folk man träffar. Nu gick det ju rätt bra i mitt fall i och för sig. Jag tror man ska lita på sin magkänsla. =)

Jag träffade min fästman hemma hos mig första gången (vi fick kontakt på dejtingsajten e-kontakt). Han tog bilen och åkte hela 48 mil för att träffa mig. Det var hans idé att han skulle komma till mig.

Nej. Hade inte tagit med någon hem någon på första dejten heller. Det finns många vettiga, trevliga killar på nätet, men det är en så onödig risk att ta. Bara att de förstår att man resonerar utan att ta illa vid sig säger väldigt mycket. En kille som tjatade om att träffas bakom en låsbar dörr hade jag inte pratat med mer.

Det där skulle jag vara extremt försiktig med. Bäst att träffas på ett offentligt ställe först så man kan bilda sig en uppfattning om personen i verkligheten.

Min nuvarande sambo (sedan drygt 12 år) "träffade" jag faktiskt på nätet, och när vi skulle träffas på riktigt gjorde vi en liten picknick där han bjöd på lite plockmat som han gjort i ordning. Min dåvarande hund var med, och sambon har sagt i efterhand att han var livrädd för att han hade haft ihjäl min hund när hon svalde en stor köttbulle hel och började klökas .

Ja, en man som kan laga mat får ju såklart pluspoäng direkt 😉

Jag har åkt hem till en kille jag träffade på nätet en gång, en annan träffade jag en kväll på hans jobb som väktare där han jobbade ensam och bevakade ett företag. (jag var 20)

Förstår ärligt talat inte i dag hur jag kunde vara så dum och oförsiktig, skulle aldrig göra något sådant igen, det kunde ju verkligen ha hänt vad som helst dessa gånger, men lyckligtvis gjorde det inte det.

Jag är inne på samma spår… Har träffat många killar över nätet.

Den första, kom bjöd jag hem till mig, jag var då 14?? Och han jobbade i samma ort som jag bor i, men bor en bit bort, han mådde dåligt och jag erbjöd honom att komma hem till mig och titta på film och tänka på annat. Vi föll dock för varandra. Men de blev inte så långvarit. Men de är en historia för sig. Han var för övrigt 20 då.

Den andra killen jag träffade, var strax efter de tog slut med den här första killen. Han kom ner från Täby till Södertälje, så träffades vi där mitt på stationen, och sen gick vi omkring i Södertälje och snackade och lärde känna varandra. Efter några timmar fick han följa med hem till mig. Därefter vågade jag följa med hem till honom,  (då bodde jag ju fortfarande hemma, vilket antagligen säger sig själv med åldern) så jag kände att jag inte hade något att vara rädd för. Och hans mamma var polis vilket gjorde de ännu tryggare att följa med hem till honom. Men de höll inte i längden heller, de var lång distans när de gällde att åka med kommunaltrafiken till varandra, och han var mer sexuellt aktiv än jag var, så vi bröt upp för bådas egna bästa. Han var 19 när vi träffades.

Nästa kille var också via nätet. Vi pratade i säkert 3 månader innan vi bestämde oss för att träffas. (Jag fortfarande 14) och de slutade med att han fick åka från Trollhättan upp till mig, och sov hos mig. Vi var ett par under hela sommaren, tills mamma och en kompis påpekade att jag inte var mig själv med honom, så jag fick panik och gjorde slut. Och funderade länge efteråt på om de var negativt dem menade eller bra. Så de var ett misstag att lämna honom. Då vi var lyckligt förälskade. Han var 18 då vill jag minnas.

Träffade efter de (fortfarande 14) en kille (eller karl) som var 36. Må låta lite sjukt. Men han fångade upp mig när jag höll på att falla psykiskt. Han jobbade med sånt. Samt levde ett liv utan mediciner och var vegetarian, så han lärde mig olika knep när man mådde illa, hade huvudvärk och diverse saker. Han bjöd med mig på bio, och bjöd på mat och saker.  Han var som en extra pappa helt enkelt.  Inget konstigt med det. 

Men sen när jag skulle fylla 16 så hade jag pratat med en kille på nätet, som bodde 25 mil bort ifrån mig, och vi skulle egentligen träffas redan då, han , hans kompis och jag och min kompis. Men min kompis fick inte åka så jag åkte aldrig heller. Men sen kom de en utställning där uppe, som jag så gärna ville gå på, (då innan jag fyllde 16), så jag bestämde mig för att åka, och då pratade vi fortfarande så då såg han sin chans att träffas när jag ändå hade vägarna ditåt. Så jag fick sova hos honom, och han skjutsade mig till utställningen, sen blev jag kvar någon vecka hos honom och vi roade oss med saker och hade trevligt. Jag föll ganska ordentligt då. Så efter 3 månader bestämde vi att jag skulle få flytta in då han skulle gå ut skolan och börja jobba, och möjligheterna för honom att åka ner till mig blev ännu mindre med jakten och jobbet i sitt liv. Så jag flyttade dit och sen bodde jag där i 9 månader, men de blev för mycket för honom att ta hand om mig pga min depression som jag hade. Så han gjorde slut. sen efter de har jag inte träffats så många över nätet. 

Är mer försiktig nu för tiden.

Men pojkvännen jag har träffade jag via nätet. på en sida som heter Kamrat. Vi spelade båda två samma spel på nätet, så vi började prata och jag fick vara med honom och hans kompisar och spela, bjöd även med min tjejkompis att vara med. Så vi lärde känna varandra och sen åkte jag dit för att träffa honom. Han bor med sin mamma som fick flytta hem till honom för att hon är sjuk. Så jag kände mig trygg med att våga åka så långt för att träffa honom.