Självmord är ingen lösning. Har du ingen du känner att du litar på? Syskon? 
Snälla håll ut, du är stark, så stark.

Inget annat är en lösning heller. Självmord är en väg ut. Nej, ingen. Jag litar inte på någon och står ingen nära. Jag har varit stark för länge nu. Och det hjälper inte.

Snälla, sök hjälp. Ring 1177, 112 eller vad som helst.

Nej, inget kommer någonsin hjälpa. Vet någon hur man får skärsår att inte synas? Vill inte att någon ska se att jag skär mig, och det syns väldigt tydligt att det är just skärsår.

Ring skutpsyk istället! Det finns många som velat ta livet av sig och klarst sig och som är oerhört tacksamma över att det gick bra för att de får bra liv ! Om du varit stark för länge så var svag istället och rung efter hjälp. Hjälp är vad man behöver om man inte orkar vara stark! Är 100% säker på att din mamma älskar dig. Om hon beter sig så som du beskriver mår hon förmodlugen också skit och skulle behöva hjälp. Ring efter hlälp!

#4. Det går inte att få skärsår att inte synas. Det är rätt uppenbart vad det handlar om.

Du kan inte veta att inget kommer att hjälpa om du inte provar. ❤️

#4 Varför vill du dölja dom om du ska ta ditt liv?

Självmord ÄR ingen lösning. Du vet inte ens vad som händer i döden.

Du har ett helt liv framför dig och du kan hitta livsglädjen som så många andra. Men du behöver hjälp. Du borde ringa psykakuten direkt!

Nej jag vill inte ha hjälp, vill inte göra någon stor grej av det. Det kommer bara skapa ännu mer konflikter. Hon älskar inte mig. Man kan inte älska någon som mig.

Nej det är det inte, kanske för dig men inte för människor som du lämnar kvar. Du tror att alla hatar dig, men det är inte sant. Vad har du gjort för hemskt som skulle göra att alla hatar dig?
Jag vet att det är svårt, dina känslor är riktiga, men det kommer bli okej. Du kan skriva till mig i PM om du vill, jag kan finnas här för dig.

#6 Då är jag ju i princip tvungen att ta mitt liv.. #7 För det är i morgon jag ska dö. Nej det är inte ett liv jag har framför mig, det är fler år av plågor. Självklart vet jag inte vad som händer i döden, men säkert är det bättre än detta liv.

#10. Förlåt, men jag förstår inte hur du menar. Jag tycker inte att du ska ta livet av dig. Jag tycker att du ska söka hjälp. NU.

#10 Du vet inte hur din framtid ser ut. Plågor kan man bli av med. Livet får du aldrig åter.

Jag undrar varför du skapade tråden? Vi är hjälplösa just nu. Vad vill du ha ut av den? Tröst? Pepp?  Råd?

#11 Jag kan självklart inte visa mina skärsår. #12 Jag kan ju nästan förstå det. Jag vill inte ha livet tillbaka. För att jag ville skriva av mig.

Ts: Detta kan låta hårt, men det är dags att vakna från den onda spiralen av tankar som du hamnat i. Vad vi än säger här kommer du med motargument.  Jag hade en vän som blev svårt sjuk. Hon kämpade mot sin sjukdom och ville inget annat än att få leva vidare. Nu blev det inte så, utan hon dog i höstas, alldeles, alldeles för ung.

Vad jag vill säga med det är att har man ett liv, oavsett hur jävligt det är, så har man en skyldighet att ta vara på det. Det finns så oerhört många där ute som inget hellre vill än att få leva vidare. Vad tror du att de skulle säga om någon funderar som du gör?  Livet går upp och ner, så är det för alla. Det blir bättre, och det blir sämre, och sen bättre igen.  Tro mig, att ta sitt liv är den sämsta utvägen av alla!

Om du bestämt dig så kan du vänta ett tag. Vad spelar det då för roll om du ger livet en sista chans. Ring psykakuten direkt, låt dem göra ett försök för dig. En dag kan du flytta hemifrån, då kan du styra ditt liv själv och kanske blir din relation till din mamma bättre då. Låt vården få en chans att hjälpa dig. Det finns en ljusare framtid.

#13 Du borde ta dig en tankeställare.  Se så många i tråden som bryr sig.

Till och med mördare, våldtäktsmän mm har folk som bryr sig. Så jag garanterar att det finns dom som bryr sig om dig. Du är bara förblindad just nu.

http://boom.aftonbladet.se/till-dig-som-inte-vill-leva-langre/

Ts du skriver att du inte vill ha hjälp. Men varför skriver du öppet då på ett forum att du ska ta ditt liv? Sen är dö bara ett dålig sätt att lösa ett problem som inte är långvarigt. Att du mår skit nu betyder inte att du kommer må skit hela livet. Och som du ser så bryr sig en massa okända om dig. Sök hjälp! Livet är inte en enda plåga bara för att det känns som det nu.

Precis som alla andra här säger så ser du hur många som verkligen bryr sig och vi är ändå för dig helt okända människor och vi bryr oss ändå, Tänk då på alla i din närhet. DE BRYR SIG.  Men ibland är det nattsvart och man tänker inte klart. Och sen kan det vara tufft om man är i en viss ålder och även som vuxen att man bråkar med sina föräldrar nära och kära och säger saker man ej menar, men i slutändan så kan jag garantera dig att du är älskad, av många.

Tänker du ta livet av dig, gör det själv och låt inte någon annan känna skulden. Att lägga sig på rälsen kommer göra så myclet mer skada än befrielse för dig. Tänk på lokföraren och resenärerna! Att du mår dåligt ska inte behöva gå ut över andra på det viset. Självklart råder jag sig inte till att ta ditt liv! Jag vill säga precis som #14. Det finns så många som kämpar för sina liv. Min mamma fick kämpa i 1,5 år mot sin cancer och visste redan från början att hon inte hade någon chans. Hon ville inget annat än att få leva vidare. Hade det gått hade hon säkerligen bytt liv med dig. Men det går inte, och det skulle göra henne och många andra dödssjuka förbannade om de hörde att du tänkte slänga bort ditt liv. Det kanske stämmer att ingen i din omgivning gillar dig, men då kanske det är dags att fundera på varför? Det är omöjligt att alla kan hata dig utan anledning. Fundera ut var skon klämmer och gör något åt det. Alternativt, bryt dig loss. Försök att få hjälp led att hitta en stödfamilj du kan bo hos och skapa ett nytt liv. Hitts intressen och gör något på din fritid så att du slipper känna dig ensam. Ingenting blir bättre av att du tar livet av dig. Tänk på alla som blir tvungna att ta hand om dig sedan. Ambulanssjukvårdare som får "ödsla" sin tid på att plocka ihop din sargade kropp med saknade kroppsdelar (om du lägger dig på spåret). Samtidigt kanske någon annan med livsglädje kämpar för sitt liv någonannan stans men får inte hjälp i tid. Tänk på poliserna som får lägga sin tid på att klura ut ifall det var självmord eller mord. Den tiden kunde de ha lagt på annat viktigt. Det är inte bara din familj som kommer straffas utan så många andra. Kämpa vidare istället, då kommer du att hitta dina människor i livet och kunna känna glädje igen :)

Tänker du ta livet av dig, gör det själv och låt inte någon annan känna skulden. Att lägga sig på rälsen kommer göra så myclet mer skada än befrielse för dig. Tänk på lokföraren och resenärerna! Att du mår dåligt ska inte behöva gå ut över andra på det viset. Självklart råder jag sig inte till att ta ditt liv! Jag vill säga precis som #14. Det finns så många som kämpar för sina liv. Min mamma fick kämpa i 1,5 år mot sin cancer och visste redan från början att hon inte hade någon chans. Hon ville inget annat än att få leva vidare. Hade det gått hade hon säkerligen bytt liv med dig. Men det går inte, och det skulle göra henne och många andra dödssjuka förbannade om de hörde att du tänkte slänga bort ditt liv. Det kanske stämmer att ingen i din omgivning gillar dig, men då kanske det är dags att fundera på varför? Det är omöjligt att alla kan hata dig utan anledning. Fundera ut var skon klämmer och gör något åt det. Alternativt, bryt dig loss. Försök att få hjälp led att hitta en stödfamilj du kan bo hos och skapa ett nytt liv. Hitts intressen och gör något på din fritid så att du slipper känna dig ensam. Ingenting blir bättre av att du tar livet av dig. Tänk på alla som blir tvungna att ta hand om dig sedan. Ambulanssjukvårdare som får "ödsla" sin tid på att plocka ihop din sargade kropp med saknade kroppsdelar (om du lägger dig på spåret). Samtidigt kanske någon annan med livsglädje kämpar för sitt liv någonannan stans men får inte hjälp i tid. Tänk på poliserna som får lägga sin tid på att klura ut ifall det var självmord eller mord. Den tiden kunde de ha lagt på annat viktigt. Det är inte bara din familj som kommer straffas utan så många andra. Kämpa vidare istället, då kommer du att hitta dina människor i livet och kunna känna glädje igen :)

Och jag vill tillägga till #20 att tänk på dom som måste obducera din sargade kropp. Som får läsa alla journaler om dig och ditt liv. Det är inte bara en som drabbas av att du tar ditt liv. Och oavsett hur du tar ditt liv kommer du att bli obducerad. Polisen kommer bli indragen oavsett hur du tar ditt liv. Och i värsta fall kanske dom tror att det är mord och då får en som är helt oskyldig sitta inne p g a detta.

Får väl fortsätta leva då. Men börjar bli väldigt less. Är ärrad för livet av det hon har sagt.

#23 fortfarande så säger folk saker som dom inte menar. Och ja det är sårande. Men prata med din mamma och säg att du blev sårad. Och prata med en kurator på skolan om detta. För din skull.

Att man vill dö för att man tycker att ens dotter är så dum slänger man inte bara ur sig. Det kommer alltid göra lite ont efter det. Nej, jag vill inte prata med någon.

Allt blir bättre och man ska inte ta åt sig vad folk säger, folk är ibland knäppa i huvudet och bara för att man är vuxen är man inte intelligent och talar sanning utan kan vara elaka, avundsjuka etc. Så jo vuxna kan slänga ur sig dumma saker som att man önskar att dö för att såra sina barn. Kan vara ett tecken på att allt inte står rätt till med den människan eller att den är avundsjuk och vill trycka ner den människan de är avundsjuka på.

+En vacker dag är du vuxen och står på egna ben och då kan du bryta kontakten med människor som du inte mår bra av att umgås med. Man får även bryta kontakten med sina föräldrar ifall de inte behandlar en bra, man måste inte älska sina föräldrar och umgås med dem ifall man inte vill.

Men usch du ska inte behöva bo med henne!! Har du inga släktingar du kan bo hos? Eller så kanske du kan få hjälp via socialen för att hitta en stödfamilj eller eget boende, det beror ju på hur gammal du är så klart. Jag ser att du känner att du inte vill prata med någon, men för att du ska ta dig ur detta kan det hjälpa väldigt mycket att prata med någon och få stöd. Fundera på det iaf!

Jag har fått höra en massa elaka saker i mitt liv t.ex. att jag borde ta livet av mig själv för jag sårar endast andra människor. 

Men nej, jag tänker inte ta livet av mig bara för att någon eller några inte tycker om mig. Jag har hela livet framför mig och jag tänker minsann visa dem alla att jag är faktiskt värd respekt och kärlek.

Skaffa lite jädraranamma och visa din mamma att hon är en jävla idiot (ursäkta mitt språk). Hon är inte en äkta mamma. En riktig mamma skulle aldrig säga något sådant till sitt barn. Hon verkar vara boven i dramat, inte du. Så låt inte henne vinna. Visa henne istället att du är starkare än henne.

Det är verkligen inte ok att din mamma säger så. Hur less och hur upprörd hon än råkar vara så ingår det i att vara förälder att stå ut med att det är jobbigt utan att säga saker som att man vill dö pga sitt barn. (Lite dumma saker säger alla föräldrar eftersom de också bara är människor och inte gör precis rätt jämt, men det finns gränser.)

Jag önskar verkligen att du skulle vilja ge det en chans att be någon om hjälp, för det finns oftast hjälp att få. Antingen kan din mamma få hjälp att hantera sina egna problem bättre så att hon kan vara en bättre mamma, eller om hon verkligen inte klarar av det så kan du i värsta fall få bo hos någon annan eller få t.ex. en stödfamilj som du kan vara hos ibland så att ni båda får lite paus från varann. (Det här är saker som socialtjänsten kan ordna.) Eller så kan du få uppbackning så att du orkar igenom de här åren tills du blir vuxen och självständig från din mamma.

Jag vet inte hur gammal du är, men jag gissar på tidiga tonåren. Då är allt oftast skitjobbigt även om man inte har några andra större problem, och har man då problem både med en förälder och i skolan och med kompisar så kan det kännas helt ohanterligt. Tiden går jättelångsamt och det kan kännas obegripligt länge tills man blir äldre och tills det kan börja kännas bättre. Men om man tar sig igenom de jobbigaste åren så har man MASSOR av år framför sig där man har mycket större makt över sitt liv och dessutom är starkare mentalt och kan hantera alla jobbiga känslor på ett annat sätt. Om man inte har haft en bra uppväxt kan man behöva lite hjälp med att laga det som inte blev bra, men det går att göra.

Om det finns någon vuxen på din skola som verkar vettig, kurator eller skolsköterska eller någon lärare, så kan du testa att börja prata med den, den kan sen hjälpa dig att få kontakt med BUP eller socialtjänsten om de tycker att det behövs. Du kan också ringa direkt till BUP där du bor, om du vågar. Att träffa någon professionell som lär känna dig och jobbar fokuserat med att hjälpa dig är lite annorlunda än att prata med någon anonymt på en telefonlinje, även om det också kan vara jättebra för många.

Hursomhelst: Ge inte upp!