Kan du inte ens be om hjälp? Det låter som om du bor hemma hos föräldrarna, vad säger de? De måste vara oroliga om du inte ens går i skolan?

Du har all rätt till kvalificerad hjälp. Ingen skall behöva må som du.

Om du vill ha hjälp men inte vet vart du skall vända dig kan du alltid ringa 1177, Vårdguiden. Dygnet runt. De kan hjälpa dig och tala om vart du skall vända dig för att få mer hjälp.

Du kan behöva både fysisk och psykisk vård. Snälla, ge inte upp!

Har du social fobi eller något eftersom du känner som du gör? Om ni har hund finns det många möjligheter att komma ut. De finns hundkurser om du är intresserad. Om du gillar måleri, ta tag i det och anmäl dig till en kurs på kvällen.

Ta dig själv i kragen och se dig omkring? Jag känner igen mig i vad du skriver. Jag bodde på liten ort och inget fanns. Hade knappt pengar och en kompis som har sina problem. Mina syskon hade pojkvänner och alla verkade veta vart de skulle.

Men sanningen är att ingen vet något.  Det finns inte många som vet det. Mycket sällsynt kan jag lova. Men man kan ta sig nånstans i livet om man bara ta styrkan till det. Jag började chatta med en kille och senare träffades vi. Idag ha vi varit ihop i 8 år. Jag bytte jobb och flyttade som du kan förstå. Jag började göra saker. Hittade mina intressen. Det är svårt men de går. :)

Gå en utbildning kanske? Jag vet inte hur gammal du är eller om du bor hemma eller redan flyttat. Men de finns möjligheter där ute.

#1 Jag har vart inlagd på psyk, både frivilligt och med LPT (lagen om psykisk tvångsvård) och jag är stabil i mitt mående, men det känns som att det är påväg neråt igen. Jag blir 18 snart, om typ en månad.. 😢 Det är svårt att ta sig själv i kragen när man faktiskt inte vill bli vuxen, när jag inte vill utbilda mig till något. Jag vill inte leva med jag vill inte dö… Det är komplicerat.

#2 Jag har depression och ångest. Jag har inga problem med att träffa folk när jag ska ner på stan och handla, bara ibland. Det är jobbigt att träffa folk jag känner, då vet de hur jag har sett ut. Jag har gått upp i vikt och känner mig inte alls bekväm i min egna kropp. Vill inte dom ska se mig (mina vänner) och jag orkar helt ärligt inte träffa dom heller. Även fast jag älskar dom så. Men de börjar ge upp hoppet om mig nu verkar det som, ena vännen har inte ens hört av sig till mig. Förstår ju det, men man känner sig ändå lite besviken - men det är ju mitt fel. Allt är faktiskt mitt fel..

du kan skriva till mig om du vill ha någon att snacka med :)

#4 Tack ❤️

Jag har ingen mening med mitt liv, jag vet inte vad jag vill 😭 Var väldigt nära att jag skar mig idag också.

#5 Jag känner med dig, var i en mycket liknande sits där jag inte visste var jag skulle ta vägen och hur jag skulle uppfylla drömmar och önskningar jag hade.
Jag hade heller inga mål i livet, jag visste bara vad jag verkligen önskade mig: Trygghet, tag över huvudet, inte oroa sig för pengar, god hälsa, husdjur, sysselsättning/jobb mfl.

Allt var så överväldigande och målen verkade så ouppnåliga att jag bara ville ge upp och strunta i det.

Men du, precis som alla individer på jorden, har n mening med livet och om vi lyssnar på magkänslan, intuition och vågar ta chanser på möjligheter som dyker upp kommer du så småningom hamna på rätt väg. Och det kommer du att veta genom glädjen, lugnet och styrkan situationen/platsen/jobbet/relationen skänker dig! Så det är inte hopplöst eller svårt.

Det svåra är att lämna det välbekanta och rädslan bakom dig, att tro på dig själv och din förmåga att formas, att utveckla ett ego som stärker dig, inte trampar ner dig. För mig är den kampen inte över än och jag undrar fortfarande vad min livsuppgift är, men jag vet att jag har uppfyllt sååå otroligt många drömmar bara genom att våga, våga ta ett steg, våga chansa, våga be om hjälp, våga prata med folk, våga tro på mig själv.

Tro mig, det finns ingen anledning att ta livet av sig, hur hopplöst livet än kan kännas, kan man ta en dag i taget eller t.o.m. en måltid i taget, ett andetag i taget. Du behöver aldrig ta stora beslut i all hast, du kan grubbla och överväga allt en miljon ggr inna du tar ett babysteg..så länge du har ambitionen att gå framåt och en konkret dröm att uppfylla. Bli heller inte besviken om du står stilla ett bra tag eller t.o.m. får ta några steg bak..sån är livet.

Drömmer man har behöver heller inte kosta mycket och du kan kompromissa om att ”den kanske är billig denna gången, men när jag har råd, så ska jag definitivt göra det”. Ta småsteg och var nöjd med tillvaron du skapar, det är ALDRIG fel att sträva efter mer, om ett gott hjärta styr dig och inte girighet eller hat! Va fantasifull, realistisk, modig och ärlig mot dig själv, acceptera det du inte kan, med ödmjukheten att vilja lära dig med tiden..till exempel. =D

Om du som nu inte orkar träffa vänner..ha som mål en dag att bjuda en av dem på en promenad och förklara din situation. Du kan när som helst avbryta en promenad och gå hem om det blir för mycket. Och likadant med dina mål i livet, ta små steg i rätt riktning, jag menar, du kan inte trolla ihop ett puzzel på ett ögonblick, du måste bygga den med tålamod, det är likadant med livet..med alla dina framsteg så kommer du så småning om bygga en fantastisk tillvaro och en framtid, ha bara bilden i huvudet och i hjärtat, så kommer du nå det en dag!

Oj gumman! Kramar! Så ska man inte behöva känna sig. Har du försökt berätta för dina vänner hur du känner dig? De kanske kommer vara jättebra stöd och hjälpa dig istället. Om du inte trivs med din viktuppgång kanske du kan gå promenader med dom eller gå till gymmet? Jag rekommenderar starkt vattengympa. :) Annars kan du göra det utan dom med tills du känner att du är mer nöjd?

Massor av kramar!!