Jag är 13 år, om det spelar någon roll…

Det låter inte som en vän för mig! Jag har varit ensam sen 6:e klass och jag blir snart 20 år, så jag vet hur det är. Jag tycker att du ska prata med "vännen" och se hur det ligger till egentligen. Du skulle säkert må lite bättre av att gå till ex. kurator eller skolsyster också. Finns det inte/gillar du dem inte finns det ungdomsmottagningar du kan gå till. De är väldigt duktiga!

Visa inte att du är ledsen.du måste äta,och försök att prata med dom som är snälla,man är ingen vän om man uppför sig som hon gör,dumpa henne.tänk på allt kul du kan göra när du inte är i skolan,tänk på att vara glad då vill andra bli vän med dig,kram

I den åldern hade jag också lite svårt med vänner. Man dras från varandra väldigt lätt. Jag hade en bästa kompis som började röka, festa och umgås med de som också rökte och festade och mig använde hon bara som något slags tidsfördriv när de andra inte ville umgås med henne. Det gick ett rykte om att hon var bi och då ville de väldigt konstigt nog inte umgås med henne på en vecka, vilket gjorde att jag fick möjlighet att umgås med henne igen - tillfälligt tills ryktet ebbade ut. Det gjorde att jag blev ensam igen och denna gång mådde jag väldigt dåligt. Jag var sjuk i perioder, åt mindre, pluggade sämre osv. Jag tog mig ur det genom att umgås med två andra tjejer i klassen som var mer som jag. Och då var inte min förra bästa kompis så viktig längre - och det var jätteskönt när man kom över det. Sedan har jag nog egentligen alltid haft inställningen att "passar det sig inte så skit i det då", och det är ganska skönt att tänka på det sättet. De som inte tycker att man är bra som man är, skit i dem också då. Sedan är det aldrig lätt att skaffa sig nya vänner i en klass man gått i ett tag, men det går absolut! Finns det någon annan i klassen som du umgåtts med ibland och som du kan tänka dig att prata med? Kan du prata med din bänkkompis?
Jag har också alltid tyckt det varit jobbigt att äta själv och hellre hoppat över maten. Men gör inte det! Se dig om i matsalen om det sitter någon annan som är ensam och fråga om platsen framför/bredvid är ledig. Ni behöver inte prata, bara att veta att man sitter med någon kan göra att man känner sig bättre. Att sitta och äta med lärare är inte så farligt heller. Man kan prata om lite allt möjligt och att bli vän med en lärare är ju inget som verkar menligt på dig heller. Då har du någon att prata med, och det kan vara bra övning tills du känner att du vågar prata med någon annan.

Sedan så är det ju väldigt löjligt av din vän att sprida rykten. Skit i henne. Du kan ju prata med henne och fråga vad hon vill få ut av det. Men sedan känns hon inte som en bra vän utan bör dumpas. Förhoppningsvis kan du ju börja prata med era gemensamma vänner ändå, du behöver ju inte vara med henne specifikt. Har du satt dig vid samma bord som dem när det varit mat? Gått fram till dem som om det inte hänt något och prata? Du skulle ju kunna låtsas som att det inte hänt något. Men sedan kan jag tycka att de inte är så bra vänner de heller om de väljer att lyssna på enbart en av er och ta sidor istället för att vara opartiska. Det är ju lite löjligt av dem. Då är du värd bättre kompisar!

Så börja ät, sätt dig vid någon som är ensam/med lärarna/med ett gäng du känner/bänkkompisen! Eller ensam. Det är inget fel med det. Då kan det komma fram någon annan som är ensam :) Det kan vara läskigt att fråga "är det ledigt här?", men det är bra social övning och det kan verkligen vara värt det i slutändan!

Nej, det finns inga andra…. Resten av tjejerna i klassen, typ 7 stycken, med ett par killar är alltid tillsammans. Dom är jättesnälla, jag får vara med dom om jag vill och så men det känns inte heller så bra. Då behöver kag ändra på mig och med dom kan man inte prata om "tjejsaker" med dom på samma sätt. Gillar inte att vara i en så stor grupp heller. Det är en annan tjej, som bråkar med sin bästa kompis, som jag är med. Det är precis samma med hennes vän, hon sprider rykten osv så att hon ska bli ensam. Kan vara med henne just nu iallafall. Men hon kommer antagligen bli sams med sin bästis. Henne vill jag absolut inte vara med. Hon är jättejobbig, klagar på allt. Så fort man gör något är det dåligt och hon klagar och hon kan göra allt så mycket bättre. Dessutom skryter hon om saker som att hon får 600 i månadspeng, får allt hon vill osv. Så det kommer antagligen inte hålla längre efter att dom är med varandra igen. Så nej, det finns ingen….

Du är i skolan fö att plugga,lägg din energi på att bli så duktig i skolan som möjligt,bry dig inte om dom som är dumma….jag är helt säker på att du kommer få nya vänner……låt det va så här ett tag,det är inte farligt,tro mig

#6 Så jag ska vara ensam, hela tiden? Det gör bara depressionen och ångesten värre än vad den redan är. Och till #3 kan inte tänka på när jag kommer hem från skolan heller. Då är jag ju också helt ensam och har aldrig något att göra. Ligger i soffan och kollar på mobilen och sover, fram tills jag ska lägga mig. Sover bort, ibland flera timmar, bara för att slippa ångesten ett tag  😢❤️

Men du måste väl ha en familj,det är jätte bra att lära sig att va ensam,för i framtiden när du möter jobbiga människor. Eller jobbiga saker i livet ,så kan du bara resa dig upp och gå,och det är ju ganska skönt att ligga i soffan och äta godis…du kommer få bra vänner ,jag är helt säker.

Börja simma ,då försvinnner ångesten,det är jätte bra

Du har inte djurintresse? Djur är alltid de bästa vännerna, tycker jag!

Det är lätt för oss som är äldre att tycka att det väl bara är att strunta i "vännerna" och fokusera på plugg och familj, men då kommer man kanske inte ihåg hur det var att vara 13 år. Kompisar ÄR viktigt för de flesta då, samtidigt som man är ihoptussad med samma 25 personer (eller hur många man nu är i klassen) och måste vara med dem hela dagarna. Och som jag minns det var det en massa intriger, folk som blev kompisar och blev osams igen, grupperingar som bildades och löstes upp.  Min klass var ganska "snäll", men just 6:an och början på högstadiet var det en massa positionerande och osäkerhet socialt. Det gör ont att bli ratad, det är svårt att komma ifrån, och det är en mycket större grej när man är ung än när man blir äldre och mer självständig.

Jag bytte själv vänner inom klassen i den åldern, de jag hade varit kompis med innan rörde sig mot de coolare i klassen och jag var för töntig för att hänga med, och det slutade med att jag började umgås med ett par andra som jag egentligen inte hade så mycket gemensamt med. Vi har lite kontakt idag, men mina närmaste vänner är personer som jag lärt känna på gymnasiet och senare.

Det blir bättre. Man kommer inte alltid att vara hänvisad till sin klass och sin skola, när man blir äldre blir allt mer rörligt och man träffar fler människor och har fler att välja kompisar bland. Plus att både man själv och alla andra blir äldre och klokare och inte lika jobbiga att umgås med! Den här tiden som TS går igenom nu är just det, en period i livet som man är tvungen att ta sig igenom så gott man kan.

Sen om du har mycket ångest och inte har pratat med någon om det kan det vara en bra idé att gå till skolkuratorn, eller börja med skolsköterskan som ofta är lättare att få kontakt med.

Åh, vad jag känner igen mig! Jag håller med #11, det BLIR bättre men den perioden i ens liv kan vara förjävla jobbig rent ut sagt, dessutom går tiden mycket långsammare när man är yngre (eller rättare sagt, den upplevs så!). TS, har du NÅGON du kan prata med? Kanske inte just en vän men en familjemedlem, lärare, någon annan vuxen kanske? Man behöver någon form av stöd och du skulle verkligen behöva få hjälp med din ångest mm. Man behöver inte må så här! Tyvärr krävs det att du vill, orkar och vågar att sträcka ut en hand och säga att du finns där, att du behöver hjälp och att bli "sedd". Hur är det förresten med vänner i en eventuell parallellklass? Man umgås väl sällan med de elever som är yngre eller äldre men jag var rätt mycket med några tjejer i vår närmsta parallellklass. Hur har du det annars med fritidsintressen? Man kan få helt andra vänner där, för mig var det - och är fortfarande, 30 år senare - livsviktigt med stallet. Jag fick kompisar där som jag fortfarande har kontakt med, en är min bästa vän sedan många år tillbaks, och HÄSTARNA sviker ALDRIG. De gillar dig hur du än är, hur tuff eller mesig du än är, om du är populär eller inte. Du duger!!! Och du, det BLIR bättre! Ta hand om dig, skickar en stor, varm kram! PMa gärna om du vill skriva av dig eller rent allmänt vill ha lite kontakt, jag bits inte :-)

Tack för all hjälp! ❤️

Det är precis som #11 skriver, det är inte så lätt som de flesta tror… Vi är nästan 30 stycken i klassen och alla är typ i grupper och har alltid någon att vara med. Det är jobbigt att vara själv hela tiden - inte ha någon att vara med, prata med eller äta med. Inte ha någon att skratta med eller prata med om det har hänt något. Ni som är vuxna och jobbar tillsammans med andra, ni ignorerar väl inte varandra?

Har iallafall pratat med henne nu och det har löst sig. Jag hade gjort en liten sak och någon annan hade sagt något om mig till dom. Dom sa det till dom andra som inte gick och prata med mig om det osv. Så alla gjorde väl egentligen något fel. Men ja, nu behöver jag inte vara ensam längre iallafal… 🙂

#13, Vad skönt att det löst sig!
När det gäller vuxna så skulle jag vilja säga att det varierar en hel del mellan olika arbetsplatser men rent generellt så är det inte lika påtagligt och uppdelat som det oftast är under skolåren.
Jag har haft förmånen att få arbeta på ställen där det varit god stämning och folk har varit måna om varandra.
Dessutom kan man ju byta jobb på ett helt annat sätt om man inte trivs där man är, det är ett helt annat projekt att byta skola eller ens klass.

Ta hand om dig ❤️!

#14 Jag skulle vilja påstå motsatsen. Det är lättare att byta klass/skola än att byta jobb idag. Förr var det lättare med jobb.

#15, Kanske beror lite på var man bor (och vad man har för yrke, förstås)?
Men när jag tänker efter så är det nog lättare att byta skola numera än det var när jag gick i skolan, då fanns det i princip bara kommunala skolor och det blev ett nedrans kackel om någon bytte. Rent pappersmässigt kanske det inte var så krångligt men det sågs som ytterst suspekt om man behövde byta skola eller ens klass.
I de fall jag vet om att det behövdes så var det flytt för familjen som gällde.

Ja, gällande jobb spelar ju självklart utbildning, yrke och erfarenhet roll. Men lätt är det inte för de flesta.

Och ja, det finns ju hiskeligt många skolor idag.