Jag vill bara skriva av mig lite, tvingar absolut ingen att läsa och om det stör er att tråden inte har något större syfte, håll det för er själva. Tack. Min mamma och jag har ingen bra relation alls. Vi bråkar nästan varje dag och väldigt ofta kan jag känna att jag inte älskar henne längre. Hon blir arg om jag bara suckar/morrar till för att något går dåligt för mig när jag håller på med det, t.ex om jag sminkar mig eller så. Hon bråkar mycket och är ALLTID sur och när vi bråkar/tjafsar säger hon jättedumma saker, t.ex ungjävel eller att hon hatar mig mm. Min pappa pratar jag inte med så jätteofta, även fast han också bor med oss. Men han är väldigt tjafsig och det är som han vill tjafsa/reta upp mig. Och min lillebror är väldigt jobbig, han sitter och spelar med sina kompisar hela tiden och dom skriker så jag blir ännu mer stressad än vad jag redan är. Ibland känns det som jag inte vill bo kvar här och flytta till en annan familj, men då skulle bara mitt liv förstöras totalt. Missförstå mig inte nu, min familj kan ju vara helt ok ockdå, och mamma kan vara snäll ibland, men det blir fel alltför ofta. Skolan. Vi har nationella prov nu i vår, skriftliga. Visst, engelska och svenska kommer gå bra, men inte matten. Vi fick öva inför nationella proven i matten för några dagar sedan, med ett nationellt prov som varit för några år sedan. Det var hur svårt som helst. Jag kommer absolut inte lyckas hålla kvar mitt C och mina föräldrar kommer säkert bli arga om det går dåligt. Dom syftar ju bara på det som är dåligt, för jag gör ju aldrig något bra i deras ögon. Jag blir så stressad av skolan, jag har svårt att sova på kvällarna och får ont i huvudet. Alla uppgifter ska lämnas in i tid och ja… Fy! Sedan har jag inga vänner heller, ingen att prata med. Nästan varje rast sitter jag ensam och jag har aldrig någon att vara med på helgerna eller efter skolan. Jag ligger bara ensam i sängen hela helgerna och efter skolan och har absolut inget att göra. Men jag har vant mig. Ingen vill ha mig. Jag har ingen vuxen att prata med heller. Vuxna har eldat upp mitt förtroende för länge sedan. Jag har blivit både mobbad och misshandlad, utan någon som bryr sig. Det måste varit ett misstag att jag blev till. Dessutom är jag väldigt blyg, jag vågar inte gå på stan själv t.ex och jag vågar inte svara i telefonen eller öppna dörren när jag är ensam hemma. Jag går ofta ut från lektionerna och jobbar eftersom jag känner mig otrygg och det blir lite stökigt. Jag har börjat bli mindre blyg nu efter ett tag i 6an nu, men i höst börjar jag 7an på en helt nu skola och då kommer jag rasa ihop totalt och aldrig mer våga prata. Jag har redan ångest. Och jag har ganska ofta otur också och att olyckor händer, och när jag väl mår som nu kan det vara jättejobbigt. Ibland när jag mår som sämst brukar jag skära lite i min kropp, men det gör jag inte så ofta och det är absolut inget beroende/självskadebeteende. Jag kan inte komma på mer att skriva just nu, men nu har jag i alla fall fått lätta på tankarna och det känns lite bättre. Tack om du tog dig tid att läsa.