Du bör förmodligen prata med någon.. en terapeut eller liknande, ingenting är bra i för stora mängder.

#1 Jag vet. Jag önskar jag hade ork till det. Men jag har haft så jävla dåliga möten med psykologer de senaste åren att jag inte längre orkar. Jag hade en bra psykolog, men hon flyttade. Sen dess har jag bara haft personer som kollar på mig som att jag är dum i huvudet och om jag gråter framför dem säger dom att "jag inte borde gråta" eller "inte har någon anledning att gråta". Vilket får mig att gråta mer. 

För jag gråter för minsta lilla, haha. Jag gråter till och med nu.

Har försökt få utredning för borderline men absolut ingen av de psykologer eller läkare jag pratat med har tagit mig seriöst.

#2 Usch, förstår om det känns ännu jobbigare då.. Har också haft lite problem med det, men när man väl hittar en bra så brukar de ta en seriöst och det hjälper enormt! Jag gråter också jättelätt, så det är du inte ensam om.. Förhoppningsvis kan du hitta någon bra psykolog eller liknande och eventuellt påbörja en utredning!

#3 Får väl hoppas på det. Vet inte hur många till jag orkar som inte tar mig seriöst..

#4 Vart söker du dig då? Är det en ungdomsmottagning eller någon speciell mottagning?

#5 Inte gått till en ungdomsmottagning på år. Även fast jag vet att de flesta mottagningar tar emot upp till 25 så känner jag mig gammal som 22-åring.

Jag sitter seriöst uppe mellan 23-08 ENDAST för att leta igenom alla restauranger jag hinner hitta i Malmö för att sen inte göra något vettigt av informationen - det är min kille som ska välja restaurang… När jag känner mig tillräckligt färdig med det sitter jag och kollar en hel natt efter skit till smyckestillverkning, eller flera nätter för den delen. Och så tappar jag intresset. Igår natt kollade jag igenom alla mobiltelefoner jag kunde tänka mig mycket noggrant, för att inse att mobilen jag har nu inte ens är ett år gammal och att jag knappast behöver en ny. Jag är extremt impulsiv och finner därför alltid miljarder nya saker som håller mig vaken om nätterna och kommer i vägen för skolarbetet på vardagarna. Jag får inte en lugn stund för det finns alltid nåt jag kan vara obsessiv över. Detta beror till allra största del på min borderline, det påverkar hela min dygnsrytm. Det påverkar hela mitt liv för jag får ingenting vettigt gjort någonsin eftersom jag alltid ska hålla på med meningslösa saker. Normal? Nej kanske inte. Men ensam är man nog inte om sina "egenheter".

Btw, skicka pm om du känner för det, pratar gärna om våra "egenheter" ^^

Jag har borderline och är bipolär (+ andra diagnoser som kanske har en roll i spelet) och vad jag förstått så kan min mani hänga ihop med mina diagnoser.

Jag hoppar från grej till grej. Hittar en sak, läser på allt jag kan och hittar om det, helt i "onödan". Jag blir ju självklart mer påläst och kunnig inom ämnet - men jag har ingen nytta av informationen. Sen hittar jag nästa grej och gör samma sak igen. Handlar ofta om shopping. Jag "fönstershoppar" väldigt mycket på nätet. Köper oftast ingenting men googlar runt och letar efter den perfekta väskan, bästa mobilen, hundrasen som passar mig perfekt, var man hittar billigast inredning osv, osv… Jag är väldigt impulsiv i vardagen, men inte när det kommer till pengar (Tack och lov!). Jag gissar att folk tröttnar på mig också.

Min mani kan göra mig så uppvarvad att jag inte sover på 2 dagar, glömmer att äta eller att jag behöver göra saker här hemma, jag glömmer till och med bort mina vänner. Mina sömnsvårigheter bidrar ofta till att jag är helt utmattad och därför varvar upp som sjutton = manisk.

En del av problemet ligger väl också i att du tjatar alltför mycket om en viss sak för dina vänner. Sådant kan vara väldigt enerverande i längden. Är det möjligt för dig att inte snacka om sådant som har fått dig att haka upp dig på något?

#10 Hade det varit ett alternativ så hade jag väl knappast tagit upp det som ett problem? :S Tack för att du påminner mig att jag är en irriterande person som gör saker som får mig att förlora så många vänner och idiotförklarar mig. Verkligen superpeppande..

#12 Jag menade inte alls att idiotförklara dig på något vis, utan jag var ärligt talat nyfiken på om du kunde hålla dig från att prata om en sak om du nu vet att dina vänner inte orkar lyssna.

Jag har själv inte sådant problem att jag måste tjata på om samma sak om och om igen utan jag frånhåller mig från sådant om jag märker att personen är inte intresserad. Jag blev därmed nyfiken på hur det egentligen fungerar för människor som lider av mani och hur de inte kan förstå att de måste sluta att prata om en viss sak då det blir för mycket för en del.

#12 En av de värsta sakerna man kan göra mot någon som lider av diverse psykiska sjukdomar är att säga åt dom hur "Jobbiga" dom är för andra människor. Det var nog därför TS reagerade så hårt på det du skrev, jag förstår hens reaktion till fullo.

Jag är ganska säker på att TS inte själv vet varför hen beter sig på det sättet hen gör. Hade hen vetat det, så hade tråden knappats skapats. Därför blev nog din fråga oerhört hård, även om du inte menade det. 

Men nu spekulerar jag bara, TS får rätta mig om jag har fel.

#12 Svaret är nej, det kan jag inte. Det är exakt det som är problemet och en av anledningen till att jag skapade tråden.

#13 Tack.

#13  Det är dock inte lätt att förutse hur folk kommer att reagera då man skriver, oberoende om de har  eller ej. Jag ställde en fråga för jag var uppriktigt nyfiken. Nu valde ts att ta det väldigt negativt, tyvärr. Förhoppningsvis förstår ts sen då hon läser att jag menade absolut inget illa.

#15 Det påstod jag inte att det var. Jag förklarade för dig så du förhoppningsvis förstår varför det du skrev kan tolkas som väldigt hårt och jobbigt för någon med psykiska sjukdomar som påverkar deras beteende.

För att förtydliga: Det är lite som att fråga någon som misstänker sig ha en tumör att "Kan du inte bara sluta ha tumören?" För personen i fråga kan inte styra att hen har en tumör. Vad jag förstod det som så har TS ingen diagnos (Rätta mig om jag har fel) utan mest misstänker sig ha det. Att få frågan "Kan du inte bara sluta vara sjuk" (För det är så din fråga kommer fram, var i sig du menar det eller inte) är väldigt påfrestande. Vi vet att du inte menade något illa, tror ingen här trodde att du gjorde det. Försöker som sagt bara förklara varför det du skrev gav TS en sådan stark reaktion, och om du väljer att förstå och kanske tänka på det i framtiden, eller totalt skita i det, det är upp till dig.

#16 Jag förstår fullständigt att vissa kan överreagera oberoende om de har personliga problem eller ej. Du behöver inte förklara det åt mig.:)

Jag tycker dock att man ska vara förberedd på frågor om man skriver på ett forum och vara försiktig med att överreagera eftersom det inte precis skapar lösningar. Att man har problem ursäktar ju ingenting i mina ögon. Jag var nyfiken och ställde en fråga. Jag ville veta mera om ämnet eftersom jag är inte bekant vid det. Jag hade tänkt skriva fortföljningsfrågor pga mitt intresse men jag ser tydligt att det är inte särskilt välkommet. Tråkigt för det skulle vara trevligt att lära mig mera om den här sortens problem så att man kan förstå sådana människor lite mera.

Jag håller mig undan den här tråden i fortsättningen eftersom det tycks inte vara ok om man är lite okunnig inom ämnet och ställer frågor.

Jag hoppas att det ordnar sig för ts oberoende.

#18 "Vara försiktig med att överreagera". Vet du vad borderline är, alls? Jag utgår ifrån att du inte vet det, men för att du ska förstå varför jag ställde denna fråga: Kolla gärna upp borderline och dess symptom. Så förstår du förhoppningsvis.

Jag tror inte TS skapade tråden för att främlingar skulle lära sig om ämnet. Jämför det med folk som skapar trådar där de är osäkra om sin sexualitet och ber om tips och råd från folk med erfarenhet av det men istället kommer det folk som inte vet något och börjar fråga ut personen med grundläggande frågor gällande ämnet. Ser du vart skon skaver lite?

TS kan inte hjälpa dig förstå sig på problemet för hen, av vad jag läst, vet inte själv vad problemet är.

#18 Om du är intresserad av att veta mer om borderline så är varmt välkommen att PM:a mig så kan jag förklara hur det känns att leva med att alla tycker att man överreagerar utan att man själv förstår varför förrän i efterhand. (Och i de flesta fall: Om ens då..) Det är superbra att du vill lära dig mer om ämnet, det kom bara ut lite fel.

#18 Att jag överreagerar utan att jag vet om det själv är ju en av alla tusen saker som är problemet med mig. Så att påminna mig om att det inte "Löser något" , löser inte heller något. Jag vet att jag överreagerar. Jag vet att jag blir sur för inget. Som jag nämnde i tidigare inlägg så gråter jag för minsta inget. 

Dit inlägg fick mig att gråta. För du fick mig att känna mig värdelös och jobbig.

#18

+ Eftersom jag inte känner dig så är det omöjligt för mig att veta om du menar väl eller bara ser mig som en jobbig individ som bara borde kunna "hantera mina känslor". För att du inte förstår, precis som du säger. 

Så var i sig du menade det eller inte, så tog jag illa upp. Men du väljer att lämna tråden istället för att t.ex. be om ursäkt. Men du anser väl inte ens att du behöver be om ursäkt, trots Lestrades bra inlägg där hon försöker förklara vad problemet var. 

Och det är min vardag, att bli ledsen för saker som andra inte tycker är ett dugg fel. Och det är väl en av alla anledningar till att när jag väl hittar något jag tycker om, så blir jag manisk. 

Jag kan inte känna glädje utan att det är euroforiskt. Och det är inte bipolärt, för det är inte i perioder. Även om jag kan känna att jag antagligen har drag av att vara bipolär.

#22 Jag vill bara skicka en styrkekram till dig för jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver, och för mig är det skönt att veta att jag inte är ensam. Jag har varit "sån här" i hela mitt liv och aldrig förstått varför, trott att jag är något slags missfoster. Det är jag inte, och inte du heller.🌺

Jag har en lättare form av mani. 

Oftast kan jag känna igen när jag börjar bli manisk och försöker då styra över det på annat. Det bästa för mig är att börja städa :) Jag städar som tusan så alla lister väggar och allt skiner, tvättar soffa och madrasser med ångtvätt.

Svettigt och jobbigt men när det släpper pustar jag ut ett väldigt rent hem. Hanterar även lättare ångest på det sättet.

Ibland när mamma kommer tittar hon sig omkring och säger. Har du inte mått så bra.

Jag tror att man behöver hitta ett sätt att styra om manin så att man kan lugna sig själv. Om du inte kan hitta det själv kanske du kan få hjälp antingen av tex KBT eller av vänner eller familj. Om dina vänner sätter sig in i hur du mår och kan hjälpa dig att lugna dig bör det kunna bättra er relation.