Lämna honom?
Jag har varit tillsammans med min pojkvän ganska länge. Det är en tydlig ålderskillnad mellan oss men vi har alltid matchat. Problemet är, vi bor långt ifrån varandra och jag åker alltid till honom. Han behövde nyligen flytta ut ur sitt hyreshus och allt gick nedför sedan dess. Han känner att han förlorat väldigt mycket, senast sin hund innan han blev vräkt och han hade redan depressiva tendenser. Jag själv har också många problem psykologiskt och jag känner att jag alltid är där för honom och gör allt jag kan men enligt honom så bryr jag mig inte… jag blir så sårad eftersom jag sagt ifrån arbete pga honom och är här endast för hans skull och det känns som att jag lägger mitt liv på hyllan. Det finns inte mycket jag kan göra om dagarna heller och har inga vänner här. Han gör ingenting om dagarna, är uppe sent, får migrän, äter dåligt och försöker hitta nytt boende (här vi är är temporärt och inte speciellt roligt). Han vill aldrig gå ut och han klandrar mig när det inte är städat. Jag försöker få honom att äta och säger till honom att han måste ändra sina rutiner om han vill slippa sin huvudvärk men han lyssnar inte. Han säger att jag sårar honom när han sårar mig minst lika mycket och det är alltid han som börjar. Han kan få utbrott över att se en tallrik i vardagsrummet som borde vara i köket när jag använt, men själv kan lämna saker hur som, men inte jag… jag går på äggskal. Grejen är nu, jag är väldigt trött. väldigt trött. Jag hade önskat att han kunnat vara där för mig som jag är för honom och just nu är han riktigt nedgången och jag känner att det är inget jag kan göra, jag vill hem. Jag sa till honom att det vore bättre om han flyttar hem till sin mamma och jag åker hem till mig så han kan få paus för ibland undrar jag om han bara är stressad över att ha mig där då han måste skjutsa mig för att handla etc. Jag vill fortfarande vara tillsammans med honom men jag mår skit dåligt och jag vill inte att han ska ta självmord eller något sådant men som vi är nu verkar vi inte komma någon vart. Jag behöver stöd… gråter nu.
Svårt att råda, men för min del låter det som att du ska packa din väska och åka hem innan du hamnar för djupt ner.
Du ska kräva att han tar reda på sitt liv, du kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Under tiden som han jobbar på med sitt ska du koppla av och ta hand om dig själv också.
Som jag upplever det du skriver eskalerar hans sämre humör och du kommer bara att komma i kläm mer och mer.
Var stark och ta dig ur detta innan det blir för sent för dig.
Lyckat till, du klarar detta!
Har han någon professionell hjälp? Det låter som att han borde ha det. Oavsett är det inte rimligt att du ska vara i detta. Visst kan och ska man ställa upp för människor man tycker om, men det ska inte behöva innefatta att agera spyhink utan att personen gör några allvarliga försök att förbättra sitt eget mående. Jag tycker din tanke om att ta en paus var bra, du behöver inte göra slut om du inte vill, men du behöver nog komma därifrån och få lite frisk luft ett tag. Du kommer säkert att få en massa skit om/när du föreslår det, men det är rätt mycket begärt att du ska sitta i misär som inte är din bara för att hålla någon annan sällskap där.
Jag har försökt få honom att gå till psykiatriker men han vill ingenting, han missar sina tider genom att stanna i sängen. Jag sa till honom igår att jag var trött och jag kunde inte hjälpa honom mer eftersom han inte ser vad jag gör för honom. Såklart svartmålar han mig för det samtidigt som han förstår så säger han typ "Ok, så nu orkar du inte längre" vilket tar väldigt på mitt psyke men när jag säger i princip nej jag är trött och jag mår inte bra själv då börjar han gå tillbaka o säga att han önskar det och det och vill det och det och borde ha gjort det… men det är inte bra nog. Jag kommer nog åka. Så sjukt svårt … Bryr mig ju om honom men samtidigt undrar jag hur mycket han bryr sig om mig med vad han gör och säger till mig. Är så fruktansvärt less på att han själv kan komma undan med allt han säger men jag, jag sårar honom… som att han inte sårar mig :(
Jag tycker det låter som att ni säger många destruktiva saker till varandra, men inte förstår riktigt på vilket sätt ni sårar varann. Låter som att ni båda känner er sårade, men inte förstår hur ni sårat och sårar varann.
Du kanske ska åka hem ett tag, men säg inte en massa jobbiga saker innan du åker - typ att du åker för att du inte orkar osv. Säg isåfall bara att du ska åka hem men hoppas att han ska få ha det riktigt bra och vila, att du tycker om honom.
Fundera över hur du pratar.. och vilka känslor han får av det du säger. Att prata om alla olika problem kan suga all livslust ur en, om man inte angriper det på ett bra sätt.
Sluta jämföra så mycket vem som mår sämst, vem som visar mest omsorg, vem som började olika bråk osv. Fokusera på dig själv och på hur du kan sprida en mer positiv ton emellan er. Var uppmärksam på hur han reagerar på olika saker du säger och gör. Ibland säger man saker som man inte tänkte skulle vara jobbiga, men som är det för den andre.
/ OlgaMaria, sajtvärd på Allergier iFokus
Starta ny diskussion