Nu vill jag inte avdramatisera hur du känner för det kan bara du själv avgöra men jag gissar att du är tonåring och då är det ganska vanligt att man är väldigt ostabil i sitt sätt att må.

Skulle du däremot få längre perioder som du känner dig så nere så kan man kanske misstänka depression.

Jag tycker i alla fall att du ska ta dina känslor på allvar och prata med skolsköterskan eller vårdcentralen för det är inte bra att bära saker inom sig.

Många gånger kan det vara bra att vara observant och vara ute i god tid innan problemen kanske växer och känns oöverstigliga.

Det är sant det du skriver, jag är tonåring ja. Tyvärr är jag inte trygg med skolsköterskor då vår förra fick mig att inse att det är lönlöst. Hon hjälpte mig inte ett dugg och jag ser det som en rädsla att gå till skolsköterskan, hon är en människa jag inte känner och som jag därför inte har förtroende för, och även hälsokontrollerna innebär ångest för mig. Som bonus på det har jag blivit mobbad och misshandlad utan några vuxna som bryr sig eller tar det på allvar och försöker stoppa det, så mitt tillit till vuxna är liksom kastat och eldat sedan långt tillbaka.

Tyvärr är det nog ändå någon vuxen du behöver för att reda ut allt.

Har du inte någon vuxen runt dig som du litar på och kan prata med?

#3 Nej, tyvärr. Det är ingen jag litar på så mycket att jag kan berätta allt det här, varken vuxen eller jämnårig.

Tycker också att du borde prata med någon, jag vet hur det är att må dåligt, och det brukar vara bra att prata med någon.

Men annars är jag bara ett PM/meddelande bort om du skulle vilja skriva av dig lite :)

Vännen (och det skriver jag inte för att vara nedlåtande), du behöver hjälp.
Det innebär inte på något sätt att det är fel på dig, men du kan behöva hjälp att få ordning på dina tankar och känslor, att lära dig tänka på ett bättre sätt - och ibland kan man behöva lite medicin som hjälp på traven, för att få en stabilare grund att stå på och att kunna ta tag i saker som inte är bra.
Jag menar inte på något sätt att bagatellisera dina känslor och tankar men det här är ingen ovanlighet i tonåren, men dessvärre kan det gå överstyr om man inte får rätsida på det.
Jag är till exempel fulast i världen, fet, dum, har inga vänner, allt som andra säger till mig är en elak baktanke bakom, alla i stallet pratar skit om mig bakom min rygg, när jag är ute bland folk så stirrar alla på mig för att jag är så ful och konstig - ja, du vet nog vad jag menar.
Mina bra dagar inser jag att det bara är "hjärnspöken" (och, i mitt fall, även sjukdom för all del) men mina dåliga dagar så är det absolut sanning.

Det kan vara bra att få utrett om det "bara är vanliga tonårsnojor" eller om det ligger lite mer bakom, detta för att du skall kunna få rätt typ av hjälp.

Jag fattar inte riktigt varför men tyvärr tenderar ganska många som jobbar med barn och ungdomar när det gäller deras hälsa att vara synnerligen icke-förstående.
Finns det någon du känner förtroende för? Lärare, annan skolpersonal, släkting, fritidsledare, granne…?
Ungdomsmottagning?
Jag tänker även att BRIS brukar ha vettiga personer som jobbar där, kanske kan de hjälpa dig?
Ibland är det lättare att skriva ett brev än att prata rakt ut, i åttan skrev jag ett brev till en av mina lärare som jag egentligen inte ens var särskilt förtjust i men mitt sjätte sinne måste ha lett mig rätt, hon hjälpte mig ofantligt mycket när nästan alla andra svek.

Du får hemskt gärna PMa mig med om du vill skriva av dig, bolla idéer och tankar eller ha hjälp med något.
Ta hand om dig, du är inte ensam!❤️

#0 Hej Anonym Ville mest ge dig en stor kram o säga att du inte alls är misslyckad. Det kan vara svårt att vara ung och ha massor av funderingar och ingen att snacka med. Det är inget fel på dig för att du känner dig ensam och är ledsen. Men tror du behöver leta upp någon vettig person att prata med som också kan ge dig några goda råd. Någonstans finns den personen som förstår dig och som du kan lita på. Du har bara inte träffat rätt person. Är inte så bra på vad som finns. Men kolla in denna sida. Där kan du också vara anonym. Det kanske kan vara åtminstone ett ställe att börja leta på. https://www.bris.se/?pageID=6 Kram

Tack och kram. Jag vill inte prata med någon, inte ens BRIS, det här känns som ett för litet problem, och jag hatar att prata, särskilt med folk jag inte känner. Skriva är mycket lättare. Det har till och med dragit ner lite på mina betyg för att jag inte pratar. Det är så jobbigt att vara blyg. Jag är så less på mig själv. Att stå ut med att leva så här i kanske 60-70 år till känns lite sådär. Just nu bränner tårarna bakom ögonen. Jag har ofta stök omkring mig, jag har två syskon som är några år yngre som busar runt hela tiden med sina kompisar här hemma, mycket skrik och då blir jag ännu mer stressad, sedan är ofta mina föräldrar sura, särskilt mamma, jag blir så stressad och nedstämd när jag tänker på det, förr var hon alltid så snäll, men nu är hon ofta gnällig och sur mot mig. Det är väldigt jobbigt. Jag skulle vilja skriva mer, men jag hinner inte, för nu måste jag skynda mig att göra i ordning mig, annars stressar jsg ihjäl mig. Kram.

#8 Hej, När jag var i din ålder så kände jag en del av så som du gör nu. Jag litade inte på vuxna mer och jag var blyg. Det var ensamt och jobbigt och jag var skitless på mig själv. Men du- har du verkligen kollat på länken som jag gav dig? Där finns ett forum där du också kan skriva om du hellre vill det. Tror man kan mailas där också. Men vill inte tjata, du behöver själv hitta det som känns okej såklart. Du kan ju skriva här med. Tänker bara det att där finns kanske fler vuxna som verkligen kan förstå och har tid att bry sig där. Det är din rättighet vännen! :) Tänk inte att något problem är för litet. Tänk inte att det är dig det är fel på. De är fel på de vuxna som inte ser och hör dig och inte hjälper dig med det som just du behöver. Att dra ner dina betyg för att du inte pratar tycker jag är fel. De är utbildade pedagoger som ska vara ditt stöd och hjälpa dig framåt, inte dela ut straff. Jag var ju också väldigt tyst i skolan. Idag har jag klarat en hög utbildning. Du kommer att fixa det du med om du vill. Och du kommer att förändras med åren, och inget kommer att vara precis så som det är just nu. Jag undrar om du kan hitta något sätt att få din mamma att förstå att hon behöver se och lyssna på dig lite mer. Kan du be henne om det tror du? Kanske är hon så stressad själv att hon inte hinner se hur du känner dig? Om jag var du skulle jag försöka med det. Hejar på dig! Kram

#9 Tack så mycket. Jag vet inte, jag kanske kollar in forumet. Jag tänker först och främst att eftersom väldigt få möter mig med respekt och vänskap, borde det ju vara mig det är fel på. Tyvärr vill jag inte prata med min mamma om det, är rädd att hon kommer bli ännu surare då. Hon kan ju självklart vara jättesnäll och världens finaste mamma också, men hon är också sur ganska ofta, och det tar hårt på mig.

Nu har hon precis skrikit ur sig att jag är dum mot henne och att jag idiotförklarar henne hela tiden. Men det var fan i mig hon som började, precis som vanligt. Hon höll på sura först och då sa jag att hon alltid är så himla sur och är så tråkig att vara med. Då skrek hon högt till mig att jag skulle sluta vara dum mot henne. Men mig då? Tror du jag tycker det är kul att du alltid är så sur på mig? Jag mår redan dåligt ska du veta. Jag vill egentligen inte prata mer med henne. Jag vill bara starta om mitt liv och vara en annan person på ett annat ställe. Jag orkar inte med att hon alltid är sur, mitt självförtroende sänks ännu mer av att hon tycker att allt är mitt fel och att hon inte förstår själv att hon själv är sur. Jag vill inte ha det såhär!

Kan du inte skriva ett brev till din mamma och förklara precis hur du känner?

#12 Nej, tyvärr, jag vill varken skriva eller prata om det. Hon blir bara sur för hon förstår inte att hon är den som gör fel och att hon alltid är förbannad. Jag får helt enkelt lära mig att leva med att hon bara blir surare och surare, jag har blivit rädd för att göra fel. Jag är inte lycklig såhär, men man lär sig förr eller senare att leva med det. Jag ska försöka att inte prata så mycket med henne, för då kan hon ju knappast bli arg.

Hon kanske heller inte mår så bra och då krockar ni ju ordentligt. Ibland måste man kommunicera för att lösa saker och ting.

#14 Visst kan det vara så, men jag vill inte prata om det, och det verkar absolut inte som om hon vill det heller.

Det är inget fel med att du mår dåligt, alla har nån gång mått dåligt och känt sig nedstämd. Det du känner är normalt och känna, men när det blir en vana då är det inte bra. Jobba med dig själv och ditt självkänsla Den viktigaste relationen du kommer att ha i ditt liv, är den du har med dig själv. Fungerar inte den så är det svårt att få andra relationer att fungera. Det är viktigt att du lär känna dig själv, accepterar det du ser och sedan gör något åt det du vill förändra. Sköt om dig

#16 Tack, kram ❤

#10 Hoppas att du är okej. Att du inte blir bemött vänligt och med respekt betyder inte att det automatiskt behöver bero på dig. I relationer är man ju två eller flera som har ansvar för hur man är mot varandra. Känner dig ju inte så bra men helt säker är jag på att inget är enbart ditt "fel". Så lägg nu inte mer skuld på enbart dig. Du är inte misslyckad. Du är perfekt som du är. Tänkte på det som hände med din mamma ikväll. Hon älskar ju dig alltid ändå. Det gör mammor alltid, även om det inte märks ibland :). Kanske är hon väldigt trött, stressad eller mår dåligt av någon anledning. Det är enligt mig ändå en dålig ursäkt att skrika på dig. Men det känns som att varken du eller hon orkar med att ta mer kritik från varandra och att ingen av er egentligen vill ge kritik. Tror att både hon och du innerst inne vill att ni ska må bra ihop och då behöver ni båda tänka mer på vad ni säger till varann just nu, även om ni är arga och ledsna. Inte lätt, jag vet. Stor kram och hoppas att det snart känns lite bättre.

Du skriver att dina föräldrar ofta är sura. Det kan vara så att de har det väldigt jobbigt just nu av olika anledningar. Det kan vara själva förhållandet, oro för ekonomi eller jobb.

Om du inleder ett samtal med din mamma med att säga att hon är så sur jämt så kan jag förstå att hon fäller ut alla taggar. Nej, en vuxen borde såklart veta bättre och vara mogen och kunna handskas med sina barn och tonåringar. Men så här är livet. Innerst inne vet din mamma antagligen att hon gör fel mot dig, och tro mig - det får henne inte att må bättre.
Ett tips är att endera säga till din mamma (på ett vänligt sätt) att du känner dig lite ledsen nu och att du gärna vill prata lite med henne. Det kan hända att hon har så fruktansvärt jobbigt med sig själv nu att hon bara inte orkar. Då får du acceptera det, och det har inget med dig att göra, bara med henne och ev. din pappa.

Kanske kan du gå andra vägen och ge henne något, en liten blomma eller så. Säga att du märker att hon är ledsen och att du vill göra henne glad. Vågat? Ja, men ta chansen!

Att andra människor inte bemöter dig med respekt och vänskap beror inte heller på att du inte är värd det.
Om man mår väldigt dåligt så brukar det märkas utåt rätt bra. De flesta ungdomar kan inte hantera det. De vet helt enkelt inte hur de skall bemöta dig, hur de skall vara mot dig. Och visar du att du vill vara med dem, eller förväntar du dig de skall förstå hur ensam du känner dig och ta hand om dig? (Så skriver jag för jag har själv fungerat så när jag var ung).

Sen finns det en hårdare förklaring och det är att det är så tufft att vara tonåring. Många är så sysselsatta med att bygga sin image, och vill bara vara med, och identifiera sig med, de som är tuffa och coola. Då faller du tyvärr bort. Men det finns fler som är som du, även bland de som (just nu) tillhör de coola.

Och tänk så här. Om du envist vägrar att prata med någon, eller ta första steget mot något; vad tror du då skall hända? Vad skall ändra ditt liv drastiskt till det bättre? Den enda som kan sätta igång en förändring av ditt liv är du. Och du har kraften, den finns därinne även om du måste leta efter den  ett tag.

Det är både en läskig tanke, men också en tanke som kan ge dig styrka. Du kan!