Jag kommer inte å säger jag vet hur det känns, eller det blir bättre snart. Men jag kan relatera till de du skriver. 

Jag ä dock 21 och jag har aldrig heller fått uppleva kärlek som den där pirrande känslan som gör en så lycklig, inte en enda gång fått dedär Äkta. Men Ge inte upp,  det finns alltid någon där! 
Vill du skriva så kan du höra av dig till mig! Finns både här, snap å kik så kan vi surra! :)

Åh, det är så ledsamt att läsa att du mår dåligt. Jag känner igen mycket från min tonårstid. Att det är så många tonårstjejer som går runt och tänker att de är fel och fula är så sorgligt. Man kastar bort så mycket tid på att tänka så. Nästan alla jag känner har sagt " men vad söt jag var" om sina egna tonårsbilder. Kanske det inte hjälper speciellt mycket, men jag tyckte det med killar blev bättre i 20-årsåldern. Flyttat hemifrån, studerar, roliga fester, nya killar som inte känner till ens bakgrund, roligare och lättare att ragga :), och lättare att hitta nån som har liknande intressen. Dessutom har man hunnit bli lite säkrare på sig själv. När jag var liten var jag så blyg att jag hellre kissade på mig än vågade fråga om toalett. Det hände faktiskt flera gånger. Nästa vecka ska jag stå på scen och presentera i mikrofon, på en festival med många tusen besökare, och dessutom själv uppträda. Det är femte året. Jag är fortfarande ganska blyg men har jobbat med det. Man måste inte alltid vara som man är när man är 15. En del saker utvecklas av sig själva och en del saker tränar man bort för att man måste eller vill. Man har ganska mycket personlighet kvar att utveckla vid 15 års ålder.

Jag kan också relatera till en stor del av det du skrivit. För bara något år sedan kunde jag inte se mig själv i spegeln utan att hata det jag såg och tom må illa av det. Men med åren blev det bättre. Jag har jobbat mycket med mig själv och det har varit en lång resa tyvärr. Jag tror om jag ska vara ärlig att det kommer bli lättare för dig med åren. Btw är jag också väldigt smal och har alltid vart underviktig vilket har varit en av anledningarna till att jag ogillade min kropp. Men det går att lära sig att acceptera kroppen som den är :) i värsta fall kan man göra upp en träningsplan + ett dagligt kalori mål för att gå upp i vikt i både muskler och fett. Så om du vill prata av dig eller utbyta tips eller bara ha någon att prata med får du med än gärna skicka iväg ett PM :) Hälsningar en tjej på 18 år

Oj, många av oss har varit där och killar i den ålder, ja de är ofta omogna och säger vad de tror man vill höra. Jag tycker att det låter som om du är en stark tjej som faktiskt vågar stå emot att springa efter killar och dricka och allt vad det är. Det lönar sig i längden att våga vara vad man är. Jag var mager som en sticka och vågade inte synas eller höras inför klassen. Idag har jag former och är lärare, så tro mig mycket kan hända på livsresan. Du kommer att veta det om några år, så ta det lugnt och människor som inte behandlar dig som de bör ska du undvika och kom ihåg att killar kan säga vad som helst i den åldern för att få sin vilja fram!

Tack för det ni skrivit, inte vet jag varför, men jag började le när jag såg allt. Det betyder verkligen mycket för mig att ni orkade lägga ner tid och skriva något. Fastän jag redan skrev att jag inte visste vart jag ville komma med det här, så fick ni min dag att bli så mycket bättre. Tack.

Och hjärtat på slutet försvann såklart, så ännu en tredje gång; Tack!

Jag har inte haft problem med att få killar på gymnasiet men den kille jag just var kär i var inte intresserad men jag har aldrig haft ett förhållande ingenting seriöst iaf. Det var jag inte nöjd med att jag drack mycket för att jag själv tyckte att jag inte dög åt någon för att jag har varit mobbad sen jag var liten och andra komplicerade saker. För att inte vara blyg så gick jag teaterlinjen på gymnasiet och det gjorde att jag idag är väldigt social och har lätt att prata. Jag är 22 år gammal nu men skillnaden när jag var 15 är stor för att jag kände mig vilse då och nu är jag inte det. Ibland tar det tid att hitta sig själv och sitt självförtroende. Nu är jag bara för kräsen när det gäller killar, jag vet inte ens jag själv vill komma. jag har depression sen 7-års åldern. Jag finns om du vill prata.

Jag känner också igen mig i det du skriver. Hade enormt dåligt självförtroende under högstadiet och det var den jobbigaste perioden i mitt liv. Jag uppfattades som väldigt blyg men egentligen var det att inte så många brydde sig om att lära känna mig, jag hade däremot några få vänner. Anledningen till att jag inte trivdes i skolan var på grund av all prestationsångest! Man skulle ha finast kläder, flest vänner och bäst betyg samtidigt som man ska försöka hitta vem man egentligen är. Presentationer framför alla i klassen ska vi inte ens tala om, det var det värsta som fanns. Under min hela min skolgång var jag olyckligt kär i olika killar men var alldeles för blyg för att ens säga till någon. 

Idag är jag 21 år och är inte alls lika blyg. Jag har en underbar pojkvän som jag träffade när jag var 16 år. Vi har haft både upp och ner gångar men kärlek har jag allt fått uppleva. Presentationer inför folk är inte lika farliga och tar jag med en klackspark. Jag har några få vänner men de är dom enda jag behöver. Mitt självförtroende är bättre och idag trivs jag med den jag är och hur jag ser ut. Jag är också väldigt tacksam över min tid på högstadiet även om jag aldrig skulle vilja göra om det ;)

Mitt tips till dig är att jobba med ditt självförtroende för att det mesta sitter faktiskt i ditt huvud. Bara för att du tycker att något är jättefult hos dig betyder inte det att alla andra också tycker det. Öva på att tycka om dig själv så kommer du inte bry dig  lika mycket om andras åsikter, och även må bättre 🙂kram 🌺

Det blir absolut inte svårare när man blir äldre :) vid 15 är folk blyga, tafatta, okunniga, osäkra osv osv. Kanske blir det lite svårare när många börjar skaffa barn och köper boende etc, vilket i min bekantskapskrets är när folk är 30-35 år. Du har 20 år på dig innan det blir lite lite lite svårare :)

För mig både det svåraste och tyngsta redan i 17-18års åldern, sen blev allt lättare och lättare, både vad gäller vänner och killar. Gymnasiet ändrade allt för mig! Från att ha varit den folk spottade efter så fick jag riktiga kompisar som såg mig för mig. Även en och annan pojkvän, men det drog jag inte vidare förrän jag träffade min själsfrände i trean på gymnasiet. Idag är jag 36, och livet har kaosat en hel del sen ett par år. Men han, den där jag träffade i trean, min själsfrände, är fortfarande min bästa vän! ❤️ Det kommer lätta, högstadiet är en besvärlig tid. Men jag lovar, den går över den med! Även om det inte riktigt känns så. Vill du pratas så inboxa!

Det kommer bli bättre fast att du känner att det är många som säger så eller som att de säger det bara för att få dig att må bra för att så kände jag mig och nu idag förstår jag,  det kan ta dagar,veckor, månader eller flera år innan man mår bättre. Jag gick till terapeut och fick prata, det hjälpte lite grann men kändes bra att kunna prata med någon jag inte kände. Det är tankar som styr en men det kan kännas bra också att gråta ut allting. Det har funnits många som ville skada mig mentalt och fysiskt men jag lät inte de skada mig men mitt största fiende är mina tankar det e de man ska akta sig. Jag vill alltid hjälpa de som vill ha hjälp.

Det har gått ett tag. Eller ja, inte så värst lång tid egentligen när man tänker på det jag kommer skriva. Här sitter jag nu, och långt där inne i huvudet är det något som har förändrast. Jag förstår inte hur det är möjligt, men jag har börjat lära mig hur man accepterar och älskar sig själv. Bara sådär. Jag vet inte om allt det här började när jag hittade tillbaka till musiken, eller för att jag helt enkelt inte orkade med att leva ett liv som det jag levde. Hur det än gick till, så har mycket förändrast på dessa fyra månader. En dag bestämde jag mig bara för att ta på mig en tröja som jag oroade mig över, vad skulle folk skulle tycka och tänka? Efter många om och men drog jag den över huvudet och traskade oroligt iväg till skolan, men väl där var det ingen som kollade konstigt. Eller det kanske de gjorde, men allt det där med att bry sig om vad andra tyckte bara rann av mig. Det var bara att ta ett litet steg, så fortfatte resten som en kedjereaktion. Från att aldrig våga ha på sig något 'udda' till att gå med lite för stora skor och ha på det jag vill, utan att bry mig. Jag har fortfarande inga 'äkta' vänner, ingen som jag klickar 100% med, ingen jag skulle kunna berätta mina djupaste hemligheter för. Men jag kan leva med det. Jag har trots allt flertal personer jag kan umgås och prata med i alla fall, så helt ensam är jag inte. För inte allt för länge sedan fick en tjej reda på min största hemlighet. Det spred sig som en löpeld i skolan, folk viskade, skrattade gjorde narr av mig. Den dagen slog jag mitt personliga rekord i att bryta ihop i gråt under en skoldag. Jag blev så fruktansvärt arg och besviken på alla, jag tackar gudarna för att jag hade några att umgås med den dagen, annars hade jag inte klarat mig 6 timmar i den horribla omgivningen. Men jag gav inte upp, jag gjorde inte det de ville jag skulle göra. Efter att jag sedan skrivit ett offentligt inlägg på facebook där jag yttrade mina känslor lugnade det när sig, och väl i skolan gick jag inte och gömde mig, utan jag gick med huvudet högt genom korridorerna och höjde på ögonbrynen åt de som slängde blickar. Det jag trodde skulle förstöra mitt liv, gjorde mig bara starkare. Jag gillar fortfarande inte att stå i rampljuset, men jag jobbar på det. Inte vet jag om jag inbillar mig, men jag tror allt mina röda kinder har slutat uppenbara sig lika ofta, och när de väl gör det känns det inte lika farligt. Det går framåt alltså. Jag vet att det kan ändra när som helst, men jag har börjat acceptera min kropp. Acceptera hela mig. Ni minns killen jag skrev om? Han är ur min synvinkel en s.k. internetkompis nu för tiden. Tog inte så värst länge för mig att se vilken typ av person han är. Ena dagen kan han tycka om en tjej, för att nästa vecka ha intresse för en annan. Jag trodde jag hatade dessa typer av personer, men tydligen hade jag fel. Fastän jag inte gillar det beteende han har, så har vi fått en bra kompisrelation. Vi har spelat online tillsammans, och några av de roligare minnen i mitt liv så här långt delas med honom. Det bästa med det här är att jag inte har samma 'beroende' av honom längre, kikade in på Snapchat idag, senaste snapen var av honom för en halv månad sedan, och det har jag inte ens funderat över. Någon partner har jag heller inte hittat under dessa fyra månader, men det har jag också lärt mig acceptera, för en dag så tror jag allt att det händer. Tills dess får jag fantisera om ett förhållande, och det räcker i nuläget. Åh hjälp, att jag ens orkar skriva så här mycket. Hoppas inte någon behövt plågats igenom den här texten i hopp om att hitta något intressant. Haha. Jag tänkte bara skriva det här, så ni som mår dåligt just nu vet att saker och ting kan förändras. För det kan det, även om det tar sin tid. <3

Jag läste ditt första inlägg i somras och nu det här. Måste säga att det gjorde mig så rörd och glad. Du är ju en i grunden mycket stark person. Idag är det så mycket yta som räknas. Men att ha ett självsäkert beteende är inte alls samma sak som att ha självförtroende, och självförtroende är inte detsamma som att ha självkänsla och vara jagstark - vilket jag tycker du är.
Du har redan börjat känna att du har en inre styrka, du har genomskådat det ytliga, anpassade. Så nu vet du att om man är blyg och osäker när man är 15 så blir man inte mer blyg och osäker när man är 20. Tvärtom.
Fortsätt gå din egen väg och var den du är. Det kommer att märkas på dig att du är en stark och självständig person, och sådana är för det mesta intressanta.

Och jag lovar att många av de du tror är självsäkra bara har lärt sig hålla masken, och några är nog i hemlighet avundsjuka på dig. Sånt brukar generera en del elakheter.

Grattis till dina insikter och stå på dig!

Det var ingen kille som ville ha mig förrän jag var 19. Och i slutändan så är jag väldigt glad över det. Har sluppit alla tonårsdraman med killar som krossar ens hjärta hit och dit efter en veckas kärlek där de lovat att älska en för evigt. :P Har haft 3 förhållanden, bara långa och när jag var 28 så blev jag tillsammans med mitt livs kärlek. Om ett halvår fyller jag 30. Du vet, alla är olika och gillar olika saker. Jag är själv en sån där liten sak med stickor till handleder. Har knappt bröst (Har 65A, 70AA passar också i bh) Men många killar fann intresse för mig ändå så fort jag slutade skolan och kom bort från alla som redan visste vem jag var. Jag kan lova dig att kärleken är värd att väntas på och att den dyker upp när du minst anar det. :) Min första kille träffade jag på ett konvent men började inte prata med honom förrän det visade sig att jag fått hans msnadress på en lista där ifrån. Min andra pojkvän var en av mina barndomskompisars vänner och mitt livs kärlek hann jag jobba på samma företag som i 2 år innan vi lärde känna och föll för varandra. Då hade han dock vetat om min existens i många år då han ofta sett mig med min första pojkvän då vi bodde på samma ort. :) Ta det lugnt. Du kommer inte vara ensam för alltid. Jag trodde precis som du att ingen någonsin skulle kunna älska mig. Men jag hade fel, så sjukt fel. Och det hade mina mobbare i grundskolan med. :)