Fast man måste ju ha överseende med att vissa helt enkelt inte mår bra av det! Det finns många med funktionshinder som inte skulle må det minsta bra av att bli tvingade till att prata och stå på sig hela tiden

Sånt där är orättvist att bara man syns och hörs mest så får man också mest. Men så funkar det dessvärre. En kollega till mig är väldigt bra på att prata för sig och framhäva hur duktig hon är inför chefen, och hon har 2000 mer än mig i lön. Sen är hon en riktig "smitare" när det gäller att hugga in och jobba. Då har hon alltid tusen ursäkter att få göra något annat som är mer lättsamt medan vi andra sliter arslet av oss. (jobb på äldreboende)

#1 Nej, är man ovan att stå inför grupp såklart man kan även må dåligt av det. Men ska vi låta våra barn slippa allt de tycker är jobbigt? Jag ser allt för mycket sån attityd i föräldrar idag "mitt barn tycker läxan är tråkig, därför lät jag hen slippa". 
"Mitt barn tycker det är jobbigt att stå inför en grupp, därför ska du låta hen slippa". "Mitt barn tycker det är jobbigt att vara med på idrotten, och känner sig dålig i jämförelse med resterande elever då eleven har dålig kondition, därför borde hen få göra annat". 

Skolan går ut på att förbereda barnen på verkligheten, skolan är ingen lekplats dit man går för att ha roligt. Jag har en nära vän som mår fruktansvärt dåligt över att stå inför grupp och presentera, hon kan även börja gråta innan (gjorde det iallfall i gymnasiet). Dock tycker jag att då har man misslyckats i skolan att skapa en trygg miljö för hon hade hemska erfarenheter av att stå inför grupp. Däremot tycker jag inte man skulle låta henne slippa det.

#2 Ja, det är fördjävligt att det är så, men tyvärr så kommer det alltid vara så på vissa platser.

#3 behöver inte ha något att göra med att man är ovan, har man psykiska problem med det så kan man tvingas om och om igen men det kommer inte göra saken bättre. Det är inte rättvist att säga att alla har samma förutsättningar

Eller så beror det på mobbing. Det var en ren jävla pina att stå och redovisa något för de som slog/sparkade/knuffade/stoppade ner ens huvud i toan och spolade, klippte av min hästsvans, rev sönder mina böcker osv osv sen när det blev rast/håltimme. Så ja, nog har lärarna misslyckats med att få en trygg miljö alltid.

#5 Alla har inte samma förutsättningar, men det betyder inte att vissa är "hopplösa fall" som de blir om man bara ger upp på dem. Skapa förutsättningarna för varje enskild elev, det är vad det handlar om. ALLA kanske inte kan stå inför 20 pers till att börja med. Däremot kanske en elev börjar med 4 pers och utökar. Eller bara står med sina kompisar och sedan trycker in en ny person för varje gång. 

Jag är lärare själv och mitt jobb är att se möjligheter istället för hinder, vilket jag också gör. Jag tänker inte ge upp på elever för att de tycker det är jobbigt. Alla kan inte bli en "Martin Luther King" men alla kan bli bättre om man utgår efter var och ens förutsättning och startsträcka.

#6 Håller helt med, det handlar om att skapa förutsättningarna för lärande i skolan. Det är den viktigaste uppgiften man har som lärare (enligt mig).

#7 jag fick alltid redovisa i skolan och fick ofta bra betyg på det, men i verkliga livet kan jag inte stå på mig för folk jag inte känner så att redovisa inför vänner hjälpte inte mig för fem öre. Får fortfarande panik när jag behöver stå på mig inför okända människor. Det känns bara som argumentet man gärna ger i skolan om att göra läxor och att lyssna på lektionerna. Nej, alla kan inte. För vissa kan man försöka i 10 år och kämpa tills man faller ihop- för alla GÅR det bara inte. Hade lärare som förstod och hjälpte mig (dessa ämnen hade jag bra betyg i) och lärare som ansåg att det bara handlade om att vilja och försöka (dessa ämnen grät jag av på kvällarna) Alla är individer och det är så trångsint att anse att alla kan, men tyvärr är det så skolan ofta fungerar. Man måste anpassa efter eleven, orkar bara eleven presentera för läraren kommer det bara spä på ångesten och rädslan att behöva tvingas igenom något annat. Man kan försöka men sen måste man acceptera om det inte går Nu säger jag inte att du är trångsynt, absolut inte, du verkar ändå ha en syn om att alla inte kan direkt utan vissa behöver jobba upp det och det är bra. Men det går inte för alla (vissa behöver terapi och hjälp och detta önskar jag att fler vuxna kunde uppfatta) och det löser inte något för vissa (som för mig)

#7 Jag håller med dig i mycket av vad du säger men du använder allt för många problematiska floskler. Jag tillhör inte kategorin som hade problem med att prata i grupp eller som gömmer mig bakom föräldrar men jag är mästare på både att smita undan (med bra betyg) och att löneförhandla. Min poäng är att ditt tankesätt är utmärkt för elever som är relativt begåvade i tal samt är snabbtänkta som vill göra så lite som möjligt och för att utsatta elever, även om de inte är så många, ska bli sänkta totalt. Det värsta som finns för någon som försöker komma undan är redovisning ensam med lärare och det är dessutom det bästa sättet att snappa upp svårigheter hos elever som behöver stöd. Jag har mognat mer på senare tid och jag kan hålla med delvis i att vissa delar av skolan måste bli striktare. Det är allt runt omkring som behöver bli mindre. Mer kognotivt arbete och mindre flum, grupparbeten, egen planering i låga åldrar osv. Vad som måste utvecklas mer är även individanpassning. Jag var lyckligt lottad på det viset att jag hade lätt för saker men det hade nackdelen att jag konstant var uttråkad. Vilket i sin tur ledde till att jag ofta inte gjorde så mycket om inte jag var tvungen. Speciellt när det var lärare serverade möjligheten på ett silverfat. Jag tror jag hade gillat dina lektioner.

#10 Jag vet inte riktigt om jag följer vad du menar. Jag menar iallafall inte att vi ska uppfostra barnen till smitare, för man blir inte automatiskt smitare för att man kan prata för sig. Jag menar på att alla kan bli bättre på att prata för sig om de utgår efter sin egen förmåga och om de relaterar till sig själva. 
Att kunna prata för sin sak är inte bara praktiskt det är även en demokratisk fråga. 

Jag själv är en strikt lärare som lägger väldigt stor vikt på att se ALLA elever och anpassa efter varje individ. De elever som har svårt att sitta still, måste man utforma lärandet på ett annat sätt än någon som kan sitta och koncentrera sig i timmar. Samma gäller när man kommer till att prata i grupp, man måste se varje elev och utforma det sättet som lyfter eleven mest. Dock hjälper det inte någon att anta att något är omöjligt. Vi har tidigare haft en syn i Sverige när det kommer till lärande som går ut på att man föds med färdigheter. Jag ser det som en nödvändighet att se alla möjligheter till lärande och ta till vara på dem.

Jag kan inte ändra på hur andra människor fungerar och tänker, om de endast ser de som skriker högst eller ej, men jag kan ge mina elever de bästa förutsättningarna utefter deras egna förmåga och det gör jag inte genom att ursäkta deras brist på färdigheter genom att påstå att "det är ingen idé". Om jag inte ser potentialen i mina elever, vem ska då kunna göra det?

Att prata inför grupp i skolan har inte hjälpt mig ett dugg vid arbete. Har aldrig behövt hålla föredrag på något jobb.

Efter 4 klass klarade jag inte av att prata framför ens två personer.  Trots flera försök. Hade min lärare tvingat mig då hade det gjort mer skada än nytta. DET hade fått mig att inte prata.

Så jag håller inte direkt med dig.

Potential ser jag i mina ungar, men jag anser att det är ett kardinalfel att bestämma sig för att alla är lika eller att endast ett sätt är fungerande för att ta sig  fram i livet.

Problemet är att det är väldigt svårt att hjälpa någon som har ångest inför att prata och väldigt enkelt att framkalla det hos någon med tendenser (riktig ångest då, inte att det är lite jobbigt). Det kan förstöra permanent eller för en lång framtid. Det är av många skäl en väldigt vanlig syn hos lärare och andra instanser som jobbar med utveckling hos människor. Ett av skäl är brist på utbildning för att hantera sådana här individer ett annat att yrket oftast drar till sig personligheter som själva trivts och varit ordentliga i skolan och av ren natur inte förstår och av uppenbara skäl tycker att deras metod är bäst utifrån deras resultat. Idag äger jag ett eget consulting företag men under en tid jobbade jag för en man som sedan blev min mentor. Det var inom sälj men han hade även en mästar examen i psykologi. Han hjälpte mig otroligt mycket att nå min potential men han sa även något väldigt vettigt. "Om man vill hitta de mest extraordinära och begåvade människorna så ska man leta bland de som inte fungerar i skolan. Skolan är utformat efter att alla ska passa mallen och frodas i samma miljö och lämnar utanför de som det bara inte går för. Det gör ofta att extraordinära personer inte bara misslyckas i skolan utan dessutom tror att de är dumma". Det är en svår sits att sätta sig in i för någons som passat in själv. Men om vi inte vill lämna elever utanför som kanske inte fungerar som alla andra så kommer inte bara eleven gå miste utan hela samhället.

#11 Jobbar du som lärare? Jag har uppfattat det som (från andra inlägg) att du har studieuppehåll från studier och att du läser till lärare. 

"Jag själv är en strikt lärare som lägger väldigt stor vikt på att se ALLA elever och anpassa efter varje individ. De elever som har svårt att sitta still, måste man utforma lärandet på ett annat sätt än någon som kan sitta och koncentrera sig i timmar. "

Det här låter som något som är direkt hämtat ur en lärobok. Alla lärare har dessa ambitioner, men jag har då aldrig hört någon säga som du ovan. Klasserna är allt större och lärarnas planeringstid allt mindre. Det skapar inte ideala förutsättningar att se alla eller att kunna anpassa undervisningen efter alla. 

Ang. att stå och prata inför folk… det är inte nödvändigt att kunna det. Det finns massor med yrken där den förmågan inte behövs. Det kan aldrig vara okej att tvinga någon att stå och redovisa bara för att lärare tycker att alla borde kunna det och att alla kan. Alla som vill kan träna upp förmågan. Men vill man inte eller inte behöver det så ska man få slippa. Det är det den individuella anpassningen du nämner handlar om. Inte att alla ska göra precis samma sak, utan att du som lärare ska se till att de visar sina förmågor men på olika sätt.

#15 Vad vill du komma fram till menar du?
Att jag låtsas vara lärare och att jag sitter och citerar läroböcker?
Jag har studieuppehåll men jag jobbar även som lärare vid sidan av. 
Jag är mycket medveten om hur skolsituationen ser ut då jag själv är ute och jobbar en hel del, inte nu dock när jag är gravid och sjukskriven. Lärarna har extremt mycket att stå i, men jag som är ny i yrket har höga ambitioner inom mitt eget sätt att lära ut.

#16 Vad vill du komma fram till menar du? Att jag låtsas vara lärare och att jag sitter och citerar läroböcker?

Nej, men att ditt sätt att resonera tyder på att du är ny och oerfaren.  Att skriva "Jag ser ALLA elever. Jag anpassar undervisningen efter ALLA…. " låter vackert och helt rätt teoretiskt. Men i praktiken låter det som en omöjlighet. En bra, kunnig, erfaren och utbildad lärare är inte rädd att säga att hen känner sig otillräcklig. Att hen inte ser alla elever. Jag är också lärare men även lärarutbildare. Jag undervisar blivande lärare och förskollärare och jag är också väldigt driftig, ambitiös och tycker att alla elever/studenter borde och ska komma så långt som möjligt. 

Men jag vet också att alla inte lär på samma sätt. Du skriver: "men jag som är ny i yrket har höga ambitioner inom mitt eget sätt att lära ut" och när du fått lite mera utbildning och lite fler år som yrkesverksam, kommer du att förstå att ditt sätt att lära ut passar en del men inte alla. Du kommer också att förstå att ditt sätt att lära ut måste förändras och anpassas efter varje  elevs behov, den tiden och kontexten du undervisar i samt forskningen. 

Som sagt, alla behöver inte de förmågor som du lyfter fram i dina inlägg för att få ett bra jobb. Visserligen går det lättare att slå sig fram om man kan prata och argumentera. Men förr eller senare kommer det fram om man är bara duktig på att prata eller kan även det man påstår. Min chef sa till mig på mitt sista medarbetarsamtal att jag är den bästa Medarbetare de haft de senaste tio åren. Ändå har jag alltid varit väldigt blyg och relativt dålig på att lyfta fram mina kunskaper eller förmågor. MEN…. jag har alltid jobbat hårt, varit engagerad och gått in i det jag gör med hela kropp och själ. De ger resultat till slut. 

Mina studenter slipper redovisa och stå inför alla om de inte vill. Ändå är det något som de måste kunna i sitt yrke. Men att tvinga fram något fungerar sällan. Då hittar jag andra sätt för dem att visa det de kan. Som lärare måste man kunna stå inför folk och exempelvis hålla i ett föräldramöte. Men det vet de ju också. Under utbildningen får de många tillfällen att träna upp förmågan, för det är något som man kan träna upp. Jag kan idag stå och föreläsa inför 200 studenter utan att tycka att det är något märkvärdigt. Fast jag varit blyg under hela uppväxten och även som vuxen. Men alla behöver inte träna upp denna förmåga eftersom alla jobb inte kräver det.

#17 Jag vet inte ens vad jag ska svara dig helt ärligt. Antagligen för att när du lägger upp det som att jag är nybörjare och därför mindre kunnig i ämnet så känns det inte som någon idé att fortsätta diskutera alls. 

Jag förstår att jag är nybörjare men det betyder inte att du kan utgå från att jag inte kan någonting inom ämnet. Även om jag är ny så är jag inte okunnig om att lärande är en konstant process även för oss lärare och att forskningen går framåt för varje dag. Jag känner inte att jag ska behöva sitta och försvara min kompetens, men jag blir illa tvungen. Trots att jag är ny så vet jag inte hur många gånger jag fått höra av mycket erfarna lärare hur duktig jag är på det jag gör. Jag fick ett jobberbjudande för ett par veckor sedan då en lärare ville att jag skulle ta över efter henne, trots att jag inte är färdigutbildad. Det är många erfarna lärare som har mycket att lära av oss "newbies" också, och även om jag inte jobbat inom branschen särskilt länge är jag väldigt observant och analyserar varenda sekund av mitt liv. Jag ser hur lärare blundar för elever som blir mobbade, jag ser hur lärare blundar för att elever råkar illa ut i hemmet och jag ser hur lärare är väldigt trötta och har lätt för att hamna i gamla mönster.

Dessutom ser jag hur föräldrarna försvårar lärarnas jobb och att lärarnas passion för vad de gör försvinner när de tvingas svara på argsinta mejl från föräldrar om små skitsaker. Jag är ny, men jag är inte blind.

Jag tycker dock inte ditt startinlägg visar att du är speciellt kunnig gällande vad som är viktigt i klassrummet inför framtiden.  Tycker dina inlägg mer verkar vara till för att slå andra på fingrarna.

Inte vidare pedagogiska inlägg enligt mig.

Ja du, du låter som en lärare man som barn skulle frukta om du ska tvinga på en saker. Du kanske skulle börja med att vara ödmjuk inför ett arbete du inte har mycket erfarenhet än av. Du är ju inte ens färdig. Bra att du har en flamma, men se då till att inte bränna dina chanser. Kanske finns anledning till dessa mail som är så arga som du påstår.

Jag har aldrig varit blyg, och jag är väldigt bra på att prata. Jag har till och med läst retorik. Så jag kommer nog aldrig förstå fullt ut hur det är att leva med blyghet, eller att vara introvert. Det kan nog inte du heller TS. Forskare har hittat att blyghet är till stor del genetiskt, och sitter på samma gen som flera ångestsjukdomar. Vi pratar alltså om barn som får svår ångest av någonting de inte alls kan styra över. Att inte hantera det med förståelse kan nog ge men för livet (antagelse, jag är ingen psykolog). I vissa jobb behövs det absolut att man är framåt och "på". I andra behövs det inte alls. Man kan alltså utan problem välja karriär efter sina sociala förutsättningar. Jag själv jobbar på ett stort kontor där jag pratar med främmande människor dagligen, både i telefon och öga mot öga. Min mer introverta syster är bagare och ska utbilda sig till dessertkock i januari. I #0 känns det som att du vill skuldbelägga introverta personer. Det tycker jag inte om. Utan introverta skulle det inte finns extrovert och vilket tråkigt samhälle det skulle vara med en massa människor stöpta i samma form. Att träna på att prata inför grupp är en sak, att tvinga barn till saker som ger ångest är en annan. Jag vill inte att en lärare ska tvinga mina barn, jag vill att dom ska motivera och inspirera dom att göra sitt bästa.

Och vill tillägga att jag är en person som gärna vill vara på scenen då jag spelat mycket teater sedan jag gick i grundskolan. Men jag kan förstå barn och vuxna som kanske inte är lika bekväm som mig inom detta. Och att då tvinga en som är barn är inte bra. Dom kan i värsta fall bli ärrade för resten av livet.

Insåg att en del av # 21 inlägg säger allt för mig och speciellt sista meningen i nedan citat från hen

” Att träna på att prata inför grupp är en sak, att tvinga barn till saker som ger ångest är en annan. Jag vill inte att en lärare ska tvinga mina barn, jag vill att dom ska motivera och inspirera dom att göra sitt bästa."

Min blonda väninna med lägre utbildning än mig men som är så snygg får alltid  princip alla jobb hon söker. Det intressanta i det sammanhanget är att hon är osäker på sig själv och jag har ordets svada.  Så konsten att prata löser definitivt inte allt i livet, det är mycket mer komplext än så.

Jag är extremt extrovert och ”gammal” nog så att jag har insett att det bästa man kan göra ibland är att motivera och uppmuntra, inte tvinga. Tvång leder sällan till gott slutresultat, varken för extrovert eller introvert person och tyvärr låter TS inlägg som ett tvång.

I skolan, bortsett ifrån ev svenska och andra språk, tycker jag inte att muntlig redovisning bör vara betygsgrundande. Många människor som annars varit väldigt ambitiösa i skolan har nog fått sämre betyg på grund av just detta, trots att det inte har något med ämnet att göra egentligen alls. Man kan vara utåtriktad men ändå må väldigt dåligt av att tala inför många. Jag tror faktiskt inte att människor som trivs med att tala inför många nödvändigtvis gör bättre ifrån sig på arbetsintervjuer heller för den delen, då de normalt är betydligt mer privata än föredrag. Att kunna lyssna och vara passionerad ses av många som en minst lika stor styrka som att kunna prata och värderas nog minst lika högt av många arbetsgivare. Att bli "tvingad" var det som gjorde att jag själv fick problem med det hela, men jag tycker att mitt liv hittills rullat på rätt bra ändå.

Var är ts?

På Ullared :P Svarar när jag är hemma igen