Hjälp
Jag är verkligen rädd för allting. Kan inte sova eller vara hemma ensam utan att vara extremt rädd. Jag har varit med om mycket hemska saker och blivit förföljd, lite misshandlad och mobbad, vetinte om det har med saken att göra. Men iallafall, jag känner till och med att det skulle vara skönt att dö för att slippa all rädsla som jag alltid har. Till och med om jag är ute där jag bor i en liten by och ser en bil så gömmer jag mig i skogen, möter jag en bil när jag kör moped eller cyklar så blir jag helt skakig och mår illa. Vad ska jag göra? Har inte berättat för någon :(
Prata med någon professionell, alltså en kurator, psykolog eller liknande. Då kan du få hjälp att hantera och få bort din rädsla.
//Jessie
Ja du måste ju be om hjälp. Det finns att få.
Kan inte för vill inte att föräldrar, lärare eller kompisar ska få veta något om detta :(
Är det normalt att det kan bli såhär? Får lixom atacker av rädsla ibland och bara skakar, gråter och andas jätte snabbt :(
Lever du hellre ett liv i rädsla, än att söka hjälp bara för att andra kanske får reda på det?
Rädsla är inget att skämmas för. Jag är säker på att din familj och dina vänner kommer stötta dig om du berättar. Du mår uppenbarligen dåligt av detta, och därför måste du söka hjälp. Jag tror det blir väldigt svårt att lära sig hantera rädslan helt på egen hand.
//Jessie
#4 Nej det är inte normalt och därför måste du söka hjälp. Det kan hända alla och det går att må bra igen.
#5 ja.. Tyvärr gör jag nog nästan det. Vetinte hur jag ska göra riktigt eller hur jag ska berätta det för någon :(
#5 Det är viktigt att lita på personen man ska prata med, men eftersom skolkuratorn oftast är närmast är det en bra start att gå och prata med honom/henne. Annars finns det även kuratorer på ungdomsmottagningen, sjukhus och BUP. Dom har alla tystnadsplikt, och får bara berätta för dina föräldrar (eller andra) om dom tror att du kommer skada dig själv eller andra.
Men jag tror det även är bra att berätta för familj och vänner. Börja med personen du litar på mest. Om du inte vill säga det öga mot öga (vilket egentligen är bäst), kanske det är enklare via facebook, sms eller ett brev? Eller kanske genom att visa den här tråden.
//Jessie
#8 tack för hjälpen, får försöka prata med någon men det är så himla svårt :( är till och med rädd för att gå till skolan..
#9 Jag förstår att det är jobbigt och svårt. Men det kan ju inte bli bättre om du inte gör något åt det, försök fokusera på det. Du gör det för att få ett bättre liv, utan rädsla.
//Jessie
Problemet är att när jag tänker på kurator osv så tänker jag det som en doktor, har väldigt svårt för doktorer egentligen. Har iprincip blivit misshandlad (iallafall väldigt illa behandlad direkt efter en svår operation) av en läkare :(
Problemet är att när jag tänker på kurator osv så tänker jag det som en doktor, har väldigt svårt för doktorer egentligen. Har iprincip blivit misshandlad (iallafall väldigt illa behandlad direkt efter en svår operation) av en läkare :(
En kurator är inte alls som en läkare. De gör inga undersökningar och liknande. De ger en stöd och kan leda en rätt.
Varför vill du inte berätta för sina föräldrar? Deras jobb är att hjälpa dig och de skulle säkert stötta dig.
#14 har inte rätt relation med dom för det
Starta ny diskussion