Det blir inte bättre om du själv tar bilden?(alltså en selfie). Eller har du samma problem då? :)

Jag får inte panik av att ta en bild på mig själv, men det är ju för att det bara är jag som bestämmer över den och kan radera den. Nu ska vi posera på jobbet och fotografen ska bearbeta den och sedan ska den hänga så att alla hundratals kunder kan se bilden varje dag. Det känns som en enorm skillnad mellan en selfie och… det.

Jag tyckte så i många o år och egentlugen fortfarande. Blir nästan alltid ful på bilder och förstod ju för rätt många år sedan att det blir sjålvuppfyllande. När nån står där med en kamera kånner kag sånt obehag att det syns på bilden. När jag förstod att det var så det hängde ihop började jag träna på att tänka på nåt jättefint o skönt. "Den stoora kärleken" eller "hur det kändes att simma i havet en tropisk natt", testa! Kom på nåt alldeles underbart att fylla hjärnan med!

Då tycker jag att du ska säga att du inte vill bli fotad om du inte klarar av det.

Jag vet inte hur jag ska lyckas ändra mitt tankesätt och se "rofylld" ut på bilden som ska tas inom kort när jag börjar gråta bara av att tänka på situationen. Jag har inte mått så här dåligt på flera år. 

Ja det känns som det är så simpelt att bara säga "jag vill inte" men det känns samtidigt hur jobbigt som helst. Men jag antar att det inte är värt att känna en sån här ångest över något så meningslöst.

#5 Jag tycker att du ska säga till din chef eller vem som nu bestämmer det där med fotografierna att du inte vill. Förklara din situation och berätta exakt hur du känner. Din chef måste förstå och kan såklart inte tvinga dig att ta ett foto om du inte vill. Du kan ju föreslå att ditt namn står med i entrén, utan tillhörande bild.

Inser att din ångest är nånting helt annat än mitt "gillar inte bli fotat".

Nu har jag tagit mod till mig att skicka ett sms om fotona, så imorgon ska vi prata om saken. Hoppas det här dygnet går väldigt fort så att saken blir överstökad… Tack för er feedback, ibland är det verkligen helt kaos i huvudet.

#8 Å vad modigt gjort! Hejar på dig TS! 🙂

#7 Det beror mycket på situation för min del. Jag tycker inte det är kul när typ morfar drar fram kameran, men jag får inte panik då för jag vet att han bara lägger in bilderna i sin dator och sen händer inte så mycket mer. Och ingen kamera rakt i ansiktet och inga knivskarpa bilder.

Med just dessa bilder ligger ångesten i att smila upp sig för fotograf, ta närbild på mitt ansikte och sedan ska fotot sitta uppe på väggen så att alla människor kan se. Jag tycker det känns riktigt obehagligt. Jag vill inte att folk ska stå och titta på mig utan att jag vet om det. Jag känner mig redan uttittad och offentlig som det är på mitt jobb, utan foto och namn på väggen i entren. Hoppas det går bra imorgon nu, och att jag inte bryter ihop när jag ska berätta. Jag är rätt dålig på det där med att hålla mig sansad när jag ska prata om jobbiga saker…

Tack så mycket #9. Jag uppdaterar om hur det gått när vi pratat. 🙂

Gud vad bra och modigt att dig att ta upp det med chefen! Hoppas det löser sig.

Jag har haft jättestor ångest för kameror så jag fattar hur jobbigt det kan vara, särskilt i sådana här fall. Det värsta jag vet är verkligen att behöva stå framför en kamera och posera (speciellt om det finns mycket folk runt omkring) och veta att bilden ska visas upp sedan. Numera går jag undan eller vänder bort ansiktet när någon försöker ta en bild av ren vana.
Har inte heller problem med att prata med folk face-to-face eller att se mig i spegeln, men just kameror är vidriga, haha.

Förstår dig och väldigt bra gjort av dig att skicka ett sms. Hoppas att ni kom fram till en bra lösning

Vi pratade idag och hon sa att jag inte skulle må dåligt över detta. Vi ska försöka komma på någon annan lösning, som att kanske ta en gruppbild. Det känns också lite jobbigt men inte på långa vägar så jobbigt som idén med den enskilda bilden. Så jag ska försöka med gruppbilden men känns det alltför jobbigt så struntar jag helt enkelt i det. Vi får se men jag ska försöka åtminstone. Det känns som en stor lättnad att i alla fall veta att jag slipper vara med på bild så som det var tänkt från början. Tack för alla era kommentarer, de hjälpte mig att äntligen få iväg det där smset som jag skrivit och raderat och skrivit och raderat i flera timmar. 🌺

Ingen kan ju sen tvinga en att vara med på bild, det där ska vara helt frivilligt sist och slutligen.

Åh vad skönt att det går att komma på någon bättre lösning, jag skulle ha känt likadant som dig om att hänga på en vägg för allmän beskådan av en massa främlingar hela dagarna, usch!

Hade varit hemskt om du hade blivit tvingad till det!

#16 Man kan INTE bli tvingad till något sådant där faktiskt. :) Det gäller bara att våga prata om saken.

#17

Tur det då! 🙂

Vedervärdigt annars ju!

#17 Inte direkt, men indirekt. Chefen kanske inte kan ge en sparken för det på papper, men tyvärr finns det otroligt många fula metoder att ta till för att få sina anställda att göra det man ber dem. Om man lyckas få en tillräckligt grisig chef alltså.