Skriv gärna till mig om du vill prata av dig lite!

Förstår lite hur du känner. Känner likadant själv just nu, känslorna tar över och man vet inte vad man ska ta sig till…

#1 det är ingenting som kommer hjälpa, jag har folk jag kan prata av mig till, det är ingenting som löser något eller ens hjälper för stunden längre

Jag vet hur du känner jag har det likadant och vet inte ens hur jag klarar mig, de där tankar och allt annat, ifall du vill skriva så kan du alltid skriva med mig!

#3 Du skrev att du inte hade någonstans att vända dig hur menade då? har du sökt hjälp hos psykiatrin?

jag har sökt hjälp hos psykiatrin i 20 år.

#6 Det är svårt att ge råd om du testat det mesta och inte känner av att det hjälpt, det enda jag kan säga är att jag själv i långa perioder av mitt liv mått riktigt dåligt men jag har kämpat för att hitta något som gör vardagen bättre för min del är det delvis djur, dem kan få en på helt andra tankar!

Mår du dåligt så är det bra att komma ut och få lite motion och frisk luft, kanske känns jobbigt men kroppen mår fysiskt bra av det och då blir det också psykisk effekt.

Jag tycker att de inte hjälper en utan bara ger medicin och sen får man klara sig själv

#7 jag har som sagt försökt i hela mitt liv att hitta hjälp och att få någon slags ordning på tillvaron men det blir inte bättre alls. jag bad inte om råd heller, jag tror ingen kan ge råd och ingen kan hjälpa. det som är poängen, jag vet inte ens varför jag försöker och funderar på att bara lägga ner.

#9 Jag vet att du inte bad om råd men om du skriver i ett diskussionsforum och pratar om att du har självmordstankar vad vill du få för svar då? för svar lär du ju få och det känns ganska naturligt att ge råd då, vad annars ska man kommentera? klart ingen här vill att du ska dö.

#8 Det varierar vad folk tycker och har för upplevelser av psykiatrin, men jag har vart med om liknande också tyvärr.

Tänk inte självmord som utvägen fast att man känner så, gör inte det!!!

#11 Jag håller med. Och har man närstående får dem lida otroligt mycket.

Det är många som säger jag förstår hur du känner men jag tror inte någon kan känna det för vi är olika individer alla oavsett om man varit i liknande läge . Det jag sett o hört att psyk o piller är inte enda hjälpen . Jag vet att många fått hjälp att orka vidare av en vanlig enkel medmänniska med lugn trygg öppen famn och som vågat stanna till och lyssna när någon orkar berätta om sitt jobbiga läge . Nu dyker det upp fler o fler gårdar med djur trädgård natur som kan erbjuda personer som inte orkar med eller inte platsar i den vanliga vården . Att få umgås med djur kan stärka många ,finna lite trygghet djuren dömer inte och då är det lättare att våga och finna sej själv . Det finns Grön Arena gårdar att söka efter . Något som också är bra för vissa är beröring/taktil att låta kroppen landa återfå ny kraft . Nu är vi alla olika  men något borde finnas för oss alla som passar bara vi orkar och vågar prova .

Ja det är många som säger '' jag förstår precis hur du känner'' men jag säger det bara när jag menar det jag vet hur personen känner sig och jag förstår hur den känner sig. När jag inte vet hur någon känner sig säger jag t.ex. jag vet inte hur du menar eller känner sig så kan du förklara mer….         Jag menar inte heller att jag vet allt å så.

Jag tror folk mer säger att dem förstår hur dem känner för att vara trevliga, men det finns faktiskt folk som kan förstå på ett ungefär hur det känns eftersom dem kanske varit i samma sits men det är individuellt hur man upplever saker och ting.

Personligen är jag allergisk mot uttrycket "jag vet hur du känner", speciellt om ordet "exakt" finns inslängt. Jag tror det är väldigt få personer som kan "veta" exakt hur någon annan känner, även om man varit med om många liknande situationer, händelser, delar diagnoser, osv. 

TS. Jag vet inte exakt hur du känner, men jag känner igen mig i delar av din text.

#16 Nä man kan nog aldrig veta exakt hur någon annan känner då man upplever saker & ting olika men jag tror många bara säger så för dem vill visa att dem bryr sig.

#17 Och det gör det ofta värre. Jag hatar när folk säger så till mig, jag tycker inte det är ett tecken på att man bryr sig.

Psykologerna, terapeuterna och andra stödgrupper var inte det som räddade mig..det var jag själv! Nu har jag en hjärtlig familj och make som stöttar mig, men även med det skyddsnätet kan man ge upp, om ens eget hopp försvinner.
DU lever fortfarande för att hoppets låga brinner i ditt hjärta, du längtar och hoppas för något bättre i ditt liv och bara du har nyckeln till din bättring.

Jag hade en dröm och en tydlig bild av var jag vill vara i livet när jag mådde som sämst, hur jag vill må och för mig fanns inga andra alternativ..jag SKULLE bli bättre.
Mitt liv rasade samman första gången när jag var 3,5 år och senaste var förra året när jag fick en stroke pga arbetsrelaterad stress och en psykopat till chef.
Men jag bestämde mig för att bygga upp mitt korthus till liv igen.

Du är aldrig ensam! Och du är den enda som kan vända ditt liv till det bättre, om psykiatrin inte lyckats hjälpa dig, är det för att du inte vill att de ska kunna hjälpa dig (omedvetet) och för att du helt och hållet skärmat av dig från omvärlden.
Lycka och välmående går inte att få på recept, du måste stå öga mot öga med det som tynger och förgiftar dig, ta tag i problemen och bearbeta dem. Ja, det tar lång tid och Ja, det är fruktansvärt svårt ibland, men det är både värt det, mycket utvecklande och du får erfarenheter som du senare kan hjälpa andra med. =)

Jag fick ett jättebra citat någonstans ifrån: "Det som skrämmer dig allra mest och som ständigt finns i dina tankar, dina största rädslor och drömmar. De är vägvisarna för vad som är meningen med ditt liv och det som kommer göra dig lyckligast när du övervinner/ uppnår dem."

#20 Ja det är vad du tycker och många andra, själv har jag inget emot om folk säger så till mig och jag har haft det riktigt svårt i mitt liv emellanåt jag gör inte så stor sak av att dem säger det men jag kan inte heller veta om dem vet hur det känns jag tror det är omöjligt att dem vet exakt.

Ja visst alla upplever olika, nu menar jag inte jag är så bra och vet allt osv. 

men som människokännare känner jag vad någon annan känner

jag uppskattar inte heller sånna uttryck när jag inte tycker det stämmer.

Jag känner också igen mig mycket i det du skriver, men jag tror ändå aldrig att vägen ut ur det är att  avsluta sitt liv, hoppas verkligen att du stannar kvar!

Det måste gå att få ett bättre liv, ibland tar det ju tyvärr tid dock 😕

Jag försöker i allafall tänka att det måste finnas en mening med att det är så jäkligt och att det kommer att bli bättre.

Under tiden får man göras det bästa av situationen och det kan ju vara lite olika.

Yoga och meditation (mindfulness t.e.x)  är ju läkande för både hjärnan och kroppen och minskar stress, ångest, depression, smärta m.m.

Att vara ute i naturen, vistas med djur, ägna sig åt kreativa grejer som att måla t.ex.

Helt enkelt ta hand om sig så bra man kan och försöka vara sin egen bästa vän.

Även om det kanske inte känns som att det inte hjälper att prata med psykiatrin eller andra människor så kanske det hjälper mer än om du inte hade pratat och lättat på trycket, det tror jag till viss del för egen del i allafall.